.

Nu var det fruktansvärt längesedan jag skrev. Det har nästan gått så långt att det blir en press eller ångest som vilar på tangenterna varje gång jag sätter mig här.

Inget att skriva, men jag vill. Ingen tid att skriva, men jag borde.

Det blir nästan heligt..
Nästan en känsla av att jag måste prestera. Detta som alltid annars känns så kravlöst.
Och det är det ju egentligen!

Jag tror att jag skulle behöva rensa min skalle.
Men jag kan inte.
Det är som att det låter bra, det låter enkelt men jag vet inte riktigt hur det ska gå till.

Folk säger att de springer för att rensa skallen. Jag säger detsamma men jag vet inte om jag efter 1.2 mil känner mig så mycket klokare. Skönt känns  det, absolut.

Jag går ensam till simhallen. Tar ett djupt andetag och dyker i. Stiger upp en timme senare och ältandet i huvudet har inte gett mig något.
Men det känns bra i kroppen ändå.

Jag har saknat de där ljumma sommarkvällarna man tycker man minns från förr. I endast tröja och korta shorts satt man brunbränd och fräknig på nåt berg och tittade ut över det stora salta..
Nu blir det oftast inte så skönt om natten.
I tisdags var det just så skönt som det aldrig längre blir.

Klockan var mycket. Jag borde sova, borde stanna inne.
Borde försöka släppa. Borde lyssna och borde tro men vattnet ropar.
Då känns det lite enklare att slippa ha tio lager kläder som omsluter mig och gör det svårt att andas. Det behövs lixom inte. Med knäna uppdragna till hakan och med armarna runt dem ger vattnet mig den trygghet jag behöver.

Försöker rensa skallen men det händer ingenting.
Jag kanske måste träna, eller sluta försöka.
Jag vet inte..
Men när jag börjar rysa av vinden, inte frysa. Men rysa till lite lätt, då känns det lagom att gå hem. Innan det förstörs. Innan den ljumma natten övergår i lite små kylig.

Ja, jag går innan dess. För att inte förstöra det.