Ett samtal

Ett samtal som känns.
Först trodde jag det var mitt alarm på mobilen. Klockan var två på natten och sömndrucken och snurrig vaknade jag till och ryckte till mig mobilen.

Det ringde från Ghana.
De ringde från mitt GHANA!!
Det tog ett tag att koppla.
När jag väl fattade att det var Elliha från Wulugu som ringde visste jag inte ens vad jag skulle säga.

Vi bodde i samma hus fast ändå inte. Vi tillhöde samma familj. Han bodde med sin farmor och var i min ålder.

Jag har inte pratat med honom sedan jag for därifrån.
När man lämnar en värld som berört till stjärnorna och tillbaka är det svårt att veta hur man ska hantera livet efter. Hur man ska förhålla sig till deras värld paralellt till min egen..

Man vill för allt i världen inte glömma.
Men det är jobbigt att tänka på dom utan att kunna nå dom.
Att tänka på Lydias lilla hand i min. Hennes huvud mot mitt bröst när hon sov som en prinsessa inte mer än 5 minuter efter hon satt sig tillrätta i knäet. Hennes första ljud jag fick höra efter 1,5 månader.
Det var ett skratt, utan orsak, utan krav men helt från hjärtat!

Hon höll min hand o småsprang brevid som vanligt. 
Hon grät aldrig, skrattade aldrig och hon pratade aldrig.
Hon bara va..

Så från ingenstans den där morgonen kom det där kluckande lilla skrattet..
Ljuvligt!

Eller pojken vars namn jag aldrig fick veta. Han var inte äldre än 1,5. Liten men med den där hårda uppsvullna Afrikamagen barnen får när de svälter. Svälter eller äter ett stort mål mat om dagen.
Tultade runt i skolan med oss andra. När jag frågade vad han gjorde där med oss sa de att han kom hit själv. Antagligen bättre än att få stryk hemma..
Det gör ont på riktigt att vara i detta, vara där men ändå inte kunna rädda.
Skydda för stunden men aldrig rädda.

Han brukade springa fram och hålla i mina knän. Hans blick när hans svarta händer låg på mina brunbrända ben var betalbar. Han borstade lite, precis som han trodde de skulle bli svartare då. =)
Han somnade i mitt knä nästan varje morgon i skolan.

Allt detta tänker jag på.
Ofta.
Men inte så ofta som jag borde.
Jag tror jag stänger av för att skydda mig själv.
Jag är svensk och jag är ego.
Jag sätter min egen lycka före deras.
Det som gör ont att tänka på kopplar vi bort så finns det inte!

Bra va?

Familjen mår bra.
Alla mår bra!
Elliha går i skolan, det gör mig glad.
Han har en mobiltelefon, han kan tom ringa från Wulugu!
Det får mig att le inombords.
Innifrån och ut..
Så långt ifrån kan de ännu få mig att le. Undrar om de förstår det?

Jag ska, en dag sätta min egen tillvaro här åt sidan. Åt sidan till de som behöver mig bättre.

Jag ska bara klura ut vart min hjälp kommer bäst till hands och när.

Alla dessa tankar, ett samtal.
Ett enda..


Trevlig helg folkers

//Antz


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0