.

Jag har hela veckan kännt, "idag borde jag skriva i bloggen" nästa dag "borde skriva" eller "imorrn ska jag..."

Men lusten infann sej aldrig och jag är ingen maskin, skrivkrampen som slog ner stannade längre än vanligt och har fortfarande inte helt släppt taget om mej, jobbigt eftersom jag älskar att skriva. MEN jag kan inte bara skriva för ordens och skrivandets skull.. Nej jag vill göra allt av en orsak eller för att uppnå en bättre känsla.

Det är inte bristen på känslor som varit boven i detta dramat heller, snarare tvärtom.. Mkt känslor har cirkulerat och de har blivit svåra att fånga och det har varit jobb nog för huvudet att sålla bland allt. Ena sekunden känner jag mej lätt, glad och ja.. LÄTT Sen på ett kick vänds det och tårarna vill bara tränga fram.

Mamma kom hit förra måndagen, alltid lika kul och mysigt när hon kommer.. 23 är gammal och det gör fan lika svidande ont i ögonen när hon åker. Den dagen hon åker hem är tårarna farligt nära hela tiden. Men det går ganska snabbt över som tur är,,,

Går över skanstullsbron, något känns tungt, grått ja jag känner mej klumpig och fel..
15 minuter senare möter jag upp Frugan för att spela badminton o känslan jag nyss kände är som borta och jag hör mej själv skratta med hjärtat med min söta.. Stabil sinnesro eller hur??

Idag jobbade jag sista dagen innan resan och jag hade förberett mej på tårar och att det skulle vara tungt att säga hej till Hanami för hon känns så nära mej och vi har pratat mkt om resan sen den blev bokad. Danne fyller idag, han fick en present av mej, jag har gjort en fotoförstoring på syskonen o köpt en ram. mamma öppnar och reaktionen var lite oväntad men ändå inte.

Hon kramade mej o blev glad men grät massor. Det är klart att det gjorde ont att se men hon verkade bli jätteglad samtidigt. Gårdagen och dagen idag gick bättre än väntat. Men allt har en gräns. När min fina vilade och var lite spänd gick jag in o satte mej hos honom, berättade igen att jag kommer åka bort men att jag kommer sakna och inte lämna.. De bruna kloka ögonen blev för mkt o ett handkläm och en puss senare fixade jag inte mer. Pappan kommer in o det brister när jag ska svara på en fråga, jag går ut och här kommer det, pappan kramar om mej och nu är vi två som gråter o kramas, men inte jag o mamman som jag trott, nej hon var stark o henne klarade ja säga hejdå till, eller "vi ses". jag säger aldrig hej då längre.

Som jag berättade när jag förklarade för kompis att jag skulle åka men komma hem snart igen, det är inte konstigt efter att vara van att vara med honom och ha honom nära ca 40 h i v, att bara lämna och stänga av. Shit jag älskar ju fan den där människan.. Tårarna är nära så fort jag ser de underbara ögonen framför mej. Men tiden går fort och jag kommer njuta, jag vet det.. Men just nu gör det mest ont.. //Antz