.

Jag har sagt upp mig på jobbet.
Inte för gott, inte på dagen men jag har sagt att efter maj kommer jag bara jobba lite här och där.
Det är dags för mig att göra något annat, oavsett hur mycket jag älskar den där killen och hans familj.
Man kommer till en gräns när man inte kan ge mer av sig själv utan att förlora desto mer.

Det kändes bra när det var gjort, som att knaka ryggen rätt, lite lättare att andas.
Veckan som följde var underbar. Jag kände mig lite svävande, i min egen bubbla men på ett väldigt skönt sätt.
Verkligen underbara veckan-hela veckan.

På lördag morgon vaknade jag.
Under, borta, fortfarande en bubbla men den dåliga sorten.
Fan, det var längesen nu. Det är skönt när det går långt emellan men desto värre när det slår till.

Som ett slag i magen.
Man tror att det är borta, över och övervunnet.
Men nej.
Då avskärmar jag mig. Slutar svara i telefon för jag vet hur jag blir. Det kommer inte leda till något bra att prata med mej ändå. 
Sedan har vi den stackaren som jag inte avskärmar mig emot.
På ett plan.
På ett annat drar jag mig längre bort än någonsin.

Den stackarn som inte ens får chansen att förstå.
För att jag inte kan förklara.
Aldrig varit så svårt att förklara någonsin, eller mer skrämmande..


Nu är det bättre, nu kan jag förhålla mig till det. När det känns bättre. Då ligger det ett avstånd emellan.
10 dagar senare.
10 dagar är inte länge, egentligen.
Måste nog tänka på det när det känns som att det aldrig kommer att bli bättre, aldrig gå över eller aldrig kännas bra igen.

"Jag har fuckat up igen, det är okej att spåra ur"

Det går över, allt blir som vanligt.
Våren och sommaren ligger framför oss.
Det kommer bli härligt.
Jag ser fram emot väldigt många saker.

Jag har oförtjänt mycket kärlek i mitt liv.

Men jag tar den inte för givet.
Det får man aldrig göra.

//Antz