Min Älskade Farmor
Lite regnigt, lite grått och massa svampar!
Jag var ute och gick 2 timmar i skogen imorse. Det kryllade av svamp, all giftig såklart men det gjorde ingenting. Jag begär inte så mycket, att titta på alla färgglada svampar räckte gott och väl åt mig idag.
Jag började tänka på farmor.
Hon fattas mig.
Jag saknar alla kloka saker hon sa och gjorde.
Jag saknar hur hon alltid fick mig på gott humör. Jag var oftast en glad unge men om jag blev arg eller sur kunde det vara ganska ordentligt. Säkert pga av något mamma inte låtit mig göra. Köra traktorn ensam, hålla på med spisen eller nåt annat fånigt som alla femåringar säkert fick göra! ;)
Farmor märkte direkt om jag var sur när jag kom dit. Då sa hon bara nåt om att jag vaknat på fel sida. Jag stampade i golvet för att markera HUR arg jag var!
"Ojoj, här är det bäst att passa sig" kunde hon säga och gå iväg.
Inget tjat eller pjoskande.
Hon gick och lät mig lugna ner mig. Det gick snabbt över och hon hann knappt börja baka eller hämta ved innan jag var tätt bakom.
"Får jag göra, jag kan faktiskt farmor!"
Så var den ilskan bortblåst..
Jag blir inte ledsen när jag tänker på farmor. Jag bara ler.
Ler, minns och saknar.
Hon var min bästa vän när jag var liten.
Jag var aldrig på dagis eller hos dagmamma.
Idag tycker nog samhället att det är dåligt för barnen att ha det så. Vara hos farmor istället för att gå på dagis och lära sig saker, stimuleras mm
Skitsnack.
Jag lärde mig massor av att vara med min farmor varje dag.
Vi bakade, lagade mat, höll på i trädgården, lekte i skogen mm
och det var inte så att hon gjorde och jag tittade på, nej så länge jag kan minnas lät hon mig hjälpa till. Även om det tog henne dubbelt så lång tid så stod hon tålmodigt vid min sida.
Kärleksfullt lät hon mig pröva, misslyckas och träna tills jag kunde.
Allt vi gjorde var kul men jag älskade mest att baka. Ibland när jag frågade om vi inte kunde baka kunde hon säga nej.
"Jo snälla farmor, bara en kaka?"
Det slutade oftast med att vi lekte att vi hade ett bageri och vi bakade hela dagen. Jag tittade aldrig på Tv eller film hos henne.
Hon läste ofta för mig, med inlevelse och hur jag än, gång på gång avbröt henne med alla mina frågor och konstiga funderingar tappade hon aldrig tålamodet.
Svarade klokt och fortsatte läsa.
Hon lät mig alltid vara den jag var. Tog fram det bästa i alla egenskaper.
Vi brukade leka bockarna bruse vid en bro i skogen. Hon gjorde allt med inlevelse och inte bara en gång i månaden utan varje dag.
Hon ville göra mig redo för livet och alla dess utmaningar, ville att jag skulle tro på mig själv och veta att jag aldrig är ensam.
Ibland glömmer jag henne.
Glömmer att hon finns i mig, att jag har formats så mycket av henne att vi alltid kommer sitta ihop. En osynlig länk starkare än allt. Ändå glömmer jag ibland.
Men som idag.
När jag såg all svamp i skogen. Då minns jag allt.
Hur vi var i skogen och plockade svamp. Svampen var inte så viktigt i jämförelse med den obligatoriska fikakorgen i baksätet. Med farmors egna svartvinbärssaft, messmör, hembakt bröd och nån smaskig kaka från vårt bageri.
Jag pratade på om alla krokodiler i skogen.
Mina krokodiler ja.. de fanns överallt men speciellt när vi gick i skogen. Då fanns dom överallt och hon lät mig hållas.
Vi fikade varje dag. Vi hade tusen olika fikaställen. Både inne, ute och i skogen.
Åh vad jag saknar henne idag..
Hennes röst, hennes fräkniga hud, hennes smycken jag älskade att pilla på när jag satt i hennes knä. Hennes doft. Om jag bara kunde få känna den en enda gång. Bara så jag inte glömmer henne.
När jag gick i skogen kunde jag minnas hur saften smakade. Hennes sylt och saft.
När jag åt fil hos henne rörde jag den med hennes sylt. Det blev som godast då. Sen tog hon alltid cornflakes ur paketet med händerna.
Det gjorde jag också när jag var där. Men bara då.
Hemma hällde man ur paketet. Är man hos vänner häller man också ur paketet.
Det är väl mest hygieniskt och smidigast egentligen men jag vet inte varför hon gjorde så.
Men jag vill att mina barn ska göra likadant. Om jag någon gång skaffar några vill säga.
Jag vill lära dom att göra så. Eftersom jag har slutat måste de börja.
Då kan jag se på dom och minnas farmor genom dom. Känns att vi alla har en koppling. Att hon alltid kommer finnas med. Med mig varje morgon. Om jag så har glömt blir jag påmind när mina barn ska ta sina flingor med sina små händer. Då kanske jag kan stanna upp, känns saftsmaken och minnas henne.
Då slipper jag vara rädd att jag ska tappa bort henne.
Nej nu har jag suttit här på tok för länge, dags att sticka om simma..
Jag kommer garanterat att ta med mig farmor dit idag.
//Antz
Jag var ute och gick 2 timmar i skogen imorse. Det kryllade av svamp, all giftig såklart men det gjorde ingenting. Jag begär inte så mycket, att titta på alla färgglada svampar räckte gott och väl åt mig idag.
Jag började tänka på farmor.
Hon fattas mig.
Jag saknar alla kloka saker hon sa och gjorde.
Jag saknar hur hon alltid fick mig på gott humör. Jag var oftast en glad unge men om jag blev arg eller sur kunde det vara ganska ordentligt. Säkert pga av något mamma inte låtit mig göra. Köra traktorn ensam, hålla på med spisen eller nåt annat fånigt som alla femåringar säkert fick göra! ;)
Farmor märkte direkt om jag var sur när jag kom dit. Då sa hon bara nåt om att jag vaknat på fel sida. Jag stampade i golvet för att markera HUR arg jag var!
"Ojoj, här är det bäst att passa sig" kunde hon säga och gå iväg.
Inget tjat eller pjoskande.
Hon gick och lät mig lugna ner mig. Det gick snabbt över och hon hann knappt börja baka eller hämta ved innan jag var tätt bakom.
"Får jag göra, jag kan faktiskt farmor!"
Så var den ilskan bortblåst..
Jag blir inte ledsen när jag tänker på farmor. Jag bara ler.
Ler, minns och saknar.
Hon var min bästa vän när jag var liten.
Jag var aldrig på dagis eller hos dagmamma.
Idag tycker nog samhället att det är dåligt för barnen att ha det så. Vara hos farmor istället för att gå på dagis och lära sig saker, stimuleras mm
Skitsnack.
Jag lärde mig massor av att vara med min farmor varje dag.
Vi bakade, lagade mat, höll på i trädgården, lekte i skogen mm
och det var inte så att hon gjorde och jag tittade på, nej så länge jag kan minnas lät hon mig hjälpa till. Även om det tog henne dubbelt så lång tid så stod hon tålmodigt vid min sida.
Kärleksfullt lät hon mig pröva, misslyckas och träna tills jag kunde.
Allt vi gjorde var kul men jag älskade mest att baka. Ibland när jag frågade om vi inte kunde baka kunde hon säga nej.
"Jo snälla farmor, bara en kaka?"
Det slutade oftast med att vi lekte att vi hade ett bageri och vi bakade hela dagen. Jag tittade aldrig på Tv eller film hos henne.
Hon läste ofta för mig, med inlevelse och hur jag än, gång på gång avbröt henne med alla mina frågor och konstiga funderingar tappade hon aldrig tålamodet.
Svarade klokt och fortsatte läsa.
Hon lät mig alltid vara den jag var. Tog fram det bästa i alla egenskaper.
Vi brukade leka bockarna bruse vid en bro i skogen. Hon gjorde allt med inlevelse och inte bara en gång i månaden utan varje dag.
Hon ville göra mig redo för livet och alla dess utmaningar, ville att jag skulle tro på mig själv och veta att jag aldrig är ensam.
Ibland glömmer jag henne.
Glömmer att hon finns i mig, att jag har formats så mycket av henne att vi alltid kommer sitta ihop. En osynlig länk starkare än allt. Ändå glömmer jag ibland.
Men som idag.
När jag såg all svamp i skogen. Då minns jag allt.
Hur vi var i skogen och plockade svamp. Svampen var inte så viktigt i jämförelse med den obligatoriska fikakorgen i baksätet. Med farmors egna svartvinbärssaft, messmör, hembakt bröd och nån smaskig kaka från vårt bageri.
Jag pratade på om alla krokodiler i skogen.
Mina krokodiler ja.. de fanns överallt men speciellt när vi gick i skogen. Då fanns dom överallt och hon lät mig hållas.
Vi fikade varje dag. Vi hade tusen olika fikaställen. Både inne, ute och i skogen.
Åh vad jag saknar henne idag..
Hennes röst, hennes fräkniga hud, hennes smycken jag älskade att pilla på när jag satt i hennes knä. Hennes doft. Om jag bara kunde få känna den en enda gång. Bara så jag inte glömmer henne.
När jag gick i skogen kunde jag minnas hur saften smakade. Hennes sylt och saft.
När jag åt fil hos henne rörde jag den med hennes sylt. Det blev som godast då. Sen tog hon alltid cornflakes ur paketet med händerna.
Det gjorde jag också när jag var där. Men bara då.
Hemma hällde man ur paketet. Är man hos vänner häller man också ur paketet.
Det är väl mest hygieniskt och smidigast egentligen men jag vet inte varför hon gjorde så.
Men jag vill att mina barn ska göra likadant. Om jag någon gång skaffar några vill säga.
Jag vill lära dom att göra så. Eftersom jag har slutat måste de börja.
Då kan jag se på dom och minnas farmor genom dom. Känns att vi alla har en koppling. Att hon alltid kommer finnas med. Med mig varje morgon. Om jag så har glömt blir jag påmind när mina barn ska ta sina flingor med sina små händer. Då kanske jag kan stanna upp, känns saftsmaken och minnas henne.
Då slipper jag vara rädd att jag ska tappa bort henne.
Nej nu har jag suttit här på tok för länge, dags att sticka om simma..
Jag kommer garanterat att ta med mig farmor dit idag.
//Antz
Kommentarer
Postat av: mamma
Vad sant och fint du skriver om farmor,ni var allt riktiga kompisar.Jag tänker ochså på henne ibland, men väldigt ofta den här tiden på året. Vi var ju ofta ute och plockade bär o svamp.Jag körde och farmor hade med kaffekorg, som du säger alltid nåt gott.Det är gott att ha sådana fina minnen.kramisar
Postat av: Jens
Jättefint skrivet! Dessutom lite politiskt... :)
Postat av: Antz
Tack!! :) Gulliga ni är, det värmer..
Postat av: Anonym
Så fint skrivet, de är så jag blir alldeles rörd. Jag har också många fina minnen av min farmor (att baka är en stor del av dom) så tack för att du påminnde mig om de för de är ju så att man faktiskt glömmer de ibland :(
/Helena Krantz
Trackback
