Det är väl närvaron som räknas

Jo men det måste va så ja tänkte när jag åkte ner till Emelie igår kväll för att spendera hennes sista timmar i Sverige på LÄNGE tillsammans...

Thomas skulle hämta henne och köra till Landvetter (tulle han är) vid 02,15  så jag satt och underhöll Emelie medans hon packade och fixade, efter ett tag på soffan kände ja hur trött ja va så jag reste mej och tänkte hjälpa henne men jag vet väl med mej själv att det är mer stjälp än hjälp att ha nån som "packar med en" så för att vara mindre ivägen (o föer att ja va sjukt trött) la ja mej i sängen istället och inflikade Emelie med jämna mellanrum om saker hon inte fick glömma, klackskor, läkerol (finns ej i USA)och annat en flicka kan behöva...

Nånstans mellan klackskor och spikmatta måste ja ha somnat för 2 h senare kollade ja på klockan o tänkte , "shit va fan hände!!!" HALV 12... Vilken dundervän ja är tänkte ja och blev bitter på mej själv, Då kom Emelie och kikade på mej o gullig som hon är är hon inte alls bitter utan säger,

"Du var så söt när du sov att vi inte ville väcka dej, men vill du gå med på ett nattpromenad genom grebbestad eller sova lite till?"

(goare tjej än min Emelie kan ni leta efter)
 
"-NEJ, ja ska me!!!" Yrvaken o rufsig sprang ja ut i hallen där Karin o carro väntade, sen bar det ut i julinatten och det var precis vad ja behövde! Lång tupplur och lite luft så va man 110% igen okej inte 110 kanske men en bra bit över 80 i alla fall!

Energin smög sej tillbaka och ja skuttde lite ner från Annie Busk´s gata, "det där gjorde susen" skrattade karin till och det gjorde det verkligen!!

Men alltför snabbt kom sanningen ifatt mej och jag kom på varför vi var ute och gick mitt i natten.. jo för att Emelie skulle åka...

Att säga "hejdå" gick smärtfritt just för att ja lät bli att "känna efter" och samma sak nu när jag skriver, no tears, no feelings.. Hårt att säga jag vet men det är tvunget för ja pallar inte att sakna henne redan och gråta för hon stannar inte för det.. Men häromdan när mamma frågade om när Emelie skulle åka blev det stopp i halsen, "Lägg av prata inte om det!!!" Nästan skrek jag märkte jag för då var muren inte hög nog, känslorna inte på offknappen och jag kände när hon frågade och då är det kört...

varför ska det vara så? Vi är de bästa vänner men vill olika saker samtidigt som vi vill ha med varandra på allt... jävla skit... Jaja, huvudsaken är att hon är lycklig och mitt stöd har hon me jag lovar inte att inte gråta eller känna emellanåt för det är ju ändå min lilla Emelie vi pratar om....

Hoppas du har nån het steward som servar dej gränslöst i detta nu.... Mkt choklad ska det vara och rödvin till, allt det bästa för min sessa...

Älskar dej gumman!!


//Din Antz


Kommentarer
Postat av: emelie

Åh min älskade Annie! Nu gråter ju jag. Sitter här i lobbyn där alla kan se och storlipar. Så tyst jag bara kan, men ändå. Du är världens finaste och jag älskar dig så mycket att jag inte vet riktigt vart jag ska ta vägen ibland. Du fattas mig när vi inte är tillsammans. Men när det känns tungt så tänker jag tillbaka på allt galenskap vi hittat på tillsammans, så känns det... öh, ännu tyngre. Helvete!! Älskar dig vännen, nu och för alltid!! Puss

2009-07-27 @ 02:45:01
URL: http://huldaemelie.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0