.

Att vara en OS-medalj

I början av veckan kunde man läsa i DN om hur man som idrottsman eller kvinna efter ett kort tag i rampljuset blir döpt efter sina prestationer, "mål-Henke", "Brons-Anja".. Ja, ni fattar principen..

Det måste vara så fruktansvärt frustrerande att träna 360 dagar om året, i ur och skor. Med eller utan smärta, trött eller pigg, vardag som helgdag och sedan bli utdömd av nån jävla lönnfet chipsnörd i en söndersutten soffa nånstans i Sverige för att man inte orkade hela vägen fram till guldet. Kanske gick i mål på en 5:e plats. 

Tänk dej det i det stora hela, 5:e bäst i VÄRLDEN!! Men det ska ändå inte duga, för vi i soffan ville ju jubla för ett guld..

Som min kloka sa när vi pratade om saken idag, "Man kanske ligger etta fram till slutspurten och sedan går i mål som 3:a, då har man varit bäst 90% av loppet men det betyder inte ett skit när det kommer till kritan" 

Nej, det är antingen svart eller vitt!
Antingen så är du bäst eller så är du det inte.
Man placeras i det facket man förtjänar!! Eller??


Jag tycker också att det är jättekul när Sverige tar medalj och stampar väl också i golvet och svär litegrann när vi hamnar precis utanför pallen MEN jag tror aldrig att jag under några omständigheter skulle kunna göra det bättre, jag tycker mest synd om dem för jag kan bara tänka mej hur länge de drömt, hur mkt de vill och hur många timmar de slitit som djur inför detta. För våran skull, SIN och våran skull för att det ska vara över på ett ögonblick.

Men går det inte som planerat ska deras misslyckande förfölja dom tills de gör en hejdundrandes comeback!

Då är vi redo att prisa, älska och stötta dom igen! Självfallet så låtsas vi som att vi aldrig tvivlat på deras talang och sveket sopas lätt under mattan. Vi tror och hoppas att de ska vifta på svansen när vi berömmer och sjunka ihop och skämmas när vi skäller på dom, som nån jädra hund!!

Undrar vad som hade hänt om jag aldrig slutat spela fotboll? Eller om jag aldrig gått över till tjejlaget utan fortsatt i killaget så länge som möjligt? Hade jag kunnat bli nån, eller i friidrott kanske? Jag låg bra till i det mesta inom idrott och kanske kunnat bli riktigt grym i NÅN gren om jag gett mej den på det. Frågan är bara om jag pallat den psykiska stressen, att alltid bli så jäkla granskad, dömd och älskad eller hatad efter vad jag presterar inte för den jag är. 


 Nej jag älskar verkligen idrott och jag sportar gärna, tyvärr mindre än jag vill just nu men tiden ska räcka till mkt. Men jag kollar inte så mkt på sport som jag borde och egentligen vill för det tappade sin charm när det slutade handla om just det, SPORT..

Just nu känns det mer som att det handlar om att vinna eller försvinna...
Antingen är du en vinnare eller så är du en förlorare!
Det finns tyvärr inte plats i våra hjärtan för de sistnämda..

//Antz



Anja, prispall eller inte, i mina ögon är hon ALLTID en vinnare!! Hon ger allt och lite till, hon gör det hon är bra på och hon fjäskar inte för sin publik. Varför skulle hon? Det är inte det hon brinner för och det var inte för vår skull hon satte på sej pjäxorna från början!

Hon är en verklig förebild, med eller utan en guldmedalj runt halsen!
Hon förtjänar all respekt och beundran, min har hon sedan länge!!  

du är så himla klok underbar! fortsätt bara vara du så kommer du komma var du vill=)