.

Tog ett djupt andetag precis när jag skrivit och läst ordet.
Balans

Jag känns kanske som en obalanserad människa för vissa.

Lite här och där, ganska upp och ner.

Nära till tårar men ännu närmre till skratt.

Det kan nog förvirra vissa och förvirrningen eller ovissheten blir till ett antagande.

Ett antagande av obalans.

Jag håller med. Titt som tätt vräker jag ur mig utan att tänka,

"Jag är ur balans, vad håller jag på med?"

Men är jag verkligen en obalanserad människa?

Många skulle nog påstå motsatsen.

Allt måste väl inte vara svart eller vitt?

Jag är nog en blandning.

Jag får ofta frågan om jag verkligen är Svensk. Inte för att jag ser ut att komma någon annanstans ifrån men jag beter mig inte alltid som svenskar kanske i allmänhet gör. Jag vet inte, det är inget jag tänker på men när person nummer tio frågar om jag verkligen är Svensk ja då börjar man ju fundera lite.

Jag finner mig i konstiga situationer.
Speciellt utomlands, då trivs jag i kaoset.

För det händer RUNT MIG och inte I MIG.

Där sitter skillnaden. Brorsan tittade panikartat på mig under vissa händelser under vår resa. När vi fick veta att vi inte skulle kunna ta oss till Belize från Guatemala på normalt vis, när vi blev avsläppta på en galen marknad mitt i ingenstans i Guatemala, när jag hoppade på sista bussen (som Martin stod på) till Honduras gräns i farten för jag skulle köpa upp de sista pengarna innan vi åkte.

Ja alla dessa tillfällen när andra i min närhet pustar, stonkar och blir galet stressade. Då skrattar jag. Inget skrämmer mig, jag ser möjligheter i det mesta istället för problemen.

Absolut inte alltid, visst har jag legat en hel dag på en varm busstation och väntat på en buss som aldrig kommer och svurit över det men OFTAST ser jag charm i dessa lägen och jag känner mig som världens mest balanserade människa. Jag trivs i mig själv och med allt runtomkring.

För jag vet vart jag är påväg och jag har koll på läget.

Men när allt rubbas, när jag ställa inför beslut jag inte riktigt vill ta. Ja , då blir det värre.
Jag har svårt att nöja mig med valet i två. Jag börjar sväva ut, rastlösheten tar vid och jag gör det på vå vis ännu värre för mig, av någon dum anledning...

En vän sa nåt klokt och sant till mig igår.
"Det känns som att du måste kompensera för saker du väljer bort genom att göra något ännu värre"

Det ligger något i det.. 
Jag bygger upp en förväntan på mig själv. Än förväntan ingen har men som jag själv bestämmer att andra har. 
Ja ni hör ju..
Tror att jag måste göra vissa saker för att bevisa för mig själv att jag fortfarande är jag. Bevisa för alla andra så de inte kan knäppa mig på näsan och säga att jag ändrat mig, fått nya värderingar och bangar sånt jag aldrig skulle banga.

Vad jag vill har jag slutat bry mig om nu, nu handlar det bara om att göra för "görandets" skull.
Hävda mig själv, FÖR mig själv.

Jag gräver min egen grav när jag gör såhär,

Galet, Självförvållat och Obalanserat

  Men jag kanske lär mig lite mer om mig själv för varje gång det händer.

Sol i sinne, brun inne

KYSS

//Antz