.

Jag måste verkligen lära mig att sova ordentligt.
24 år och kass på att få tillräckligt med sömn.
Jag känner mig oftast pigg, inget fel där inte men jag vet att 4-5 timmar och ibland eller ofta mindre än så
inte är nog. 

Men ändå, jag vet det så väl och ändå sover jag likförbannat alldeles för lite.
Inatt kunde jag fått 7 timmars sömn men då kunde jag givetvis inte somna.

HOPPLÖST!!

Vred och vände mig. Benen började rycka och då gav jag upp. Satte mig med en bok på golvet i köket.


"Jag saknar dej, jag saknar dig"
Boken jag läste ut inatt heter så.

Handlar om ett tvillingpar där den ena blir påkörd och dör.

"Var den bra?" frågar min fina sambo mig imorse när vi satt här på golvet och svamlade om allt och inget.

"Ja.. eller nej... Jo visst det är klart den var bra men jag vet inte vad jag ska känna. Jag läser den här boken, tar in all den smärta Tina måste leva med, drömmarna som återvänder varje natt. Jag läser om hennes saknad och inbillar mig att jag förstår.

Jag känner och nästan lider. Tror jag ja! 

Sen, varje gång jag läst klart för den här gången är det några andetag, några nya tanker eller måsten och sedan rullar min värld på som innan. 
Medan hennes mardröm bara är satt på repeat. Hennes sorg är alltid närvarande, fortfarande lika stor och hon tvingas fortfarande att stiga upp ur sängen och leva sitt liv utan sin syster.

Varje dag.

Hur tusan kunde jag tro att jag fattade!?
Vilken idiot man är..

Jag tycker synd om henne.
Det är det sista hon vill. 
När man berättar om något man varit med om handlar det sällan om det, att få medlidande. Man vill bara berätta, ge det hemska en mening.

Man flyttar runt det onda för att det kanske ska lämna en. Lämna helt eller hitta en plats där det inte gör riktigt lika ont.
Man säger det inte högt men man skulle nästan vilja ge bort det. Även fast ingen förtjänar det vill man dela med sig av det för det kväver en att bära på det ensam. Man vill inte berätta för då är man blottad eller så söker man medlidande.

Jag ser det inte så.
Jag tycker om att läsa om människors liv. 
Deras verklighet, deras styrka och mod gör mig lite starkare och kanske lite mer tacksam.   


Jag vet inte vad jag ska skriva mer.
Sorg och förlust är ett känsligt ämne, speciellt för vuxna.

Vi kan ju falla isär, gå sönder av den..

Men..
Den gör oss starkare, skadan gör oss illa men inte sorgen, sorgen måste komma till för att man ska läka.

Det är inget farligt i det.
Fråga barnen..

I deras vinkel,
det är ju bara sorg alltihopa."


Krama någon du älskar idag.
Säg det gärna också, det gör ju ingenting.

//Antz