En ålderslös oas...

Min härliga lyckokälla och goa vän Moa har varit här och förgyllt tillvaron ytterligare ett snäpp nu i dagarna och i söndags morse satte hon på en skitbra låt på sin mobil. En för mej helt ny låt och denna grupp "Poets of the fall" har jag aldrig hört talas om. Förmodligen den enda som inte hört dom, brukar vara så... =)

Hursomhelst så e jag fast!!
Nu youtube´ar ja dom hela tiden och lyssnar in olika låtar. Det känns bara så himla kul att bara sådär från ingenstans få ny skön musik att njuta av!! Tack Moa, ibland e du bra att ha!! ;)

Igår hade ja svårt att somna, eller det gick inte alls om jag ska vara ärlig! Låg vaken och grubblade en del, det är vid dessa tillfällen jag saknar min familj som mest. När man oroar sej för saker och känner sej så himla liten och på gränsen till hjälplös! Nej nu överdriver jag.. Jag har ju 2 andra  "familjer" nära, både ellos, där jag adopterat in mej själv och i skogås, hos lena och leif som jag bodde i när jag först kom hit.  Där vet jag att jag alltid är välkommen men ni vet hur det är med barn ibland, det är bara mamma eller pappa som hjälper..

Hm,,, ja, jag vet att jag är 22 år... ler...

Oftast styr jag upp saker och ting rätt bra så hjälplös är väl ett starkt ord att ta till men det finns en plats jag allid önskar mej till när jag känner mej klen, liten och ledsen..

Det är inte bara familjen i sig jag saknar då utan att vara hos mamma, det gör inget om man inte kan sova o sitter hela natten i köket och lägger passians ensam.

Grubblandes så små gråa hår kommer smygandes, för då vet jag att mamma är nära och när kl slår 05.15 kommer Karl-Erik att sätta på kaffet till oss, hämta tidningen och jag smyger in till mamma, kryper upp i sängen så dricker vi kaffe o läser tidningen (jag börjar med del 2 , sen byter vi) för det mesta i tysthet.. Det är vår tid, den här stunden är den bästa jag vet!

När jag reser eller vad jag än gör kan detta vara det jag längtar mest till! För detta är trygghet för mej! En oas där jag aldrig tvingas ta några viktiga beslut eller låtsas vara någon eller något jag inte är..

Även under de tuffa åren var detta en fristad, den här stunden bråkade vi inte och jag mådde inte dåligt för jag visste att här fick jag vara ifred..  

Ett ypperligt bevis på när det lilla blir det stora i livet...

Mamma, pappa, Martin nu längtar skruttan efter er.. =( 

Natti alla..
//Antz


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0