.

Det vi säger till varandra, till våra barn, våra föräldrar eller vänner, hur stor betydelse har det när allt kommer omkring?

Sårar vi en vän, skäller på en familjemedlem eller tillrättavisar våra barn kommer vi antagligen direkt mötas av en spontan reaktion. Få en hint om att det vi nyss sagt inte uppskattades jättemycket, se kinder skifta färg till rosenrött av ilska, se ögon tåras eller rätt och slätt få en utskällning!!

Men när reaktionen inte syns på utsidan då?
Eller om skadan är skedd i samma veva som orden föds utan vi haft en aning om dess tyngd?

DET tycker jag är lite skrämmande, dels hur saker människor sagt till mej från dess att det började ha betydelse fram tills idag.. Har det jag tänker och känner idag något att göra med en specifik kommentar någon sa igår eller för 20 år sedan? Förmodligen..
Och utan att jag har den blekaste om det...
Eller hur man kan säga nåt och mena en sak medans det uppfattas helt annorlunda hos den som lyssnar! Det är nog ännu mer skrämmande..

Jag och Puff satt på golvet för en stund sedan, hon i"köket" och jag framför Tv:n.
Vi satt och pratade om livets allvarligare ting, jorå det händer rätt ofta faktiskt.
För alla andra är vi bara stoj och lek och visst mkt sånt är det med oss. 
Som tur är!! =)

Men våra övergångar från skoj och skratt till allvar är underbara måste jag säga!
Kan gå på två sekunder utan vi ens själva märker det!

Hursomhelst så satt vi och delade erfarenheter, känslor och annat man bara kan med vissa  människor och sina bästa...

Jag berättade om något jag läste för några år sedan. Det var en helt vanlig familj, mamma,pappa och sonen "Theo" på 3. Pappan skulle resa bort några dagar och lilleman har fattat att han ska vara ensam hemma med mamma så förståndig som han är säger denna lille killen nåt så sött som jag vet inte vad. 

Pappa har åkt och mamma kikar ut genom fönstret och sonen utbrister:"såja mamma var inte ledsen, jag ska ta hand om dej!"

Urgulligt!!
Spontan och kanske rentav dum som man är hade ja säkerligen sagt nåt i stil med: "OHH! va bra! Mamma som verkligen behöver nån som har koll på mej. Jag skulle nog uppmuntrat hans beteende och tyckt att det var jättebra. Men då läste jag nåt jag inte väntat mej. Mamman höll inte alls med pojken utan sa,

"Nej min älskling. Vi ska ha jättemysigt och du ska få hjälpa med att handla mm men det är JAG som är mamma till dej och att du mår bra är min uppgift och jag tänker ta hand om dej! Du behöver inte oro dej för nånting(en).

(nåntingEN är nåt ja säger titt som tätt men det ju verkligen inte rätt, men kul!)

Med detta tog hon ev bort en jättebörda från en 3 årings axlar för mamman, du och jag. Ja vi alla förstår ironin i om mamman skulle hålla med pojken, "bra du måste ta hand om mej!" Men han kanske inte gör det!! Han känner att "oj, nu ska ja ta hand om mamma, det är mitt ansvar fast han bara är tre år! Barn är inte dumma, lite skrämmande i vissa åldrar, men de förstår och tar på sej mer än vi ibland förstår..

Så kanske hade mammans svar aldrig påverkat "Theo", kanske hade det satt en pliktkänsla i honom som vi aldrig menat. Detta är inget jag vill ha svar på eller bestämma om det är rätt eller fel. Jag vill bara poängtera att de små orden faktiskt kan betyda nåt och att man ibland ska försöka se det man säger i personen man säger det till´s synvinkel. Barn eller vuxen, ja det spelar verkligen ingen roll...


Nu ska ja sova...

Puss o Natti

//Antz