.

Vad är det som händer med oss när något jobbigt händer? Med "oss" menar jag denna gången svenskar. Jag säger inte att det BARA gäller svenskar eller att vi är sämre än övrig befolkning i världen men vi kan uppfattas som extremt kalla och okänslosamma. Något jag inte alls tycker stämmer men jag kan förstå vad andra människor bygger sin uppfattning på.

 I samma stund som livet förändras och vänder upp och ner på vår tillvaro blir vi osäkra. När vi blir osäkra vill vi skydda oss och absolut inte göra fel. För att göra fel eller vara fel är bland det värsta man kan göra, eller?

Som en ren reflex säger vi till oss själva att dra oss tillbaka. Väggen byggs upp och vi håller oss undan tills saker och ting löst sej..

Jag tror inte att det betyder att vi inte vill stötta eller att vi inte bryr oss utan det är ren och skär rädsla och osäkerhet. Istället för att finnas, stötta och prata slutar vi ringa, vi kommer inte på besök för vi pallar inte att handskas med smärtan och vi vågar inte lite på våra egna instinkter. "Ska jag ringa?" "Vill hon att jag ska krama henne?" 

Känner vi inte ett starkt, klockrent JA struntar vi hellre i det och backar helt.

Åh.. fel fel fel!!!

Det är DÅ vi gör fel, inte innan, inget du säger och gör är fel.. Det är när du försvinner, lämnar och "glömmer" som du ofrivilligt sviker.

Jag vet. Jag vet att människor som älskar en tycker det är jobbigt när man inte mår bra eller livet är som vanligt. Kanske har man försökt, kämpat för att hjälpa. Då kan jag förstå att man inte orkar hur länge som helst men de som inte har kämpat, de som drar sej undan och även om det inte betyder att de har slutat att bry sej är det precis vad man tror när man mår dåligt. Man vill inte prata och inte ses men en tyst telefon kan ändå såra, man tror man är ensam och mår ännu sämre. Personerna som inte ringer mår säkert dåligt på sitt håll. De saknar, vill förstå och vill hjälpa men vet inte hur..

Ser ni mönstret? Så mycket onödigt lidande för att vi inte komunicerar med varandra. 
För att vi inte vågar försöka göra det som känns rätt. Hade det funnits rätt och fel hade ju nån smart jävel skrivit en bok om just detta och publicerat men det finns inga riktlinjer men vi har ett sunt förnuft eller?!!!

 Om inte så vet vi väl hur vi själva skulle vilja bli bemötta, eller??

Utgå alltid från dej själv så kan det inte bli fel... 

Detta har jag ältat inom mej sedan jag var den som satt och undrade varför ingen kom eller ringde.. Jag ville verkligen inte prata men jag ville ändå att de skulle ringa. Men telefonen var tyst och under besökstider var det tomt men idag vet jag varför, att jag skriver om det ikväll är att jag nästan dagligen träffar en underbar kille med många kompisar. Kompisar jag aldrig sett, kompisar som aldrig ringer.. 

Kompisar som säkert mår skit, de känner att de förlorat, mist sin vän och allt är förändrat.
Jag försvarar dom inte, men jag förstår. De har sin sorg, sin ångest och sin ilska.. Saker och ting är inte som vanligt och att ses kanske gör ont men det spelar FAN ingen roll, de borde ta sej samman och komma dit!

För det ligger en kille där som fortfarande finns till, han känner och tänker och saknar precis som vem som helst. Men han kan inte själv be dom om något, men han väntar. 

Tro mej, gudarna ska veta att han väntar.. 

Gubben, inti habibi...

//Antz