Försöka duger faktiskt
Den 27:e april är det info träff på kulturhuset. De ska informera om ensamma flyktingbarn som behöver nånstans att ta vägen när de kommer till Sverige.
Barn och barn, många är nog runt 16-17 år. Vet inte om de får kallas barn, jag kallar ju mig för barn med jämna mellanrum. I torsdags natt när jag satt inne på toan på sös och grät med mamma i luren, halvt panikslagen för att vara mer eller mindre inlåst. Så utmattad men ändå för rastlös och orolig för att sova, ja då var man inte så jävla vuxen längre..
De här barnen har nog sett och hört mer än vi vill veta av. Saker som inte finns i vår verklighet men som är den enda verklighet de känner till.
Kan jag göra nåt? Det blir min första tanke när jag ser lappen om infoträffen.
Jag har inte en familj att erbjuda, jag har kanske inte tiden som behövs för att kunna hjälpa istället för att stjälpa men kanske kan jag göra något?
Jag kan stanna hemma, låtsas att jag aldrig läst den där flyern på stan.. Leva på som inget har hänt, sitta och gnälla om min jävla axel medans någon gråter efter mamma, pappa eller bara någon att krama.
Nej det fixar jag inte.. Man kanske kan bli kontaktperson eller vad tusan som helst. Jag är less på att allt ska va svart eller vitt. Nej jag KAN INTE ta hem tre ungar och låta dom bo hos mej men måste det betyda att jag inte kan göra något?
Fan va trött jag blir när folk (inga namn nämnda :D ) ska ta ner mej på jorden eller får mej att känna att jag är en idiot som ens vill försöka!
Men jag tänker skita i det. För om jag lyssnar och tar åt mig förlorar jag en del av mig själv och det jag tror på och står för. Det är det sista jag vill för i slutändan så är allt upp till var och en och om jag kämpar för det jag tror på har jag ialla fall inte förlorat.
Det viktigaste är inte att vinna, det är att inte känna sig förlorad..
Så länge du gjort ditt bästa är du en vinnare oavsett hur många som kom före!
Trevlig helg!!
//Antz
Barn och barn, många är nog runt 16-17 år. Vet inte om de får kallas barn, jag kallar ju mig för barn med jämna mellanrum. I torsdags natt när jag satt inne på toan på sös och grät med mamma i luren, halvt panikslagen för att vara mer eller mindre inlåst. Så utmattad men ändå för rastlös och orolig för att sova, ja då var man inte så jävla vuxen längre..
De här barnen har nog sett och hört mer än vi vill veta av. Saker som inte finns i vår verklighet men som är den enda verklighet de känner till.
Kan jag göra nåt? Det blir min första tanke när jag ser lappen om infoträffen.
Jag har inte en familj att erbjuda, jag har kanske inte tiden som behövs för att kunna hjälpa istället för att stjälpa men kanske kan jag göra något?
Jag kan stanna hemma, låtsas att jag aldrig läst den där flyern på stan.. Leva på som inget har hänt, sitta och gnälla om min jävla axel medans någon gråter efter mamma, pappa eller bara någon att krama.
Nej det fixar jag inte.. Man kanske kan bli kontaktperson eller vad tusan som helst. Jag är less på att allt ska va svart eller vitt. Nej jag KAN INTE ta hem tre ungar och låta dom bo hos mej men måste det betyda att jag inte kan göra något?
Fan va trött jag blir när folk (inga namn nämnda :D ) ska ta ner mej på jorden eller får mej att känna att jag är en idiot som ens vill försöka!
Men jag tänker skita i det. För om jag lyssnar och tar åt mig förlorar jag en del av mig själv och det jag tror på och står för. Det är det sista jag vill för i slutändan så är allt upp till var och en och om jag kämpar för det jag tror på har jag ialla fall inte förlorat.
Det viktigaste är inte att vinna, det är att inte känna sig förlorad..
Så länge du gjort ditt bästa är du en vinnare oavsett hur många som kom före!
Trevlig helg!!
//Antz
Kommentarer
Postat av: Puff
du är bäst och klarar allt bara du vill!
Trackback
