.

Vet inte om jag berättat att jag ska åka till Namibia den 11:e november...??

Jag ska åka till Namibia den 11:e november, tillsammans med Viktor bär det av till Afrika. Kontinenten jag blev kär i redan under min tid i Ghana. Men nu är vi två, tillsammans är vissa saker roligare, att se häftiga saker, göra vissa utflykter mm. Vi ska tälta så mkt det är möjligt så även där känns det bra att vi är två!

Jag längar, jag är glad, jo det är klart  jag är!! Det är en resa, ett äventyr ja det är ju Afrika för tusan,,,,

men..... det känns inte så bra det brukar när jag ska iväg. Jag brukar längta, prata om det och ja räkna ner tills planet lyfter men det var innan Danne kom in i mitt liv. Danne med hela sin familj. Han har blivit en så stor och viktig del i mitt liv och min vardag som inte många förstår, Linnea och mamma är nog de enda som verkligen märker hur mkt han betyder för mej.

Jag tänker på honom när jag inte jobbar, i stort sett varje natt vaknar jag och drömmer att jag är där eller att vi är någonstans med honom.

Det känns bra, det känns jobbigt men fan gudarna ska veta att det känns!!! Det känns i hela mej och att lämna honom och resten i familjen känns fruktansvärt. Speciellt när mamman säger att hon kommer oroa sej varje dag man är borta och när hon kommer och kramar mej, ger mej mat eller annat gulligt de gör. 

Åh, hennes mat eller bakverk... ajajaj... hon göder mej värre än alla!! =)

Det känns när man ser "du sviker oss blicken" i ögonen och hur kan man leende säga till Danne att man ska åka bort när han lyssnar och tittar med sina bruna underbara ögon?? Fan vad ont det gör då...

Jag brukar kunna vara stark när jag är med honom, men idag när vi tränade och han spände lite för mkt satte jag mej intill honom och förklarade att han måste
"hjälpa mej att andas och slappna av så han kan bli bra, för det är ju nära nu, vi måste bara kämpa lite till gubben"    Han lyssnar och slappnar av och jag känner hur nästan tårarna vill komma, han är så underbar och det är jobbigt att se någon man bryr sej så mkt om kämpa så fruktansvärt med något som för oss andra är... ja ingenting, böja en arm eller ett  ben...

Åh Habibi danne, älskling jag kommer sakna dej så, varje dag, varje natt kommer det kännas... jag bara vet det.. 

//Antz