.

"Undrar vad vi gör om 10 år..."

Känner du igen frågeställningen? Det ALLTID aktuella samtalsämnet nere vid havet en ljummen sommarnatt med kompisgänget, eller en blåsig höstafton på ett café med din bästa vän.

Man kommer sällan fram till något vettigt men det är alltid kul att spekulera och låta fantasin flöda. Man fattar ju att saker kommer att ha hänt men ändå på något vis kan det vara svårt att se hur det någonsin skulle kunna bli annorlunda.

Fast man vet att tusentals saker kommer förändras är det svårt att se när allt detta ska hända alla.
På ett år händer det egentligen inte så mycket. Vissa år kanske men överlag så går ett år ganska obemärkt förbi. Skriver jag inte upp saker jag gör flyter de flesta åren och olika händelser samman. Jag vet bara när jag och Ello hade rest runt i världen under tre månader. Kom hem och trodde hela livet skulle vara förändrat hemma MEN, inte ett jota hade man missat. Skönt på ett sätt. Lite tragiskt på ett annat.

Fyra kvartal, fyra årstider, tolv månader, femtiotvå veckor, 365 dagar..

Vi korkar upp en torr och halvtaskig skumpa. Skålar för ett nytt lyckligt år. Stryker handen över den nya kalendern, öppnar första sidan och sedan börjar hjulet snurra igen.

Jag låter bitter. Jag vet. Jag är inte bitter, jag älskar att leva. Det är bara just det att ibland glömmer jag ju bort att jag inte bara ska älska tanken på att leva utan även älska livet jag lever. 

Jag pratade med Pippi idag. De första fem minuterna, det vanliga surret om allt och inget. När jag frågade om nåt kul hade hänt sen sist sa hon nej först. Kom på sig själv och utbrister,

"Mommo har fått jobb och vi ska flytta till Oslo!"

Vänta nu, stopp här.. Detta har jag inte riktigt sett komma..

Jag blev jätteglad för deras skull! Verkligen, alla gånger!!

Men i samma ögonblick som vi sa att vi alltid kan flyga till varann och hälsa på knöt det sig i magen. Jag vill inte leva såhär. Jag vill inte flyga till min bästa vän såfort jag vill ses.

Jag vill kunna springa över till henne på 10 minuter eller ta cykeln. Om jag vill dricka kaffe eller skratta hysteriskt i soffan en torsdag. Om jag behöver trösta henne när hon är ledsen eller själv behöver bli hållen när jag spårar ur vill jag inte behöva boka en flygbiljett en vecka innan. Det är sjukt!

Fan vad orättvist det är. Nej det är inte orättvist men det KÄNNS fel.
Det värsta är att jag själv satt mig i denna sitsen. Det var jag som lämnade, jag som drog. Jag behöver fan ingen. Jag tog avstånd för att slippa bli hållen. Nu vill jag bara ha dem nära igen.

Samtidigt som jag vet att jag inte kan flytta. Inget skulle bli bättre av det. Vissa saker skulle såklart bli bättre men helheten då? Skulle mina "må bra poäng" bli fler eller skulle jag förlora på det?

Jag romantiserar nog hela konceptet och skulle bli ledsen när bilden krossades av verkligheten.
 Igår kväll ringde jag en killkompis. Han satt på en restaurang med sin familj och åt middag. Idag på klättringen frågade en tjej sin killkompis vad han gjort i helgen. Han hade ätit middag hos sin syster med sin mamma igår kväll. På tisdag åker en kompis med sin familj till deras landställe för att fira påsk.

Om två veckor fyller jag 25. Jag kommer inte ens äta middag med min familj då. Jag träffade min familj en kväll i januari och en kväll i  början av februari. Två kvällar, två tillfällen. Under 2011. Bra jobbat Annie. Duktigt prioriterat.  

Fy jag är nog världens mest bortskämda människa.
Jag bor i staden jag ÄLSKAR och egentligen helst vill bo i.
Jag har många underbara vänner här speciellt då min fantastiska sambo. Hon som lärt mig att vi kan allt vi vill.
Sen får vi väl se vad jag gör om tio år helt enkelt.

Gräset är fan inte alltid grönare på andra sidan. Det är bara lite mindre nertrampat..

//Antz