.

I fredags var jag hos min ÄLSKLING

Jag var där vid tolvtiden när han precis hade kommit upp och han satt och sov i sin stol. Fina killen, jag fick stoppa impulsen att rusa fram och väcka honom genom att överösa honom med kramar och kärlek!

Ni vet precis som när man ser ett sött barn sova eller en vild och lekglad hundvalp ÄNTLIGEN slagit sig till ro efter timmar av lek. Då är det förbjudet att väcka, av rimliga skäl!

 

Så kändes det nu, eller jag vet ju att jag får väcka honom men det känns snällast att låta bli. :)

Så jag satt och bara väntade på att han skulle vakna och när han gjorde det fick jag krama och pussa på honom en stund innan vi gick ut på en promenad. Jag var där hela dagen och GUD vad jag längtar tillbaka!

 

Men snart, snaaart!! 

17e juni ska jag jobba min första dag, samma dag som sjukskrivningen går ut ska jag dit.

De skrattade åt mig för jag kan inte låta bli att jobba när jag hälsar på. Nu är jag såpass bra i armen att jag kan hjälpa till med vissa saker men visst är det en bit kvar! Men jag kan inte låta bli när jag är där.

Underbara kille..

Fullkomligt älskar att lägga kinden mot hans mun och fråga efter en puss. Han plutar med munnen och det lät tom ett litet "smack" en av gångerna och det gjorde mig helt varm. Känslorna han framkallar går rakt in i både hjärta och själ!

Det är ganska kul när han INTE vill pussa oxå, då kan han spotta eller snabbt vrida undan huvudet och det kan se rätt kul ut. Då får man be om ursäkt och vänta på att humöret ska bli bättre igen. Han har sina stunder precis som jag! :)

Jag och Linnéa ska ju tatuera oss nångång så fort jag kan efter infektion mm och jag har fattat ett beslut.

Min ena fot tillägnas ju "Piff och Puff"! Det är ju bestämt sen länge..

Bestämt, pratat om och verkligen KÄNNT FÖR!

Sen har jag tänkt och tänkt och tänkt lite till..

Det som bara var en tanke jag skakade bort har växt till sej och känns nu helt självklar för mig.

På min andra fot eller insidan arm på handleden ska jag göra en taturering med initialerna D.E och ett hjärta intill.

SÄG INGENTING

jag vet!!!

Jag som ALLTID varit emot att märka sin kropp med namn på sin kärlek,vänner eller liknande.

"Komma här och dömma andra för att sedan synda själv javisst!"

Men det är inte riktigt så.. Jag tycker fortfarande att de som märker sig med sin kärleks namn mm är idioter, upp till var och en, alla har rätten till sin egen kropp ABSOLUT så varsågod.

Men JAG hade aldrig gjort det oavsett vad jag känner, just för att mina känslor för denna personen

kommer att ändras. Det är fakta! Till bättre eller sämre, mer eller mindre vet vi inte men jag vill inte chansa och sedan stå ledsen, sårad eller förbannad med hans jävla namn på höften!

Men oavsett hur mitt liv kommer te sig. Vart jag än bor, jobbar eller vem jag än blir så kommer han alltid vara densamma för mig, i mitt hjärta kommer han förbli den han är och honom vill jag bära med mig överallt. Men det kan jag inte! Inte fysiskt. Och någon gång tvingas jag kanske att släppa honom och bara tanken gör mig ont.

Men kan jag på något vis bevara honom i mig och på mig kommer det vara på riktigt, det går inte ta bort det som sätter sig på insidan och jag vet det men jag vill ändå ha något mer...
Tänk om jag blir senil!!?

Långsökt jag vet men då finns han ändå där. Med mig i allt jag gör.

Jag har tänkt och tanken gör mig glad.
Jag har bestämt mig och beslutet gör mig lugn.

Han är min stjärna och mitt lyckoljus i varje ögonblick och det var ödet som förde mig till honom eller förbannat bra tajming!?
Vem vet?


Hursomhelst, Jag hjälper bara "det där sk ödet" lite på traven!! :)


//Antz