Born to try

Juni 2005.
Studentmössan flög och trött och utmattad som jag vet inte vad kunde läpparna inte sluta le.
Dels för att jag hade haft den roligaste veckan på länge, dels för att jag hade gjort det, jag klarade det ingen riktigt vågat hoppats på.

Jag sjöng studentsången tillsammans med min klass, min årskull med betyg som jag inte på något vis kunde gjort bättre, visst jag kunde fått nåt eller flera Mvg´n till men det var inget jag kände mej missnöjd med eller bitter för.

Jag kramade om min trogna praktikvän Emelie, vi log mot varandra. "-Du fixade det gumman, på riktigt du fixade det!!"

Jag hade aldrig nånsin gjort det utan MAMMA, mina vänner min klass, min familj och vissa av mina lärare. Mamma som gjorde allt och aldrig gav upp, mina vänner som pallade, min klass som peppade och mina lärare som ställde upp galet mkt för att jag skulle klara mej bra, om sanningen ska fram tror jag de va rädda att ha mej rännande där i ett år till! ;)

  Även om jag var bestämd till 110% att fixa det var jag beredd på att inte göra det men när jag väl stod med betyget i hand och solen i det vårfräkniga ansiktet kändes allt bra, tiden som följde likaså men nånstans djupt inne låg mkt smärta dold, smärta jag inte ville kännas vid. Men saker och ting hinner alltid ikapp dej

Förr eller senare..

I mitt fall blev det en kvävande känsla. Jag visste inte hur jag skulle hantera något alls, visste inte vem jag var eller vem jag ville vara. Det enda jag visste var att stannade jag skulle jag kvävas. Kvävas av allas blickar och åsikter, eller deras "inte blickar eller åsikter" för vem är jag att bestämma vad folk tycker och tänker?

Det enda jag vet är vad jag trodde och det var de känslorna som skulle knäcka mej om jag stannade..
Flykterna blev många men slutade här, i Sthlm kom allt ikapp, jag hade tid att reflektera, tid att känna och tid att må dåligt.

Ensam i en ny stad, jakten på jobb, nya vänner, jakten på meningen med livet. Kampen att börja må lite bra!
 Skitjobbigt, givetvis men nödvändigt för att överleva och bli hel igen.

Jag började samla ihop bitarna av mej själv som jag på egen hand spridit omkring mej och trampat på.

Idag, 3 år senare fattar jag inte var kraften kom från, kraft jag inte ens egentligen hade??
Hade nån bett mej flytta idag, börja om pånytt, ënsam, arbetslös, bostadslös, ja allt hade jag ryggat tillbaka. Vart skulle det modet komma från?! Shit livrädd av bara tanken..

Men man klarar allt man måste, det gör vi alla.

Men även om jag vet att jag inte hade kunnat bli hel om jag stannat kan känslan ibland komma ifatt mej, varför i helvete stannade ja inte bara? Nu när morfar är sjuk vill jag bara vara nära, eller en gammal klasskompis dör eller när något speciellt eller kul händer. Nej jag vill inte glömma dem, inte heller försumma dom men för att kunna älska dom och ge mej chansen att älska mej själv igen var jag tvungen att lämna, sticka, fly, dra ja ordvalen är många men jag är så glad att jag gav mej själv den chansen.

Men skuldkänslorna kommer ändå titt som tätt, när de pratar om vardagliga saker de gör där nere vid det underbara havet, när mamma 2 berättar om vad mosters kan säga och inte säga. Jag missar viktiga och oviktiga saker i de jag älskar som mest liv.

Jag hoppas de förstår, förlåter och finns kvar för de finns ju oavsett alltid närmast mitt hjärta, väl bevarade och försvarade!!

Jag tror verkligen på orden " för att kunna älska andra måste man kunna älska sej själv!
Så jag tror vi måste vara lite ego och ge oss själva en ärlig chans att vara lyckliga och nöjda med allt som livet ger!

"det kittlar ju dödsskönt i kistan" ;)

Nytt år nya möjligheter!
Ge dej själv det i present, rätten att må bra, den förtjänar du och den HAR du!
Det gäller bara att ta vara på den!

//Antz


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0