.

Det är lite komiskt att jag älskar att jobba på bröllop. Jag är taggad tusen när jag jobbar bröllop, vill verkligen att brudparet ska få sin livs kväll och jag vill göra min del så bra jag bara kan.

Men samtidigt som jag fyller på i vinglasen och skämtar med gästerna kan jag le och kika i mjugg på brudparet där de sitter för att se om jag kan räkna ut hur länge det kommer hålla. Hur ser de på varann, hur realistiskt verkar det vara. När jag bestämt mig för hur många år jag ger dem petar jag på en av kockarna. Hur många år ger du dom? 

Det är ett allvarligt skämt men det är ju sant att de allra flesta skiljer sig. Detta vet alla men då undrar jag hur de tänker när de står där. Det är ju trots allt en hel del smarta människor som väljer att gifta sig.

Hör de "tills döden skiljer oss åt" eller "så länge jag pallar" när prästen frågar om man lovar att älska varandra?  
Om de trots de dåliga oddsen tror stenhårt att de kommer vara tillsammans tills döden skiljer dem åt är det fantastiskt! Det tycker jag verkligen.

Jag älskar stämningen vid ett bröllop, tycker om fina tal, den goda maten och buset som blir. Jag väntar på inbjudningar till bröllop till mina vänner tro inget annat. Jag kommer säkert grina, kanske hålla ett tal och dansa mest. Att jag sedan på andra sätt tycker det är överskattat eller inte prisvärt.. Ja det är kanske dubbelmoral men det är i varje fall så jag känner.

Är det när man gifter sig man plockar undan garden? Eller när man varit tillsammans ett visst antal år? Kanske när man får barn?
En av servitriserna frågade brudgummen igår hur det kändes. Han log bara.
"Är det ingen skillnad direkt eller?" frågade hon då
"Nej inte direkt" skrattade han

Jag vände mig om och skulle fråga om han hade sänkt garden.
Men jag hejdade mig.
Fan, alla kanske inte jobbar som jag.
Eller?

Jag har fyra vänner som tillsammans och på olika sätt vet konsten att komma mig riktigt nära, en som en syster, två sedan skolan och underbara Puff som kan förbrylla mig genom att läsa mig klockrent vare sig jag vill inte.
Dessa fyra personer skulle kunna såra mig mer än allt. För jag litar på dem till 200%

Jag har ingen gard mot dom. Inte ett endaste litet hinder. Det finns inte ens en hinna av broms mellan det som är jag och vad de får veta.

Det är fantastiskt att otvingat lita på fyra människor. Det kanske låter lite i jämförelse till hur många man känner men jag tycker inte det. Jag anser att jag har tur.

Nu menar jag ju inte att jag inte litar på mina andra vänner eller på kärleken jag har i mitt liv. Jag är en öppen människa som gärna delar. Jag älskar mycket och jag visar det gärna. 

Men.. Garden finns där. Inte som en spärr, inte som ett hinder. Den är inte för er, den finns för mig. Den är min trygghet. Ett redskap jag plockar fram för att inte bli sårad om något skulle gå galet. Har jag en gard mot allt står jag redo och stark bakom. Visst kommer det göra ont när slaget träffar ändå. Men jag kommer inte trilla i backen.

Jag vet ingen som har fått hjärtat krossat och sedan fallit död ner. Jag vet att det inte händer. Jag vet men min hjärna vågar inte riktigt chansa. Så vi håller garden uppe. 
För säkerhets skull.

Igår kväll fick jag en känsla i kroppen. Ett bevis på något bra. Jag blev glad. Jag tänkte en del och omedvetet sänkte jag garden. Det kändes helt okej och jag somnade. Vaknade av en mardröm. En löjlig mardröm men jobbig nog för att den skulle spöka hos mig hela dagen. Det var som en varningsfilm om vad som händer när man sänker garden. Jättelöjligt och jag sprang, cyklade och simmade idag för att glömma drömmen och inte tro att det var ett tecken. Satt vid havet när jag simmat klart. 

Sparkade lite i asfalten framför och svor för mig själv innan jag reste mig och gick hem. 
Innan jag reste mig tog jag upp garden igen.
För säkerhets skull.