.

Ni vet det.
Jag vet det.
Alla har det.

Ändå tycker man att det suger om man har en dålig dag, visst?
Allt känns lite allmänt pissigt och det måste kanske inte ens finnas nån särskild anledning.
Då brukar jag till råga på allt tycka att det känns lite extra pissigt.
Att vara på kasst humör utan en enda vettig orsak!

SLÖSERI

Hursomhelst. Detta var inget som hände mig idag eller så men jag tänker på det titt som tätt ändå.

Det var en helt vanlig dag nu i höstas.
Jag var ledig.
Jag hade sovit gott, tränat, ätit frukost och varit och simmat.

Det var en sån där dag.
Inget var direkt fel men det kändes inge bra i kroppen bara.

Jag brukar alltid småprata i kassan på ica, eller säga nåt som kanske kan vara lite halv kul ialla fall.
Jag kastar jämt varma blickar eller leenden till damerna i simhallen.
Om 50 pers går på en buss säger kanske 30 hej till föraren varav 5 gör det från hjärtat.
max..

Jag säger alltid hej och gärna nåt mer om de känns mottagliga för det.
Försökte bjuda en busschaffis på pallade päron från trädgården på jobbet.
Han fnös lite surt o tackade nej.
Jag ryckte på axlarna och sa
"okej, men du anar inte vad du missar, de är skitgoda.

Han började dra på munnen och tog ett.
Det är såhär jag är.
Glad,sprallig, obrydd och energisk.


Men den dagen..
Orkade knappt hälsa i kassan.
Simmade utan att se, koncentrerade mig på vattnet. 
Dök under vattenytan, kraftiga simtag tills jag inte orkade vara kvar där nere.
Upp och andas, nej känslan är kvar.

När jag simmat, bastat ja gjort allt jag skulle var det dags att ta bussen hem. 
Stod och väntade på bussen, kände mig tom. eller att jag såg ihålig ut eller vadsomhelst.

Bussen kommer.
Precis när jag ska kliva på kommer en söt liten dam.
Automatiskt backar jag bak och låter henne kliva på. Hon vänder sig och säger något till mej.

Med musik i örat hörde jag inte mkt av det hon sa.
Tog ut plupparna och kände mig lite dum.
"-förlåt, vad sa du?"
"-jo, jag sa tack så mkt för omtanken lilla vän" sen log hon sådär som bara gamla gör. 
Ögonfärgen har ändrats sedan ungdomens glada dagar med det där busiga, pliriga i blicken, det har ingen ålder i världen rått sig på.

"Men gud, det är klart och det var ju ingenting" svarade jag enkelt
   "Så såg hon på mig. "För mig var det någonting""

Då log jag.
För första gången den där dagen så bara mungiporna for upp.
De åkte inte ner på hela bussturen hem. Mötte hennes blick när jag klev av och då log vi båda två.

Ser ni? 
Allt jag tjatar om, "det lilla kan bli det stora mm"

  Detta är väl bevis om något?
Varför jag skriver om detta precis nu vet jag inte men hon dyker upp i huvudet titt som tätt och jag vill nog bara upplysa er alla om vikten i det lilla du gör.


Le människor!!
Ni får alltid igen det på något vis!

//Antz
Kram