På ålderns höst
Med stil, givetvis. ALLTID =)
Men ändå, vi blir faktiskt äldre. Det är inget jag grubblar över egentligen. Tvärtom, jag tror nog snarare att jag är yngre än vad jag faktiskt är! Det gör vi väl alla iför sej..
Jag tycker tex fortfarande att det är jättekul att skoja om att jag är gravid till vissa vänner, de som vet att det absolut inte är något jag vill. Jag är van att få deras chockade reaktion, att det ska bli ett himla liv och medlidande blickar och åsikter om hur UNG jag är. Tills jag spricker upp i ett leende och bara,
"-mäh ja skojar juh!! kom igen!!"
Nu... reaktionen är inte alls densamma. Folk blir inte paffa på samma sätt. Lite kanske just för att det är jag men inget annars. De tycker snarare att det ärt helt logiskt. Jag är ju ändå 24.
Det blir snarare så att skämtet studsar tillbaka till mig själv. Jag både skämtar och blir den som chockas!
Dålig kombo..
Sen får man faktiskt frågan "Har du barn?" oftare och oftare.
Jag ser road ut och frustar skrattande fram, "nej VERKLIGEN inte"
Sen tror jag hela tiden att jag inte förändras. Det jag tyckte förr tycker jag även idag.
Det jag drömde om då drömmer jag fortfarande om.
Det jag stod för igår står jag även upp för idag.
Till stor del stämmer det nog.
Jag är medveten om att jag inte är samma person jag var när jag var 18.
Tack gode gud och mamma för det <3
Men jag ändras även nu, sedan ifjol och året innan till och med.
Men jag har inte fattat förens nu.
Förr ville jag alltid vara omtyckt, av alla. Det kändes jobbigt om jag trodde att jag inte gick ihop med precis alla.
Skit samma om personen för mig var ointressant, jag ville inte vara ointressant för någon!!
Idag.. fan skit samma. man kan inte älska alla eller vara älskad av alla.
Det är något jag inte orkar lägga energi på längre.
Förr trodde jag att orsaken till att jag alltid ville vinna i spel och tävlingar var att jag var så dålig förlorare.
Det är inte där det sitter.
Egenligen bryr jag mig inte om mitt lag kammar hem segern eller ej. Men jag står inte ut med att vara dålig, eller sämre än resten.
Jag hatar att folk tycker att jag har svaga sidor.
Jag vet att jag har svaga sidor. Men fan vad dåligt jag mår när det märks.
Då känner jag mig mindre än minst.
DÅ bryr jag mig.
Jag har alltid fått panik för vissa specifika saker.
Närhet, ömhet, kärlek och att behöva saker. Det har gett mig känslan att vara inburad, låst och för sårbar för att det någonsin ska kunna vara värt det.
Jag väntar fortfarande på attacken. Känslan att jag måste fly. Den bekanta känslan av rädsla.
Men den kommer inte.
"Hallå, bekanta panik.. vart är du?"
Jag känner ett lugn jag inte gjort innan. I mig själv, i min närhet och i min livsstil. Vartän jag befinner mig, för jag har ju alltid mig själv inom en arms räckhåll och där är jag lugn.
Fortfarande sjukt rastlös och lite stressad att missa livet men ändå lugn på ett annat sätt.
Det är ju jättebra men lite ovant.
Det kanske är dags att inse att även jag förändras. Om inte mycket så ändå lite.
Vissa gånger kanske så lite att det inte syns med blotta ögat men i själen gett en så stor förändring att man ändå kan kalla det stort.
Det lilla som blir det stora.
Osorterat, ärligt och väldigt mycket jag!
Väldigt mycket kärlek
//Antz
Livet där det är
Vi pratar alltid om allt mellan himmel och ja.. om allt helt enkelt!
Vi kom in på hur intressant det är att jobba ihop med människor från andra länder och kultuerer. Speciellt kul eller intressant är våra olika synsätt på relationer och familj.
Ni vet ju hur jag är. Jag har inga strikta planer hur mitt liv ska se ut. Jag vill bara vara lycklig! Jag är lycklig nu, säger inget annat. Jag är tacksam och mår bra men jag vill alltid ha mer. Jag och Puff är lika där. Vi är inte missnöjda vi vill bara ha mer.
Är det otacksamt?
ja kanske lite.. Jag vet inte. Andra nöjer sig med sina liv som de är. Eller så vill de bara inte ha mer. Kommer jag alltid att vara så här? Fortsätta leta och springa mot nya utmaningar i sökandet att bli NÖJD?
Vet fan inte..
Det jobbar en arabisk kvinna på en skola i Fittja som Puff träffat där.
Hon sa en rätt kul grej en dag
"Ni svenskar är roliga. När ni gör slut och flyttar isär så ska ni dela på allt. Hundar, barn, bilar och hus. Ni bråkar om möbler och olika skitsaker i huset. Ni har förlorat er livs kärlek och ni slåss om en möbel?! Den som bor kvar i huset får grejerna helt enkelt.."
KLART!!
Det var hennes åsikt.. Intressant och helt skevt i våra ögon egentligen men ändå kan jag tycka att hon hade en poäng.
Vi slåss om oviktiga saker i ett sårat ögonblick. Kanske vill vi hålla oss kvar men vet inte hur så då börjar vi gorma om helt menlösa saker. För det är lättare att bli arg än vara sårad. Det gör mindre ont att vara arg än att vara ledsen. Vi styr känslorna i den riktningen där vi kan hantera dem. Men allvarligt, känslorna sitter ju inte i nåt jäkla köksbord!!
Ändå tror vi att det vi håller på med kommer få allt att bli enklare fast det bara kommer sluta med ännu mer gråt och onödigt hårda ord.
Och allt vi ville ha var kärlek.
Men det var mer än vi kunde hantera.
Jag menar inte att ena parten ska få allt, givetvis inte men just detta att flytta tillbaka fokus till det viktiga, det vi förlorat. Till det vi vill få ut av livet.
Ge oss själva och varann chansen att bli lyckliga igen.
Läk och gå vidare och sluta bråka.
Vi kan aldrig veta, aldrig garantera men ska vi för den orsaken vara rädda att försöka? Vi lever idag och imorn eller nästa år är vi kanske borta. Då kommer man banna sig själv för att man sköt upp sitt liv.
Eller jag vet inte hur det är med er, jag kan bara tala för mig. Min skräck i livet har varit att behöva människor i min närhet.
Jag älskar människor men jag vill inte behöva någon.
Varje gång en äkta och bra relation har börjat leda till ett behov. Att jag vid nåt tillfälle tänkt ordet behöver i samma mening som namnet på personen dykt upp har jag drabbats av panik. Dragit mej ur utan förklaring. bort bort och ännu längre bort för jag behöver ingen!!
Nu känns det inte lika hemskt att behöva människor. Jag har ju inte mig själv mindre för det.
Jag delar bara med mig lite mer.. Däremot är jag rädd att jag ska sätta mitt liv åt sidan. Flacka runt utan att det egentligen kommer något bra ur det.
Hur länge ska man göra det? Känna sig rotlös är inget jag har önskat mig.
Det var längesen jag bestämde mig för att aldrig låta något annat förstöra min tillvaro. Jag vill inte ödsla fler år av mitt liv till att stå intill och se på medan livets dagar bara flyger förbi.
Det räcker nu. Där satte jag punkten för ett par år sedan och där sätter jag punkten idag.
Ha en riktigt snöig, ljuvlig och DUNDERBAR 22:e december!!
KÄRLEK //Antz
Revanch
.....
Änglar
I dessa tider, terrorattentat, mord,ondska, olyckor, sorg och elände så är det helt underbart att se ett program som detta.
SVENSKA HJÄLTAR
TV4 har verkligen lyckats ikväll. Fan vilket program..
Tårarna har runnit nästan oavbrutet sen start kl åtta. Det finns så starka, modiga och helt DUNDERBARA medmäniskor. Ja dom finns!!! Nu har vi sett dom och vi har hört deras berättelser.
Jag blir imponerad, faccinerad, glad, tårfylld, blödig och alldeles varm. Men mest av allt blir jag nog ändå berörd, tagen.. Ja verkligen träffad av blixten. Nej förlåt, fel av mig!
Inte av blixten - av kärleken.
Gud ja ryser.. Fantastiska underbara.. Jag vet inte vad mer jag ska säga?
Puss //Antz
Lyssna till, äsch va fan..
En ledig dag.
Jag vet vad jag behöver göra, vet vad jag vill göra. Tror jag..
Det känns som man borde göra nåt "vettigt". Nåt stort, eller ialla fall nåt, nåt som har betydelse.
Betydelse... För vem?
För mej, för dej eller för alla andra?
Tejpade tatueringen deluxe med plastfilm o massa tejp. Sen simmade vi.
Piff och Puff, aa just dee nu kunde vi inte vänta längre.
När vi simmat och bastat skulle puff jobba.
Och jag.. vad skulle ja fördriva tiden med? Tiden som inte behöver fördrivas, den går undan ändå.
Egentligen ville jag inte träffa någon. Bara vara jag.
Men är inte det lite misslyckat?
Jag hade egentid i onsdags oxå.. Borde jag inte hitta på något?
Jag skickade sms till Marcos. Den ende jag ärligt var sugen att träffa. Han kunde inte just då när jag föreslog en spontanfika. Det får bli en planerad sådan nästa vecka.
Okej. tillbaka där jag började.
Funderade lite.
men jag vill ju fan inte träffa nån..
jo.. pippi vill jag träffa, saknar henne så mycket.
Ringde henne och pratade om allt. Kändes lättare men inte bra. Det är inte samma sak som att sitta i samma rum. Kunna röra, se och tysta förstå allt som bara sker och länns ändå.
Saknar henne så idag.
Kommer hem.
Det gör ingenting att jag bara är mitt eget sällskap. Mej, tända ljus, musik, choklad och kaffe!
Det gör ingenting säger ja ju!!!
Å men det skaver, jag borde ha gjort nåt vettigt..
Tvingar mig att fundera och sammanfatta vad som kommer ha hänt under veckan när jag går och lägger mej på söndag kväll.
Jag kommer att ha jobbat 46 timmar.
Tränat 1-2 h varje dag
klättrat en kväll
simmat en dag
haft mys med tre goda vänner en i taget
fått min egentid
tvättat
myst lite på köpet
Ja, det är väl inte så illa på en vecka eller hur?
Men ändå sitter jag här.
Lugnare än innan, mer tillfreds än förut men ändå lite stressad att jag kanske slösat bort en dag i mitt liv.
På bara mej själv.
Är det fel?
Nej det är det inte.
Jag har gjort helt rätt.
FRANKLY MY DEAR, I DON´T GIVE A DAM
//Antz
aa just dee
Just den meningen
"aa just dee"
sitter från och med i förrgår inristad på min högra vrist.
Piff och Puff likadana, sammanlänkade för alltid! <3
Varför just "aa just dee" orkar jag inte ens förklara, förlåt men det blir aldrig lika kul
i er värld som i vår! ;)
Livet blir inte alltid som man tänkt sej.
Jag skulle aldrig BO i Stockholm på riktigt. NU sedan länge Folkboförd och skriven i Stockholm.
Jag skulle aldrig mer sätta min fot på ett sjukhus frivilligt. I vintras bodde jag en månad nästan på Akademiska i Uppsala med underbara killen jag jobbar med.
Jag skulle ALDRIG ta ett telefonjobb. Inte ens över min döda kropp. Jobbade några månader på centum.
Skulle absolut ALDRIG låta kärleken komma såpass nära att jag på allvar skulle bry mig. Hmm.. saker går inte riktigt som planerat.
Jag skulle aldrig i världen tatuera mej. aa just deee, nu sitter den där som en smäck!
Och vet ni, jag ångrar ingenting! ;)
Puss och hej glad 2a Advent!!!
//Antz
