Förneka att känna
Jag tar ett beslut, tar ett avstånd, vägrar känna och låtsas som inget har hänt eller jag nånsin varit det minsta berörd. Allt detta gör jag för att skydda mej själv. Jag kanske inte alltid handlar som man borde och ni som sagt till mej att jag borde bli livscoach eller liknande, jag bockar och bugar för de fina orden och visst vore det kul MEN
jag är ett perfekt exempel på den som inte lever som jag lär!!
För mej finns inte jättemånga spärrar, det är inte många utmaningar jag bangar eller fegar ur på men jag vägrar att erkänna mej sårad, jag hatar att blotta mina känslor och då speciellt nånstans där jag inte vet hur de ska bemötas eller hanteras.
För ett tag sedan kom jag att tänka på en sak, något jag aldrig tänkt på men som helt plötsligt gick upp för mej. Jag har skitsvårt att säga "Jag älskar dej" till någon annan än min närmsta familj eller vänner. Inte ens till mitt livs största kärlek var jag nånsin nära att säga det, inte ens när jag fick frasen flygande i ansiktet på mej en kväll för några år sedan av just denna killen.
Tro inte att jag glömt det eller inte blev berörd för det blev jag men min mun förblev tyst.
Orden är viktiga, visst är det så men det är inte jobbigt att säga det till mamma, pappa, Linnea, Anna eller Emelie (ja o alla ni andra som jag såklart älskar lika mkt) men där tar det stopp.
Nu är jag snarare inne på den nivån där jag känner att jag med vilje inte försöker känna mer för någon eller bli kär, det är helt enkelt inte värt besväret och för att slippa pressen driver jag om det istället.
I lördags tex när vi var på KI och partade hade vi en kväll späckad med missons. Lord, det var det roligaste ever!! Vi drev med allt och alla och där och då kändes det som nåt vi bara spontant gjorde men i efterhand kan jag fundera lite..
Att driva med alla killarna och hitta på alla konstiga saker, är det ett sätt att slippa visa sitt rätta jag, gömma sej bakom en figur som ingen kan greppa tag i, ruska om eller på något vis såra.
Vi vill vara ute, vi vill roa oss men inte känna annat än glädje, glädje utan biverkningar eller press. vi gör oss osårbara för allt och alla i vår närhet.
Säga vad man vill om det men ibland är det bästa inte alltid det lättaste så vi tar ett bekvämt beslut och lyssnar på magkänslan,
All in...
//Antz
Yellow
Men då är det väl helt briljant av mej att dra igen eller? Alla som tycker jag flyr från något eller de som tror att man typ hatar Sverige och mer eller mindre allt som har med "hemma" att göra!!
Fel fel fel!!!
Visst jag kanske håller mej borta ett tag och flyr landet och dess verklighet för ett tag men jag är inte höstdeppig eller hatar mitt jobb, liv och allt och alla i det som det faktiskt verkar finnas många som gör. Visst var gärna bittra ni, uppskatta inte höstens alla färger, mysigheten att springa på bio i tid o otid eller fika med tända ljus.
Spotta på det, lås in er och gör vad ni vill men kom inte och gnäll på mej för att jag alltid är glad och inte höstdeppig, livet är för kort och hösten är för vacker för att suras bort tycker ni inte?
Snart är det ju kanelbullens dag oxå, bara en sån sak!!
köp en ny myströja eller dra favoriten över huvudet och ge er ut för om några veckor är det försent då har det kommit nya saker att njuta av istället!
Ha en härlig tisdag och njut för sjutton!
Det ska jag göra!!
So long suckers //Antz
Aborrbacken, myt eller verklighet
Jag hann och det var ingen fara men ja hatar att vakna sådär, "okej, det va inte klockan som väckte mej... fan fan FAAAAN" Frullen var god men den ligger ändå hästlängder efter Hilton!!
Som alltid när jag spenderar mer än 5 min tillsammas med min faster blir jag på sjukt bra humör, känslan att "inget är omöjligt" väcks med råge och världen känns med ens ännu lite vackrare! =) Jag hoppas att jag är precis som henne när jag passerat 50, jag kanske är lite mer galen än henne men det gillar jag iför sej så det gör inget.
Hon och Johan sprang Lidingöloppet i lördags, bra jobb! Jag hade en gång tänkt ställa upp men någon varnade mej o bara "nej, det e skitlångt o BARA uppför!!" Jag bangade för uppför o asfalt över 3 mil kändes inte värt slitaget påbenen! Men uppför skräcken var bara en myt o hela banan är på mjukt underlag!! What!?
Så se upp nästa år, då ska jag nog vara med!! Aborrebacken eller nåt heter tydligen alla deltagares fasa men tydligen, ha, bara en myt!
Tänk vad vi påverkas psykiskt av allt det vi hör. Jag menar, ja har aldrig sett banan eller den backen men ja var inställd på att det var pest o pina. Så kan det ju vara med typ allt, vi är lata och väljer att tro på majoritetens åsikt om saker och ting, medans vi egentligen kanske borde ta reda på fakta på egen hand. Jobbigt för dej kanske är lätt för mej och tvärtom, eller hur?? Så, Aborrebacken, en myt eller sann skräckupplevelse? Jag hoppas jag kan svara för min egen skull om ca 1 år!
//Antz
Isande upptäckt
The ugly truth
Men ibland känner man bara "shit, jag bara måste gå på bio" Vid tillfällen som dessa struntar man typ i om det visas myrornas krig eller sagan om ringen. Det är biofåtöjen, det skuldfria godisintaget och myset man vill åt. Detta kände jag och Puff i måndags så vi gick och tittade på bio. När filmen rullade igång garvade vi lite åt att vi inte hade en aning om vad det var vi skulle se.
det visade sej vara en Amerikansk romantisk komedi eller nåt liknade, ni vet med ett förutsägbart och vackert slut! Som ALLTID
Detta till trots, vi gillade filmen! Vi skrattade mycket och det jag gillade var hur den mitt i det förutsägbara ändå hade lite seriösa poäng, väl inlindade i det komiska.
Jag orkar inte vara nån filmrecensent men den handlar typ om hur vi tjejer haren "lista" med krav vår drömman ska uppfylla och hur kontrollerade vi jämt ska vara (de flesta av oss)
Nånstans håller jag med, vi har nog alla hemligt eller öppet en "lista" med krav på vår drömpartner och har man väl satt upp sina mål bryr man sej inte om att uppdatera dem under livets gång. precis som om man alltid kommer söka samma saker i livet. "Men jag ville ju ha en kille som pratar tre språk när jag var 26 så då måste jag alltid vilja det" eller?
Vi orkar inte ändra om och leta nytt eller annat. Kvalitén är bestämd och ska följas. Vi faller för väl genomförda punkter istället för spontana skitsaker!!
skitsakerna är ju de som betyder nåt kanske, på riktigt.. Det spelar kanske egentligen ingen större roll hurvida han har en fin bil eller tränar en viss sport. Han kanske äter flingor på ett sätt som får det att kittla i magen eller hur han bemöter en tant på stan. Men oups, fall inte för dessa falska känslostormar, det står ju inte på listan!!
Skevt ja vet, men ändå lite sant...
I filmen spelar tjejen massa roller som inte är hon för att få drömprinsen på fall. Prinsen på listan i alla fall..
Hon kommer på hur hon inte kommer att klara detta i längden o hon frågar sin kille "varför är du kär i mej?" Han drar upp alla dessa fejkade sidor som inte alls är hon och hon berättar vem hon är... Hon frågor den andra killen samma sak senare, hans svar är härligt ärligt: "ja, det vette fan men det är jag!!" Svårare behöver det inte vara... Bränn upp din lista och se vad som brinner i dej och varför. Se om du kan komma på vem som gör att det brinner, tro mej, svaren du får kommer inte från nån himla lista!! //Antz
Barndomens rus kommer i repris
Nej så lever inte Piff och Puff i alla fall, även om vi ständigt möts av uttryck eller meningar som säger typ "jo men jag var oxå så glad o positiv i er ålder" eller "njut så länge det varar, att ni har kul för det är bara tillfälligt"
Shit, de skulle bara veta att detta gör oss bara mer pepp på att leva och vara levande!! =)
Vi möts även av mosatsen, i Frankrike på gården tex, "shit, vad tar ni?!" "Hur kan ni ALLTID vara så glada och pigga" "kan ni nånsin vara sura eller trötta??"
Sista natten på gården pallade vi ju frukt på några granngårdar och det var sjukt kul och spännande. Man blev 8 år och totalspeedad på nytt...
Det blev en hungerliknande känsla som vi tänkte mätta inatt igen, nu ska jag till jobbet men inatt när jag kommit hem ska vi ge oss ut och palla frukt. Äpplen o plommon och lite raberber hoppas vi på.. Spanat ut bra ställen, tyvärr inga enskilda hus så vi får vara snabba och smidiga för att lyckas men det är ju en del av utmaningen juh!!=) så m ni inte ser nåt mer inlägg eller hör nåt från mej har ja förmodligen blivit fångad och straffad med trädgårdstjänst ett par månader framöver....
Men det kommer det lätt vara värt!!
//Antz
Leendet som gjorde min dag
inte konstigt efter 5 dar utomhus o utan dusch... ja vet nu kräks ni va??
Men kroppen jag lever i mår bra, den har ont men den känner att den lever. Jag har bara en kropp och jag vill älska den men det är nog mitt livs jobbigaste uppgift och det är inget jag hymlar med eller är stolt över. Önskar jag kunde säga med ärligheten i fokus att "jag är jag och jag älskar min kropp"
det kommer jag nog aldrig kunna säga förutom då när jag reser, för då är jag ensam eller om inte ensam väldigt liten i stora världen och då måste jag lita på min kropp, den är min enda räddning och min chans att leva och då älskar jag den för det.
Hemma ser jag mer hinder med min kropp och hittar hela tiden fel och andledningar att ogilla den för den begränsar mej och får mej att känna mej mindre värdig.
Tro inte att jag är bitter för det, hell no!! Jag kan ge mej kredd för andra saker, jag är optimist, nyfiken och hungrig på livet! Jag älskar mej själv för många av mina envisa egenskaper och min starka vilja till allt.
Jag dör trots allt ung men med massa galna upplevelser i bagaget än dör gammal och ovetande om allt livet faktiskt erbjuder om du bara öppnar dina vackra ögon!!
Igår åkte jag till Danne (killen jag jobbar med)
Hade hoppats på att han skulle känna igen mej lite men annars var det mest saknaden som drev mej dit på min lediga dag, när jag kom dit och hälsade tittade han som fan, jag skyndade runt för att "sprita" mina händer o sen rusade ja runt sängen o hela tiden följde de vackra bruna ögonen mej. Hans pappa log bara och jag rusade fram och kramade honom och jag svär, så mkt kontakt på känslomässigt plan har jag aldrig känt med honom. inte ens de bästa dagarna! Han log världens leende och jag visste inte vart jag skulle göra av den glädjen jag kände så jag kastade den på honom igen. Tog bort min hand och bad honom ta den om han kände igen mej och han tog den! Shit vad jag saknat denna underbara killen...
Jag stod hos honom och pratade o kramade honom ett tag och precis som med resan, det går inte att beskriva vare sej lyckan eller bilden men det gjorde mej lycklig och nu bara ler jag när jag tänker på det!
Så vart du än är eller gör, LE...
om än du inte gör nån glad (liten risk dock) så gör du världen lite vackrare och du gör dej själv en stor tjänst.
Detta är den billigaste men bästa investeringen, ever!!
Ska fika med Konke vännen sen och jag ska le sönder honom! haha..
Keep a smile
//Antz
Bekant känsla
Jag känner mej tom, rastlös o det kryper lite i mej. på samma gång som det är jobbigt vet jag att denna känslan lägger sej.
jag ska bara komma in i vardagen o inse att den är helt okej o att jag mår bra här o att jag har mitt liv som jag vill. Men är det inte skumt att min kropp längtar tillbaka till att sova i kylan på gatan litegrann fast ja ligger i min egna mjuka varma säng?
Är man inte helt 100 då eller??
Vi har ju som sagt verkligen left på gränsen gällande allt, då även kosten.. Så igår morse väntade den efterlängtade frukostbuffén på Hilton. O hell yeah den var vi värda! =)
Men ja skojar inte, på en halvtimme hade ja tryckt i mej mer än jag gjort sammanlagt 5 dagar i Paris. Är det konstigt att man hade sjukt ont i magen efteråt då?
Nej verkligen inte men det var SÅ värt det!! haha...
igår gick vi (efter lång vila..) till hallen o köpte ost till ostkvällen som väntar ikväll + choklad till gårdagens chokladprovning!
mums..
vi delade upp 4 praliner.
en med passionstryffel o choklad
en med citron lakrits
en med hallon o choklad o en vit choklad m yoghurt + nån syrlig smörkräm inuti!
mumigt värre!!
detta åt vi tillsammans med kaffe...
inte dumt!
men nu ska vi ut i solen snart tror ja!
tjing!!
//Antz
Luffarlycka
Jag smög upp o satte igång datorn o kokade mej en kopp nyköpt te från Paris, te påsarna är typ gjorda av tyg! Assött!!
Alltså det var ju en underbar känsla att krypa ner under täcket, absolut men jag är nog fortfarande inne i samma flow. Vi har ju sovit i skift o max 3 h var per dygn o resten har vi vandrat runt med våra 15 kg´s packning så man har vant kroppen att inte vilja vila på valfri tid. Förutom drömtimmarna på STARBUCKS!
Vi har haft så ont i våra kroppar att ord inte finns. Först på gården från allt plockande o i magen för ALLA skratt!
Men det är inte att ja är bitter, lovar!!
Vill typ sova mer ute, inatt sov vi utanför flygplatsen o eftersom det kändes helt säkert sov vi svingott och man har verkligen anpassat sej till detta livet och känslan att vara mer "vild än tam" har infunnit sej och slagit läger i våra kroppar!
Vi har varit med om massor, inget som med ord eller texter kan beskrivas utan att platta till det. Vi har skrattat som aldrig förr, aldrig grälat, aldrig varit bittra. På allvar, vi borde mer än en gång varit griniga med tanke på minimum med sömn, vila och mat men eftersom detta var nåt vi verkligen ville klara blev det bara ett äventyr o hur ofta ligger man gömd från vakter o polis i notre dame och vaktar sin bästa vän som försöker sova medans man kastar småsten när råttorna närmar sej eller kryper ihop när människor hörs komma nära kl 03 på natten? inte varje dag men inget jag vill vara utan, vi har som sagt haft 2 av de bästa veckorna i våra liv och det är det enda som verkligen räknas..
Hoppas ni alla är lika lyckliga som jag är nu...
//Antz
Vart besvaret
=)
Jag hade en bild av frankrike i nitt huvud strax innan vi akte; kullar, fina hus och lantlig stamning:
som ni redan vet stammer detta sallan men denna gang blev det jackpot!
i en vecka har vi jobbat hart, skurit oss pa hander o armar, skrattat galet mycket, levt i det vackraste landskap man kan hitta!!!
vi har traffat o levt med underbara hollandare, tyskar o 2 svenska killar! sov utomhus de sista tre natterna, de tva forsta av egen vilja men inatt var vi tvugna; iskqllt men vad gor val det nar ,an sprungit mellan gardar halva natten o pallat applen paron meloner tomater mm hahahahaha
vilka barndomsminnen o qdrealinkickar det gav
varfor har de q pa platsen det ska vara a for foresten???
skitjobbigt.....
kan inte riktigt salla o fa till ett bra eller rattvist inlagg kanner jag
vi aker till paris om 2 timmar
sova ute i stjarnklara natter hoppas vi pa. mysigt o kallt men ekonomiskt framfor allt!
puss pusss
Dessa menlösa dassböcker
Helt seriöst, när jag fyllde år för flera år sedan fick jag en dassbok av mina kusiner m familj.
Jättekul!!! tänkte jag men ack vad fel man kan ha. Det är en sak med att dra en dålig historia, eller berätta en dålig berättelse för fel personer. Men ja menar alla kan vi göra fel, säga fel saker vid fel tillfällen mm men ja menar, shit får man betalt för att skriva en dassbokkan den väl åtminstone va kul!?
Eller är det för mkt begärt kanske?? ELLER så är det så att jag har fel (inte så troligt) hehe.. och den kanske i själva verket är askul men det blir så mkt skoj på samma gång att det nästan blir tråkigt..
fan, jag vet inte..
en annan grej med dassböcker är vart de brukar finnas. "På toa såklart" tänker ni ju och ja, så långt är ja oxå med men av alla av mina jobb ja haft har dassboken funnits på 99% av alla restauranger ja satt min fot på.
Men varför i hela fridens namn VARFÖR??!! Om det är i nån branch du aldrig hinner gå på toa så är det ju den, du hinner typ precis pissa en gång innan lunchen o en gång innan kvällsruschen drar igång på allvar!! Då är det ju av me byxorna och tvärpissa (pissa fort) som gäller inte ta fram nån jävla dassbok o filosofera i! Tänk om man skulle sitta på toa 7 min under lunchkaos o kollegan (som hängt upp bokjäveln) bankar på och frågar vad fan du gör, varpå du svarar:
"Nä, ja sitter här och läser dassboken fast min station är fullsatt och kaos råder"
så jävla korkat, och som sagt, detta gäller många restauranger. Va tänkte de på?
Ja lägg ingen vikt på denna sjuka tankegång. Det slog mej bara innan när ja såg min egen dassbok på toan...
Gooood freeedag
//Antz
Smärtan att minnas eller inte minnas
Jag sitter och stirrar tomt på kaffekoppen framför mej, precis som om den helt plötsligt ska få alla minnen jag frenetiskt söker efter att komma tillbaka till mig. Inte för att jag inte minns alls, tvärtom.
Jag skulle vilja påstå att jag minns det mesta, det är i alla fall vad jag inbillar mej när jag sitter där och skriver.
Men precis som en vanlig "svensson" inte kommer ihåg om det var i onsdags eller torsdags hon var hos frisören eller om det var kl 9 eller 11 hon hade tvättid nästa tisdag har jag väl missat något här och där..
Bit för bit kommer saker och ting tillbaka till mej och det ofantliga pusslet jag började lägga många månader tillbaka byggs sakta men säkert på. Det jag inte minns tror jag som sagt är små obetydliga delar av mitt liv. För när jag tänker tillbaka på den tiden känner jag att det finns många luckor. Det är en skum känsla eftersom det visserligen är några år sedan men ändå såpass nyligen att jag borde minnas allt.
Men som sagt, till en början lägger jag inte så stor vikt vid det jag inte minns. Jag skriver och skriver, allt som jag minns och allt som jag känner. Något jag däremot är och alltid har varit dålig på är att minnas vilka olika datum saker och ting hänt. Där är min mamma åter igen en pärla. Hon har alltid fört dagbok på det mesta och säkert har man retat henne och himlat med ögonen för att hon skriver upp allt "onödigt".
Jag tar tillbaka allt sånt och ringer henne för att få reda på lite olika datum för olika besök osv. Självklart har hon det mesta uppskrivet men medans vi sitter där och försöker minnas ihop kommer det fram mer och mer saker, saker som jag totalt tappat. Det var som att en smärta kom krypande inuti mej.
Så mycket saker, viktiga händelser min hjärna bara helt sållat bort. Vissa saker kom tillbaka medans vi pratade och hon berättade men vissa saker kändes fortfarande som att det inte gällde mej, detta hände inte mej, inte min familj, inte drabbade det alla dom jag älskar mest!
Det hände bara inte oss... Men det gjorde det och samtidigt som det är skönt att minnas och bearbeta skrämmer det mej. Hur mycket kan vår hjärna sålla bort, eller sålla bort och sålla bort, gömma snarare och lägga utom räckhåll för oss?
Visst kroppen är underbar, den minns ofta bra saker och förminskar det som varit jobbigt men hur vet vi att det bara är så? Jag vill leva mitt liv fullt ut. Kommer med all säkerhet att fortsätta göra bra och dåliga val, men jag vill minnas dom! Jag vill inte bli fråntagen nåt som är mitt och då allra minst mina minnen och känslor.
Jag är precis livrädd att jag en dag (om 16 eller 60 år spelar ingen roll) ska sitta hand i hand och surra med en kär vän när hon plötsligt säger "-haha, minns du när vi gjorde det här och det här?"
Jag ser i hennes ögon att detta är något jag verkligen borde minnas, nåt som varit speciellt för oss men när hon berättar om det händer det ingenting. Jag minns saker innan och efter men just detta har bara försvunnit från mitt inre.
Nu tänker ni säkert, "men kom igen, det som är viktigt kommer man minnas"
Ja det är vad vi tror! Och så länge ingen berättar om det vi glömt vet vi ju inte om att vi glömt det men säg OM, OM vår hjärna slumpvis kommer sålla bort viktiga saker ur våra minnen...
Nej fy jag vill inte ens tänka på det, ändå höll det mej vaken rätt länge inatt..
Men ja är inte bitter, Så nu tänker jag såhär.. Om hjärnan sållar bort bra och lyckliga moments är det bara för att det är slut på de dåliga. Då kan jag leva med det, nånstans skulle det då kunna vara värt det, eller hur?
"Collect all the good moments"
//Antz
Septemberdopp check!
Varmt är en överdrift, men även kallt är en överdrift...
Uppfriskande och jävligt skönt vill jag nog påstå att det var,
det första doppet i september...
Nattinatt
//Antz 
inte is på min lilla sjö ännu men ja ligger hellre steget före...
En otippad känsla
Vet vi alltid om hur stor eller liten skillnad det vi gör har för människor i vår närhet eller de som på nåt vis finns inom räckhåll på annat vis..
Jag kom hem från jobbet inatt och var lite bitter på en viss person som jag egentligen inte känner, fatta den lixom, jag är osams med en person jag knappast känner och utan att han har den minsta aningen om det!
Först var ja bara grinig, kastade sockorna bort i rummet och surade lite och berättade för puff vad som hänt, eller inte hänt!! ler...
Hon började skratta och tillslut kunde ja inte hålla mej längre utan föll in i det smittsamma skrattet och såg det komiska i det hela.
"Fan jag har aldrig haft ett såhär rörigt förhållande och då har vi inte ens ett förhållande" Vi drev järnet och ganska snart var det bara roligt och sjukt skrattretande hela grejen!
Snacka om otippade känslor från INGENSTANS utan någon som helst andledning!
Men FAN, kan inte folk börja ta ansvar för sina liv och sluta upp med att göra folk arga eller besvikna? Jag är vare sej känslig, bitter eller pryd men även jag har en gräns. En gräns där det säger
"stopp, nu pallar jag inte mer, det är inte värt besväret och jag förtjänar väl bättre än det där?"
Dagen idag ligger fri framför mej och det ska bli skönt att ta den som den kommer, det enda vi säkert vet är att vi ska köpa nötter i den nya nötmixdisken på dagslivs fridhemmsplan!
Mums vilken affärsidé!! Det är som en chark med olika nötter mm, svingott, superfräscht och bra priser!! Tummen upp!!!
Ett kvällsdopp 1:e sept till ära kommer det oxå att bli! =) Igår var det skönt att simma ett tag men lite kallt efter ett tag om sanningen ska fram!
Ring nån person som värmer ditt hjärta en smula idag, det kan vara så att det den här personen verkligen behöver idag är att få höra just din röst idag...
Personligen försöker jag få tag på min pappa idag, saknar honom massor...
//Antz
