F**kin Perfect
Lite missförstånd ledde till en del egentid i klätterhallen.
Trist med missförstånd men bra för mig att träna lite ensam, då kan jag inte bli lika arg när saker och ting inte alltid funkar och blir precis som jag vill.
Jag tvingas att andas lungt och börja om.
Det är bra för mig.
Jag är ialla fall medveten om mina brister, det är alltid nåt.
Jag värmde upp genom att klättra runt en av väggarna utan sele på låg höjd. En liten kille var påväg uppför en av väggarna med en pappa eller nåt nedför som säkrade honom.
När han kom upp ville han att kompisarna skulle se honom så pappan ropade på vännerna men de hörde inte.
"-Ropa igen!!"
"-Nej de hör inte, kom ner nu så kan du klättra upp sen igen.."
"-NEEJ, ROPA PÅ DOM IGEN!!"
Pappan tyckte inte det var en såå stor grej, inte värre än att han skulle kunna visa sedan om han klarade det igen.
För pojken var det dödsviktigt att visa kompisarna att han hade lyckats komma till toppen.
Jag började le för mig själv först men så kom jag av mig helt.
Har jag glömt känslan?
Vikten av att visa andra vad man kan..
Nej den har bara ändrats.
Det handlar inte om att klättra högst, springa snabbast eller ha flest sudd längre men det handlar fortfarande om att vara bäst.
Alltid vara duktig, inte misslyckas och inte fan vara den som har slagits och förlorat.
Nej vi vill alltid vara vinnare.
Ialla fall i andras ögon.
Det är viktigare vad alla andra runt dig tycker om dig än vad du själv tycker om dig.
Det var lite komiskt, i samma veva som jag såg den här killen och mina tankar kring detta inlägget började snurra hörde jag en underbar låt med Pink och såg videon till som om möjligt är ännu bättre.
Videon beskriver så bra hur det är att växa upp. Bli missförstådd, vilja vara någon annan, försöka passa in och ändå så blir allt bara fel.
Från början är man stark i sig själv och man tror att man vet exakt vart man är påväg och varför.
Någonstans på vägen tappar man bort sig i jakten på vem man ska vara för att passa alla normer. Det som man struntade i från början är nu det enda viktiga.
Man var bra, bäst. Nåt fick tvivlen att få övertaget och snart är allt bara fel.
Demonerna i skallen tar över.
Du tänker fel, du är för tjock, inget som du gör tycks vara det du vill och vad vill du då?
Du har fan ingen aning längre men du vet bara att du är fel och du måste ändra dej.
Priset tycks inte spela någon roll.. Det är ju inte så att du kan förlora något.
Det är ju ingen som tycker att du är bra ändå, ingen självömkan.
Det är bara det att allt du gör är fel.
Ja ni förstår..
Låten är grym, videon är gripande och jag hade önskat att jag hade fått den spelad för mig då när det begav sig. När man själv gått från bäst på allt speciellt för sig själv till att inte veta vem man är längre. Ett skal av någon man en gång var. Den man gillade att vara till att bli ett skal till sin värsta ovän.
Hade jag hört låten hade jag förmodligen inte lyssnat, jag vet det..
Men ändå..
Tänk om den hade gått rakt in i hjärtat. Skakat om och hållt fast..
Skulle livet sett annorlunda ut då?
Då skulle jag kanske inte ens bott här.
Det vore kanske bättre då?
Eller är det bättre nu?
Ibland är jag säker, ibland tänker jag mer,,
"om inte"
Jag ångar ingenting, det blir man bara olycklig av.
Jag är värd att vara lycklig. Du är värd att vara lycklig. Oavsett vad.
F**ckin Perfect
//Antz
Trist med missförstånd men bra för mig att träna lite ensam, då kan jag inte bli lika arg när saker och ting inte alltid funkar och blir precis som jag vill.
Jag tvingas att andas lungt och börja om.
Det är bra för mig.
Jag är ialla fall medveten om mina brister, det är alltid nåt.
Jag värmde upp genom att klättra runt en av väggarna utan sele på låg höjd. En liten kille var påväg uppför en av väggarna med en pappa eller nåt nedför som säkrade honom.
När han kom upp ville han att kompisarna skulle se honom så pappan ropade på vännerna men de hörde inte.
"-Ropa igen!!"
"-Nej de hör inte, kom ner nu så kan du klättra upp sen igen.."
"-NEEJ, ROPA PÅ DOM IGEN!!"
Pappan tyckte inte det var en såå stor grej, inte värre än att han skulle kunna visa sedan om han klarade det igen.
För pojken var det dödsviktigt att visa kompisarna att han hade lyckats komma till toppen.
Jag började le för mig själv först men så kom jag av mig helt.
Har jag glömt känslan?
Vikten av att visa andra vad man kan..
Nej den har bara ändrats.
Det handlar inte om att klättra högst, springa snabbast eller ha flest sudd längre men det handlar fortfarande om att vara bäst.
Alltid vara duktig, inte misslyckas och inte fan vara den som har slagits och förlorat.
Nej vi vill alltid vara vinnare.
Ialla fall i andras ögon.
Det är viktigare vad alla andra runt dig tycker om dig än vad du själv tycker om dig.
Det var lite komiskt, i samma veva som jag såg den här killen och mina tankar kring detta inlägget började snurra hörde jag en underbar låt med Pink och såg videon till som om möjligt är ännu bättre.
Videon beskriver så bra hur det är att växa upp. Bli missförstådd, vilja vara någon annan, försöka passa in och ändå så blir allt bara fel.
Från början är man stark i sig själv och man tror att man vet exakt vart man är påväg och varför.
Någonstans på vägen tappar man bort sig i jakten på vem man ska vara för att passa alla normer. Det som man struntade i från början är nu det enda viktiga.
Man var bra, bäst. Nåt fick tvivlen att få övertaget och snart är allt bara fel.
Demonerna i skallen tar över.
Du tänker fel, du är för tjock, inget som du gör tycks vara det du vill och vad vill du då?
Du har fan ingen aning längre men du vet bara att du är fel och du måste ändra dej.
Priset tycks inte spela någon roll.. Det är ju inte så att du kan förlora något.
Det är ju ingen som tycker att du är bra ändå, ingen självömkan.
Det är bara det att allt du gör är fel.
Ja ni förstår..
Låten är grym, videon är gripande och jag hade önskat att jag hade fått den spelad för mig då när det begav sig. När man själv gått från bäst på allt speciellt för sig själv till att inte veta vem man är längre. Ett skal av någon man en gång var. Den man gillade att vara till att bli ett skal till sin värsta ovän.
Hade jag hört låten hade jag förmodligen inte lyssnat, jag vet det..
Men ändå..
Tänk om den hade gått rakt in i hjärtat. Skakat om och hållt fast..
Skulle livet sett annorlunda ut då?
Då skulle jag kanske inte ens bott här.
Det vore kanske bättre då?
Eller är det bättre nu?
Ibland är jag säker, ibland tänker jag mer,,
"om inte"
Jag ångar ingenting, det blir man bara olycklig av.
Jag är värd att vara lycklig. Du är värd att vara lycklig. Oavsett vad.
F**ckin Perfect
//Antz
Kommentarer
Trackback
