det är aldrig försent att skapa en bra barndom

Blå eller röd prick, + eller - gravid eller EJ gravid. Testen är många och sättet man får resultaten är uppenbarligen otaliga. Resultaten visar ändå att väldigt många människor blir gravida.
Rika, fattiga, gamla som unga, långa, korta, svenskar eller utlänningar.

Bra människor blir gravida och de vi kallar "mindre" bra föräldramatrial blir gravida.
Alla människor är olika och bär på ett förflutet i en liten eller stor ryggsäck. Innehållet är olika men 99.999% av alla har samma önskan och vilja nedpackat i ytterfacket, att bli en bra förälder.
Den bästa.

Det är omöjligt att kora en vinnare i den tävlingen så alla nöjer sej med att bli en bra förälder.
Good enough!
Tävlingen kanske fortgår i det tysta, där ska jag inte uttala mig. Det är säkert lite individuellt.

Vi föds. Våra föräldrar bygger en grund för oss att stå på. De bygger den med mat, tillit och kunskap. Sedan  överöser de oss med gränslös kärlek. Vi växer, blir mer stabila. Trillar gör vi titt som tätt. Ibland går det ganska smärtfritt medan vissa fall svider ordentligt.

Vi faller både fysiskt och psykiskt, det är en del av resan.
När såret läkt helt eller sårskorpan som trillat av visar ärret har vi kanske lärt oss något av fallet. Vi trillar nog oftare än vi tror, grejen är bara den att i många fall har våra underbara föräldrar hunnit före och fångat upp oss precis innan vi slår i backen och på så vis skyddat oss från vissa smärtsamma läxor.

När vi är barn tänker vi inte så mycket på lycka eller prestation. Det kommer lixom automatiskt eller näst intill. När vi blir äldre och mer självständiga börjar vi ta ansvar för vårt eget liv på ett annat sätt. Vi vet vad vi gillar och inte gillar. Vi kanske har drömmar vi vill förverkliga och vi börjar jobba oss framåt.

Sen då... När vi gjort allt vi trodde att vi ville, rest till alla de där länderna vi pratat om, lärt oss de språken vi ville, fått jobbet vi sökt och haft killen eller tjejen vi trodde var svaret på alla böner, igen?
Gett allt vi orkade för att känna oss tillfredställda men ändå inte gör det.

Läser igenom det "LYCKLIGA"
kontaktet och checkar av punkt efter punkt med saker vi gjort men på raden för din underskrift hejdar du dig. Kan ju inte skriva på när jag inte är lycklig. Eller?

Ännu värre måste väl vara om någon mindre bildad än du, mindre berest och med förre romanser på nacken än du skulle vara lyckligare?
"Ditt liv är ju såå mycket sämre än mitt, du kan ju inte vara LYCKLIGARE än jag?"

Det är nu det är dags att anklaga dina kära föräldrar. Om du gjort allt och ändå inte är lycklig måste det ju vara deras fel eller hur?

Jag blir galen på det här!!! Människans ständiga behov att skylla på någon, hitta skyldiga och ansvariga för precis allt som går fel!
Handlar det om hitta skyldiga för att förhindra att en olycka som skett ska ske igen är jag med. Då finns det ett vettigt syfte men att bara skylla ifrån sig är bara barnsligt!

När du fick ditt drömjobb eller besteg den där bergstoppen du drömt om, ringde du mamma och pappa då för att tacka för att du tog dig dit du ville?
Nej knappast, men om du inte tar dig upp är det garanterat deras fel.

Det finns de som växer upp med begränsade tillgångar och sämre förutsättningar. Tassar upp på morgonen. Spritlukten dominerar i huset. Inte väcka pappa som är "trött". Trött för han jobbar mycket. Fast egentligen helt däck för han har supit i ett dygn. Det finns de ungdomar som kan vara ute två dygn utan att någon ens har saknat dem.

Hade dessa barn växt upp och fuckat up och varit bittra på sina föräldrar skulle jag ha förståelse på ett annat vis. Fortfarande kan de med hjälp, vilja och en jädra styrka skaffa sig en bra barndom.
Vissa av dessa barn råkar illa ut. Men vissa utav dem är suveräna.

De vägrar se sig som offer!
De kämpar för sin egen skull, ger allt för att bli lyckliga för att de vet att inget kommer gratis. De skulle aldrig skylla motgångar på sitt förflutna, även om de om någon besitter rätten att göra det!

Nej det är de som haft det för bra som gnäller. En örfil skulle de ha.
Ett uppvaknade.

Imorse tänkte jag på mina föräldrar. De älskar mig gränslöst men jag kan ändå undra.
Är det verkligen värt det?
Ja menar, all oro, allt slit, alla tårar... För att ha barn. Vad kan jag ge dom som betalar tillbaka allt de har offrat och gett för min skull?

Bebisåren var säkert massa oro, trotsåldern barta jävlig. Sen var man kanske lite skön där ett par år innan man blev tonåring och trotsig på ett nytt sätt. Sedan började partyåren då de satt hemma o glodde oroligt på klockan. Mammorna ialla fall. Sen blev jag stor och "självständig". Då fuckade jag up hela livet och vände tillvaron upp och ner. Nya tårar, ny oro och mer slit.

Hur kan det någonsin vara värt det? Jag kommer nog aldrig förstå.

Jag tycker att våra föräldrar är de starkaste och mest osjälviska människorna på denna jorden. Vi uppskattar dem för lite. På tok för lite men det är ändå mänskligt men att skylla våra egna misslyckande på dom är sjukt!

Alla har vi ansvar för våra liv och vår egen lycka. Allt kommer inte gratis. Våra föräldrar har gett oss en jädra skjuts framåt men nu är det väl ändå dags att börja trampa själv? Om du vacklar och vänder dig om kommer de garanterat stå där och har ALLTID gjort. Du är bara för bortskämd för att se det.

Jag beundrar alla föräldrar.
ROGER!!

//Antz

Kommentarer
Postat av: Puff

roger på den älskling!

2011-04-24 @ 12:01:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0