Inte som alla andra, eller kanske just DET
Jag borde gå och lägga mej nu, jag vet, MEN jag har funderat i tåget från jobbet och promenaden från tåget så nu vill jag bara få det ur mej.
Om jag tänker tillbaks så för ganska längesen, eller såpass nära eller långt borta för jag skulle bli brydd över andras åsikter i alla fall fick jag rätt ofta höra "du är ju inte som alla andra" eller ja du är annorlunda skulle man kunna säga" och så var det med det.
Varken mer eller mindre..
Alla har vi väl en period i livet när allt som sägs om dej, runt dej eller till dej registreras och lagras i samma ögonblick som orden yttrats. Det sista man vill är att vara annorlunda, speciell och just det, INTE som alla andra.
Vad gjorde jag för fel!? Jag vill ju fan va precis som alla andra, exakt, på pricken!!
Sen kommer man en bit på vägen och detta med att vara lite annorlunda känns ganska nice. Man ville ju sticka ut lite!
För ett par somrar sedan fick jag den kommentaren från någon vars åsikt då spelade ganska stor roll så då funderade jag lite extra på hurvida det var en bra eller dålig egenskap. Jag ville ju gärna inte verka osäker och fråga så jag ryckte på axlarna och försökte se avslappnad ut.
DÅ bestämde jag mej för att det var en komplimang! Så länge ingen säger motsatsen kan jag ju tolka det fritt så jag mår bra utav det eller hur? Dumt att må dåligt över nåt som kanske finns, visst?
Så den linjen har jag kört på sedan dess. Det var ett tag sedan jag var i den sitsen men nu för nån kväll sedan kom det en chatt på facebook från någon jag trodde jag glömt och att jag var glömd för.. Det var kul och det blev en rätt komisk konversation, lagom seriös, lagom mycket Annie tyckte jag..
"hade nästan glömt samtal som dessa, du är ju inte som alla andra =)" fick jag efter ett tag. Då slog det mej igen..
Men istället för att bli rädd att vara annorlunda eller glad för att vara lite speciell kände jag bara VADÅ!? Hur är man om man INTE är annorlunda??
"Som alla andra" ja snälla säg, hur sjutton är man då?
Är vi egentligen inte alla lite speciella, unika och annorlunda?
För någon är vi ju det,nån som inte är som du. Givetvis!!
Så detta med att vara speciell borde ju vara det enda som alla är, den vanligaste egenskapen borde ju vara just det!
Det beror bara på vem man frågar....
Jag gillar att bli sedd med ögon som tycker jag är speciell, gott eller ont? vem vet, men utan tydliga regler tar jag det som en komlimang!
Udda i mina ögon är kanske vardagsmat i dina...
Lite tankar bara..
Gonatt
//Antz
Norrsken-annorlunda i mina ögon...
Västkusten klippor och doften av salt, vardagsmat i mina ögon..
Om jag tänker tillbaks så för ganska längesen, eller såpass nära eller långt borta för jag skulle bli brydd över andras åsikter i alla fall fick jag rätt ofta höra "du är ju inte som alla andra" eller ja du är annorlunda skulle man kunna säga" och så var det med det.
Varken mer eller mindre..
Alla har vi väl en period i livet när allt som sägs om dej, runt dej eller till dej registreras och lagras i samma ögonblick som orden yttrats. Det sista man vill är att vara annorlunda, speciell och just det, INTE som alla andra.
Vad gjorde jag för fel!? Jag vill ju fan va precis som alla andra, exakt, på pricken!!
Sen kommer man en bit på vägen och detta med att vara lite annorlunda känns ganska nice. Man ville ju sticka ut lite!
För ett par somrar sedan fick jag den kommentaren från någon vars åsikt då spelade ganska stor roll så då funderade jag lite extra på hurvida det var en bra eller dålig egenskap. Jag ville ju gärna inte verka osäker och fråga så jag ryckte på axlarna och försökte se avslappnad ut.
DÅ bestämde jag mej för att det var en komplimang! Så länge ingen säger motsatsen kan jag ju tolka det fritt så jag mår bra utav det eller hur? Dumt att må dåligt över nåt som kanske finns, visst?
Så den linjen har jag kört på sedan dess. Det var ett tag sedan jag var i den sitsen men nu för nån kväll sedan kom det en chatt på facebook från någon jag trodde jag glömt och att jag var glömd för.. Det var kul och det blev en rätt komisk konversation, lagom seriös, lagom mycket Annie tyckte jag..
"hade nästan glömt samtal som dessa, du är ju inte som alla andra =)" fick jag efter ett tag. Då slog det mej igen..
Men istället för att bli rädd att vara annorlunda eller glad för att vara lite speciell kände jag bara VADÅ!? Hur är man om man INTE är annorlunda??
"Som alla andra" ja snälla säg, hur sjutton är man då?
Är vi egentligen inte alla lite speciella, unika och annorlunda?
För någon är vi ju det,nån som inte är som du. Givetvis!!
Så detta med att vara speciell borde ju vara det enda som alla är, den vanligaste egenskapen borde ju vara just det!
Det beror bara på vem man frågar....
Jag gillar att bli sedd med ögon som tycker jag är speciell, gott eller ont? vem vet, men utan tydliga regler tar jag det som en komlimang!
Udda i mina ögon är kanske vardagsmat i dina...
Lite tankar bara..
Gonatt
//Antz
Norrsken-annorlunda i mina ögon...
Västkusten klippor och doften av salt, vardagsmat i mina ögon..Kommentarer
Trackback
