När det gör ont

När ja och Linnea hänger har vi en stark förmåga att hoppa mellan otroligt seriösa samtal till galet flummiga, själva märker vi knappt när vi passerar gränsen men vi ligger på så lika nivåer att vi känner av rätt bra när det e ok att skämta bort eller skärpa till oss o vara seriösa...

Det kan inte vara lätt att stå intill och få en bra uppfattning eller hänga me i svängarna rent allmänt!

Men hör och häpna, igår pratade vi seriöst i ca 2 h i sträck, non stop.. (för att vara oss o inte spåra ur ens liiiite på den tiden e det fantastiskt) Vi gick runt på skogskyrkogården o letade efter  Greta Garbos grav... (fråga inte) ler..

Detta är en plats som är så gott som gjord för seriösa samtal.. Men jag tycker om den här platsen o den är inte läskig, bara vacker.. Sen tror ja lite att det till viss del handlar om att jag personligen inte har nån nära liggandes här. Det gör att jag vet att hur mkt jag än letar så hittar jag inget namn där som gör mej ledsen eller sårbar.. Jag kan ta åt mej när vi kikar närmre på barns gravar och läser förtvivlade föräldrars kärleksförklaringar men det är skillnad på smärta.

Medlidandet eller vad man kan kalla det dom man känner för andra kan jag styra själv och kontrollera på ett annat vis, smärtan efter en personlig förlust gör så mycket ondare och den har jag egentligen ingen kontroll över, det är jobbigt och läskigt. Därför försöker jag att aldrig känna efter så mkt förens jag absolut måste.

Jag vet med mej själv att jag är hopplös när det kommer till begravningar. Jag skjuter ifrån mej sorgen och förnekar maximalt all den smärtan förlusten orsakat tills begravningen kommer. I början tittar jag runt överallt, fokuserar stenhårt på att tänka på annat tills dess att jag själv ska gå fram och ta avsked. Då träffas jag lika klockrent som robin hood skjuter pil och muren jag byggt upp raseras totalt och jag känner mej liten,rädd och ensam fast mest förkrossad..

Detta är det värsta, för det gör så ont.. på samma gång som det är nödvändigt för att kunna gå vidare, släppa och acceptera.. 

Igår var jag åskådare, kände för alla andra, på det där enklare viset, på fredag är det inte lika enkelt, jag vet det, jag är förberedd men det säger inte att det kommer göra mindre ont för det...

Självklart tänker jag på min faster nu... Gerd, du fattas oss men jag hoppas och tror att du hittat lycka och frid nu..
Det bästa med människan är inte förmågan att glömma, utan att minnas det bästa..

//Antz  

Kommentarer
Postat av: Hanna

Kraaaaam!

2009-05-26 @ 21:15:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0