NOG med dåligt samvete!
Jag vet inte om man kan betygsätta hur bra man är på att säga upp sig.. Kan man?
Eller säga ifrån i största allmänhet..
Jag får inte många solar på den fronten iså fall. Jag sa upp mig i mars, men jobbar fortfarande kvar. Extra förvisso men jag slåss dagligen med detta "svensson" dåliga samvete såfort man säger NEJ.
Jag har blivit bättre på det. Att säga nej. Förr var jag sämst på det. Verkligen sämst. Hade jag en dag fullspäckad med planer och jobbet ringer. "Kan du jobba?"
Så givetvis gjorde jag det. Jag kunde bara säga ja, nej i skallen blev "ja" ur munnen. Konstigt.
Jag säger inte att jag alltid offrar mig för andra. Jag värnar om min egentid och har saker jag måste få göra för att fungera som människa. Det ruckar jag inte på men jag ger gärna av mig själv till andra.
Inte alltid men ibland hoppas jag att man ska få något tillbaka, vilket man också får då och då men långt ifrån så mycket som man ger. Det gör väl egentligen inte så mycket. Få saker är väl härligare än att göra andra människor glada?
Men när det tar stopp då? När allt man offrar och allt slit man lägger ner slutar uppskattas eller kännas värt. Då börjar det ta emot att alltid säga "ja". Jag kom till en gräns där jag slutade säga ja hela tiden. Ovant, men välbehövligt. Men då, istället kom ju då detta underbara dåliga samvetet och ringde på dörren efter varje gång man gjort någon besviken.
Det är nästan värre än att säga ja.
Jag har haft en härlig vår. Roliga fester och resor har avlöst varann men även en längtan efter ro har gjort sig påmind.
Jag tänker mycket hela tiden. Lite för mycket ibland som de flesta av er kanske vet.
Jag tänker på mitt liv, min lycka, min frihet och vad jag vill få ut av mitt liv, mina vänner, mitt jobb och f*n och hans moster.
Kom fram till att jag var less på att ha dåligt samvete för ingenting!! Dåligt samvete för att jag träffar puff för sällan kan jag ta. Dåligt samvete för att jag är på tok för sällan på västkusten, befogat. Dåligt samvete för att ni där nere hälsar på mig för sällan, det kan ni ha!! =)
Men jag vill inte känna mig som en dålig människa för att jag vill vara ledig i sommar.
Mitt beslut, min tid och mina pengar!
Vill jag vara fattig i höst så är väl det min ensak?
Visst påverkas man av nära och kära när de tipsar och råder men jag är envis och bestämmer själv hur jag vill leva mitt liv, tack så mycket!
Min mamma har inte bestämt åt mig, jag gör det inte för Viktors skull. Det handlar inte om den underbara kille jag jobbar med, det handlar inte om Reinfeldt eller Herren Jesus själv.
Det handlar om att jag aldrig haft sommarsemester, det handlar om att jag behöver ett break för min egen skull. Det handlar om att jag vill prioritera mig själv och ingen annan ska bli sur för det. Det handlar om att jag kommer plugga och jobba i höst o totalt ha 5 dagar i månaden som jag är ledig och ska hinna vara med mina nära och kära, träna, plugga o åka till västkusten ibland!
Så jag har gett mig själv onödigt mycket ledigt i sommar av helt egoistiska skäl och det känns underbart!
Over and out!
puss
Eller säga ifrån i största allmänhet..
Jag får inte många solar på den fronten iså fall. Jag sa upp mig i mars, men jobbar fortfarande kvar. Extra förvisso men jag slåss dagligen med detta "svensson" dåliga samvete såfort man säger NEJ.
Jag har blivit bättre på det. Att säga nej. Förr var jag sämst på det. Verkligen sämst. Hade jag en dag fullspäckad med planer och jobbet ringer. "Kan du jobba?"
Så givetvis gjorde jag det. Jag kunde bara säga ja, nej i skallen blev "ja" ur munnen. Konstigt.
Jag säger inte att jag alltid offrar mig för andra. Jag värnar om min egentid och har saker jag måste få göra för att fungera som människa. Det ruckar jag inte på men jag ger gärna av mig själv till andra.
Inte alltid men ibland hoppas jag att man ska få något tillbaka, vilket man också får då och då men långt ifrån så mycket som man ger. Det gör väl egentligen inte så mycket. Få saker är väl härligare än att göra andra människor glada?
Men när det tar stopp då? När allt man offrar och allt slit man lägger ner slutar uppskattas eller kännas värt. Då börjar det ta emot att alltid säga "ja". Jag kom till en gräns där jag slutade säga ja hela tiden. Ovant, men välbehövligt. Men då, istället kom ju då detta underbara dåliga samvetet och ringde på dörren efter varje gång man gjort någon besviken.
Det är nästan värre än att säga ja.
Jag har haft en härlig vår. Roliga fester och resor har avlöst varann men även en längtan efter ro har gjort sig påmind.
Jag tänker mycket hela tiden. Lite för mycket ibland som de flesta av er kanske vet.
Jag tänker på mitt liv, min lycka, min frihet och vad jag vill få ut av mitt liv, mina vänner, mitt jobb och f*n och hans moster.
Kom fram till att jag var less på att ha dåligt samvete för ingenting!! Dåligt samvete för att jag träffar puff för sällan kan jag ta. Dåligt samvete för att jag är på tok för sällan på västkusten, befogat. Dåligt samvete för att ni där nere hälsar på mig för sällan, det kan ni ha!! =)
Men jag vill inte känna mig som en dålig människa för att jag vill vara ledig i sommar.
Mitt beslut, min tid och mina pengar!
Vill jag vara fattig i höst så är väl det min ensak?
Visst påverkas man av nära och kära när de tipsar och råder men jag är envis och bestämmer själv hur jag vill leva mitt liv, tack så mycket!
Min mamma har inte bestämt åt mig, jag gör det inte för Viktors skull. Det handlar inte om den underbara kille jag jobbar med, det handlar inte om Reinfeldt eller Herren Jesus själv.
Det handlar om att jag aldrig haft sommarsemester, det handlar om att jag behöver ett break för min egen skull. Det handlar om att jag vill prioritera mig själv och ingen annan ska bli sur för det. Det handlar om att jag kommer plugga och jobba i höst o totalt ha 5 dagar i månaden som jag är ledig och ska hinna vara med mina nära och kära, träna, plugga o åka till västkusten ibland!
Så jag har gett mig själv onödigt mycket ledigt i sommar av helt egoistiska skäl och det känns underbart!
Over and out!
puss
Ge Blod
Jag vill inte låta som en moraltant,verkligen inte..
Jag råkar bara tycka att alla som kan lämna blod ska göra det.
Det var ganska många år sedan jag registrerade mig på blodcentralen. Men litegrann som man bäddar får man ligga vart det för mig. Vägde för lite, dåligt hjärta och dåliga blodvärden satte stopp för hela alltet. När kroppen började återhämta kom det en långresa som sköt upp blodgivandet ytterliggare.
När jag väl skulle börja ge visade det sig att kroppen inte lyckas fixa till allt. Man är inte superman trots allt.
Det känns.
Jag vet inte hur många gånger jag har gått till blodcentralen nu, taggad till tusen för att bli helt sänkt när de tagit blodproverna på mig och sett att de är för dåliga.
De som jobbar där är alltid lika trevliga och man ser att de verkligen hoppas med en när man väntar på pipet som talar om blodets värde. Jag frågar om de inte kan ta blod av mig ändå eftersom blodet är användbart med faran med att ta mitt blod är för mig och inte mottagaren. Då känner jag att jag vill kunna avgöra det själv!
Min kropp, mitt blod och mina beslut, men icke.. de är stenhårda.
Så jag går ut därifrån som så många andra gånger nu och även om jag är beredd så blir det som en käftsmäll likförbannat..
Vet inte varför det gör mig så illa varje gång.
Sätter mig på bänken utanför i fem minuter som alltid. Tårarna kommer fast jag bestämt mig sedan innan att jag inte bryr mig. Skulle inte klara prata med någon just nu..
Det är ju för tusan ingen stor grej!!!
Men, jag hatar att gammal skit fortfarande fäller krokben för mig och jag hatar att inte ha kontroll över det här.
När det gått några minuter, tagit några andetag så känns allt bättre.
Helt okej faktiskt.
Sedan, dagarna efter blir jag lite besatt. besatt av att styra det jag kan. Vill lite hämnas på min kropp. Så jag simmar 1 timme, springer lite längre och tar i lite mer.
För att visa mig själv att det är jag som bestämmer och som sagt, hämnas lite på det där skitblodet.
Man ska inte hämnas på sin kropp. Det är det dummaste, DUMMASTE du kan göra.
Du ska ta hand om den, vårda den efter dina behov och känna harmoni i den.
Jag gör det för det mesta men just nu såhär tätt inpå blir jag mer dum än vad som är okej.
Det är ialla fall bra att jag är medveten om det själv. Då kanske det finns viss vett bakom pannbenet ändå..
Ikväll kommer min underbara Emelie på besök. Det ska bli härligt!!!
Pussss och kram
Kroppen är ju dock ett fantastiskt redskap, klarar att fixa det mesta bara man har lite tålamod.
Jag råkar bara tycka att alla som kan lämna blod ska göra det.
Det var ganska många år sedan jag registrerade mig på blodcentralen. Men litegrann som man bäddar får man ligga vart det för mig. Vägde för lite, dåligt hjärta och dåliga blodvärden satte stopp för hela alltet. När kroppen började återhämta kom det en långresa som sköt upp blodgivandet ytterliggare.
När jag väl skulle börja ge visade det sig att kroppen inte lyckas fixa till allt. Man är inte superman trots allt.
Det känns.
Jag vet inte hur många gånger jag har gått till blodcentralen nu, taggad till tusen för att bli helt sänkt när de tagit blodproverna på mig och sett att de är för dåliga.
De som jobbar där är alltid lika trevliga och man ser att de verkligen hoppas med en när man väntar på pipet som talar om blodets värde. Jag frågar om de inte kan ta blod av mig ändå eftersom blodet är användbart med faran med att ta mitt blod är för mig och inte mottagaren. Då känner jag att jag vill kunna avgöra det själv!
Min kropp, mitt blod och mina beslut, men icke.. de är stenhårda.
Så jag går ut därifrån som så många andra gånger nu och även om jag är beredd så blir det som en käftsmäll likförbannat..
Vet inte varför det gör mig så illa varje gång.
Sätter mig på bänken utanför i fem minuter som alltid. Tårarna kommer fast jag bestämt mig sedan innan att jag inte bryr mig. Skulle inte klara prata med någon just nu..
Det är ju för tusan ingen stor grej!!!
Men, jag hatar att gammal skit fortfarande fäller krokben för mig och jag hatar att inte ha kontroll över det här.
När det gått några minuter, tagit några andetag så känns allt bättre.
Helt okej faktiskt.
Sedan, dagarna efter blir jag lite besatt. besatt av att styra det jag kan. Vill lite hämnas på min kropp. Så jag simmar 1 timme, springer lite längre och tar i lite mer.
För att visa mig själv att det är jag som bestämmer och som sagt, hämnas lite på det där skitblodet.
Man ska inte hämnas på sin kropp. Det är det dummaste, DUMMASTE du kan göra.
Du ska ta hand om den, vårda den efter dina behov och känna harmoni i den.
Jag gör det för det mesta men just nu såhär tätt inpå blir jag mer dum än vad som är okej.
Det är ialla fall bra att jag är medveten om det själv. Då kanske det finns viss vett bakom pannbenet ändå..
Ikväll kommer min underbara Emelie på besök. Det ska bli härligt!!!
Pussss och kram
Kroppen är ju dock ett fantastiskt redskap, klarar att fixa det mesta bara man har lite tålamod.
Väderkär
Jag kan nog bli lite kär i alla årstider, till en början ialla fall. Tills vinterkylan riktigt tar tag om en eller regnet aldrig tycks vilja sluta falla.
Min favorit är nog ändå våren, den senare delen. Första doppet, första blommorna, första doften av gräs och sedan när syréenerna blommar går det alldeles för fort. Nu har de snart blommat klart för iår..
Det är tråkigt.. Jag gillar tanken på att ha allt det härliga framför mig. Försöker njuta av stunden men hinner ändå inte riktigt med.
Igår när jag simmade var jag i utebassängen på Eriksdal. Jag är helst ute den här årstiden men ibland är det en svärm av folk där och det pallar jag inte, då går jag in istället. Där det är minst folk vill jag simma.
Så igår när jag hade simmat klart och stretchade vid kanten kom det en barndoms eller semesterdoft jag bara älskar.
Doften av varma,varma plattor och sedan vatten som hällts på för att kyla ner.
Ljuvligt!!
Sommarminnen, semesterminnen, ja rubbet och det fyllde mig med en sommarlycka och en förhoppning att denna sommaren kommer bi kanon. Tror den blir bra. Det känns ialla fall lovande.
solen har lyst flera timmar redan och om 30 minuter är jag påväg in till stan för att simma och sedan ska gänget ses på kalhällsbadet. Får se om jag slumrar till eller om jag håller mina ögon öppna..
Om jag inte klarar hålla mig vaken tror jag att jag kommer slumra med ett solskensleende på läpparna.
Känns som en sådan dag.
Min favorit är nog ändå våren, den senare delen. Första doppet, första blommorna, första doften av gräs och sedan när syréenerna blommar går det alldeles för fort. Nu har de snart blommat klart för iår..
Det är tråkigt.. Jag gillar tanken på att ha allt det härliga framför mig. Försöker njuta av stunden men hinner ändå inte riktigt med.
Igår när jag simmade var jag i utebassängen på Eriksdal. Jag är helst ute den här årstiden men ibland är det en svärm av folk där och det pallar jag inte, då går jag in istället. Där det är minst folk vill jag simma.
Så igår när jag hade simmat klart och stretchade vid kanten kom det en barndoms eller semesterdoft jag bara älskar.
Doften av varma,varma plattor och sedan vatten som hällts på för att kyla ner.
Ljuvligt!!
Sommarminnen, semesterminnen, ja rubbet och det fyllde mig med en sommarlycka och en förhoppning att denna sommaren kommer bi kanon. Tror den blir bra. Det känns ialla fall lovande.
solen har lyst flera timmar redan och om 30 minuter är jag påväg in till stan för att simma och sedan ska gänget ses på kalhällsbadet. Får se om jag slumrar till eller om jag håller mina ögon öppna..
Om jag inte klarar hålla mig vaken tror jag att jag kommer slumra med ett solskensleende på läpparna.
Känns som en sådan dag.
Utkast: Juni 4, 2011
"Så du menar att när man som par skaffar barn tar kärleken slut?"
"Japp!"
Såhär inleddes min och Puffs säkert 1,5 timmars diskussion igår eftermiddag. Den ledde egentligen ingenstans kom vi fram till igår men idag har jag tänkt en del på allt vi sa och även om vi inte får med oss den andra på allt man tycker och tänker så öppnar det nya vinklar och vissa saker man inte tänkt på.
Jag är den som tror att kärleken dör. Det trodde ni inte va? Optimisten själv som vill tro att kärleken alltid segrar. Men det är inte så att jag VILL ha rätt, motbevisa mig gärna men det känns som alla man pratar med som har barn pratar om sina förhållanden som praktiska ting, om de nu stannat i det vill säga.
Jag frågar hoppfullt, "Men är ni kära fortfarande?"
Nej inte direkt blir ofta svaret.
Okej det köper jag, man kan inte vara superförälskad för alltid. Det vore dock ganska nice..
Jag omformulerar min fråga, nästan som en journalist försöker jag få de svaren jag vill ha på pappret så min story blir intressant för läsarna.
"Men om du tittar på honom så känner du väl i alla fall att han gör dej hel, lycklig och får dig att känna dig speciell och att du inte vill vakna hos någon annan varje morgon även om du då och då tvivlar?"
"Haha.. nej men han är ju bra med barnen, man måste tänka på barnen"
Det var ungefär här, vid femte mäniskan jag hört samma från som jag gav upp.
Okej, ni vinner. Barnet kommer och kärleken dör.
När de ser hur den lilla chansen till att jag vill skaffa barn bara försvinner blir det fart på dom, då ska de övertala mig istället.
"Men barn är det bästa, såfort du fått det skiter du i resten"
Men hallå! Jag VILL inte ens känna så juh!!
Jag vill inte romantisera, det är klart det är tufft i början, kärleken kanske får tåla en viss väntan men går det väcka gnistan igen? Jag undrar jag..
Fram tills nu var mitt och Puffs samtal ganska kul. Men här någonstans blev jag faktiskt lite ledsen, eller upprörd för jag fick känslan av att hon tyckte att jag trodde allt handlade om utseendet.
Det gjorde mig lite stött för jag vill verkligen säga att jag inte är utseendefixerad på något sätt förutom när det gäller mig själv i förhållande till hur jag ställer mig till viktökning, men det är bara min personliga vikt det gäller, INGEN annans nu och har aldrig varit.
Viktigt för mig att understryka det.
DÄREMOT, kalla mig gärna ytlig då om ni tycker så men jag tror ändå att vårt yttre spelar roll. Man blir kär i en person. I personligheten, humorn, hjärtat, kroppen och utseendet.
Har jag rätt?
Okej, anta att jag faktiskt har rätt nu.
Din pojvän eller flickvän tycker ju såklart om dig för den du är men inte minst för att du är vacker och har en kropp han/hon gillar.
Men hur mycket han/hon gillar det hon ser kommer det alltid finnas snyggare eller sexigare människor därute. Det är sant och helt okej för när du går hem och lägger dig i sängen har du precis det du vill ha och när du ser den snygging på krogen vet du att du har en egen snygging hemma, den enda du vill ha.
Men om du slutar känna att den som ligger i sängen är den du vill ha, när personen inte attraherar dig på samma sätt längre.. ja då tror jag att hjulet börjar snurra lite.. inte mycket men kanske tillräckligt för att inte riktigt kunna sluta?
Då tror jag det kan bidra stort och leda till att man går skilda vägar, för vi har så sjukt många valmöjligheter nuförtiden och inget är riktigt konstigt längre.
Det finns de som är tillsammans livet ut.
Min mormor och morfar för att ta ett par. Tror inte de är kär-kära men de har hittat en djup kärlek som är given men kravlös.
För man skilde sig inte när de var unga och vi kanske skulle klara mer än vi tror idag.
samtidigt har vi de som stannar och mår dåligt men stannar för barnens skull. GALET!!
Vi får aldrig glömma oss själva. ALDRIG
Men allt ska kanske inte vara enkelt eller svart eller vitt.
Puff frågade en äldre bekant som träffat sin man vid 13, barn vid 18 o gifta vid 20. Fortfarande gifta när de nu passerat 60.
"Är du fortfarande kär i din man?"
Svaret fick mig att lugna ner min förlorade tro på kärleken.
"Varje dag han skjutsat mig till jobbet och jag ser hans bil åka så saknar jag honom"
Kär eller inte fick vi inte veta rakt av men det kändes helt plötsligt som värdelös information.
Jag är kanske mest rädd att det jag slitit mig loss från kommit ifatt mig, fortfarande påverkar och är livrädd att jag ska få rätt. Blir jag någonsin lämnad eller lämnar själv för att jag hatar den jag är har jag haft rätt i mina fel hela tiden och det skulle vara fruktansvärt.
Kan inte riktigt förklara som jag menar känner jag, kände likadant igår. Frustrerande.
Det komiska är att om det aldrig inträffar, om jag hade fel i det jag intalde mig. Om någon faktiskt skulle stanna när man är så jäkla urspårad man bara kan så har jag sparkat på mig själv i onödan. Det är ju inte ens någon annans sparkar. Bara en sån sak.
Älska sig själv va? Fucking perfect.. Yeah right!
"Japp!"
Såhär inleddes min och Puffs säkert 1,5 timmars diskussion igår eftermiddag. Den ledde egentligen ingenstans kom vi fram till igår men idag har jag tänkt en del på allt vi sa och även om vi inte får med oss den andra på allt man tycker och tänker så öppnar det nya vinklar och vissa saker man inte tänkt på.
Jag är den som tror att kärleken dör. Det trodde ni inte va? Optimisten själv som vill tro att kärleken alltid segrar. Men det är inte så att jag VILL ha rätt, motbevisa mig gärna men det känns som alla man pratar med som har barn pratar om sina förhållanden som praktiska ting, om de nu stannat i det vill säga.
Jag frågar hoppfullt, "Men är ni kära fortfarande?"
Nej inte direkt blir ofta svaret.
Okej det köper jag, man kan inte vara superförälskad för alltid. Det vore dock ganska nice..
Jag omformulerar min fråga, nästan som en journalist försöker jag få de svaren jag vill ha på pappret så min story blir intressant för läsarna.
"Men om du tittar på honom så känner du väl i alla fall att han gör dej hel, lycklig och får dig att känna dig speciell och att du inte vill vakna hos någon annan varje morgon även om du då och då tvivlar?"
"Haha.. nej men han är ju bra med barnen, man måste tänka på barnen"
Det var ungefär här, vid femte mäniskan jag hört samma från som jag gav upp.
Okej, ni vinner. Barnet kommer och kärleken dör.
När de ser hur den lilla chansen till att jag vill skaffa barn bara försvinner blir det fart på dom, då ska de övertala mig istället.
"Men barn är det bästa, såfort du fått det skiter du i resten"
Men hallå! Jag VILL inte ens känna så juh!!
Jag vill inte romantisera, det är klart det är tufft i början, kärleken kanske får tåla en viss väntan men går det väcka gnistan igen? Jag undrar jag..
Fram tills nu var mitt och Puffs samtal ganska kul. Men här någonstans blev jag faktiskt lite ledsen, eller upprörd för jag fick känslan av att hon tyckte att jag trodde allt handlade om utseendet.
Det gjorde mig lite stött för jag vill verkligen säga att jag inte är utseendefixerad på något sätt förutom när det gäller mig själv i förhållande till hur jag ställer mig till viktökning, men det är bara min personliga vikt det gäller, INGEN annans nu och har aldrig varit.
Viktigt för mig att understryka det.
DÄREMOT, kalla mig gärna ytlig då om ni tycker så men jag tror ändå att vårt yttre spelar roll. Man blir kär i en person. I personligheten, humorn, hjärtat, kroppen och utseendet.
Har jag rätt?
Okej, anta att jag faktiskt har rätt nu.
Din pojvän eller flickvän tycker ju såklart om dig för den du är men inte minst för att du är vacker och har en kropp han/hon gillar.
Men hur mycket han/hon gillar det hon ser kommer det alltid finnas snyggare eller sexigare människor därute. Det är sant och helt okej för när du går hem och lägger dig i sängen har du precis det du vill ha och när du ser den snygging på krogen vet du att du har en egen snygging hemma, den enda du vill ha.
Men om du slutar känna att den som ligger i sängen är den du vill ha, när personen inte attraherar dig på samma sätt längre.. ja då tror jag att hjulet börjar snurra lite.. inte mycket men kanske tillräckligt för att inte riktigt kunna sluta?
Då tror jag det kan bidra stort och leda till att man går skilda vägar, för vi har så sjukt många valmöjligheter nuförtiden och inget är riktigt konstigt längre.
Det finns de som är tillsammans livet ut.
Min mormor och morfar för att ta ett par. Tror inte de är kär-kära men de har hittat en djup kärlek som är given men kravlös.
För man skilde sig inte när de var unga och vi kanske skulle klara mer än vi tror idag.
samtidigt har vi de som stannar och mår dåligt men stannar för barnens skull. GALET!!
Vi får aldrig glömma oss själva. ALDRIG
Men allt ska kanske inte vara enkelt eller svart eller vitt.
Puff frågade en äldre bekant som träffat sin man vid 13, barn vid 18 o gifta vid 20. Fortfarande gifta när de nu passerat 60.
"Är du fortfarande kär i din man?"
Svaret fick mig att lugna ner min förlorade tro på kärleken.
"Varje dag han skjutsat mig till jobbet och jag ser hans bil åka så saknar jag honom"
Kär eller inte fick vi inte veta rakt av men det kändes helt plötsligt som värdelös information.
Jag är kanske mest rädd att det jag slitit mig loss från kommit ifatt mig, fortfarande påverkar och är livrädd att jag ska få rätt. Blir jag någonsin lämnad eller lämnar själv för att jag hatar den jag är har jag haft rätt i mina fel hela tiden och det skulle vara fruktansvärt.
Kan inte riktigt förklara som jag menar känner jag, kände likadant igår. Frustrerande.
Det komiska är att om det aldrig inträffar, om jag hade fel i det jag intalde mig. Om någon faktiskt skulle stanna när man är så jäkla urspårad man bara kan så har jag sparkat på mig själv i onödan. Det är ju inte ens någon annans sparkar. Bara en sån sak.
Älska sig själv va? Fucking perfect.. Yeah right!
