NOG med dåligt samvete!
Jag vet inte om man kan betygsätta hur bra man är på att säga upp sig.. Kan man?
Eller säga ifrån i största allmänhet..
Jag får inte många solar på den fronten iså fall. Jag sa upp mig i mars, men jobbar fortfarande kvar. Extra förvisso men jag slåss dagligen med detta "svensson" dåliga samvete såfort man säger NEJ.
Jag har blivit bättre på det. Att säga nej. Förr var jag sämst på det. Verkligen sämst. Hade jag en dag fullspäckad med planer och jobbet ringer. "Kan du jobba?"
Så givetvis gjorde jag det. Jag kunde bara säga ja, nej i skallen blev "ja" ur munnen. Konstigt.
Jag säger inte att jag alltid offrar mig för andra. Jag värnar om min egentid och har saker jag måste få göra för att fungera som människa. Det ruckar jag inte på men jag ger gärna av mig själv till andra.
Inte alltid men ibland hoppas jag att man ska få något tillbaka, vilket man också får då och då men långt ifrån så mycket som man ger. Det gör väl egentligen inte så mycket. Få saker är väl härligare än att göra andra människor glada?
Men när det tar stopp då? När allt man offrar och allt slit man lägger ner slutar uppskattas eller kännas värt. Då börjar det ta emot att alltid säga "ja". Jag kom till en gräns där jag slutade säga ja hela tiden. Ovant, men välbehövligt. Men då, istället kom ju då detta underbara dåliga samvetet och ringde på dörren efter varje gång man gjort någon besviken.
Det är nästan värre än att säga ja.
Jag har haft en härlig vår. Roliga fester och resor har avlöst varann men även en längtan efter ro har gjort sig påmind.
Jag tänker mycket hela tiden. Lite för mycket ibland som de flesta av er kanske vet.
Jag tänker på mitt liv, min lycka, min frihet och vad jag vill få ut av mitt liv, mina vänner, mitt jobb och f*n och hans moster.
Kom fram till att jag var less på att ha dåligt samvete för ingenting!! Dåligt samvete för att jag träffar puff för sällan kan jag ta. Dåligt samvete för att jag är på tok för sällan på västkusten, befogat. Dåligt samvete för att ni där nere hälsar på mig för sällan, det kan ni ha!! =)
Men jag vill inte känna mig som en dålig människa för att jag vill vara ledig i sommar.
Mitt beslut, min tid och mina pengar!
Vill jag vara fattig i höst så är väl det min ensak?
Visst påverkas man av nära och kära när de tipsar och råder men jag är envis och bestämmer själv hur jag vill leva mitt liv, tack så mycket!
Min mamma har inte bestämt åt mig, jag gör det inte för Viktors skull. Det handlar inte om den underbara kille jag jobbar med, det handlar inte om Reinfeldt eller Herren Jesus själv.
Det handlar om att jag aldrig haft sommarsemester, det handlar om att jag behöver ett break för min egen skull. Det handlar om att jag vill prioritera mig själv och ingen annan ska bli sur för det. Det handlar om att jag kommer plugga och jobba i höst o totalt ha 5 dagar i månaden som jag är ledig och ska hinna vara med mina nära och kära, träna, plugga o åka till västkusten ibland!
Så jag har gett mig själv onödigt mycket ledigt i sommar av helt egoistiska skäl och det känns underbart!
Over and out!
puss
Eller säga ifrån i största allmänhet..
Jag får inte många solar på den fronten iså fall. Jag sa upp mig i mars, men jobbar fortfarande kvar. Extra förvisso men jag slåss dagligen med detta "svensson" dåliga samvete såfort man säger NEJ.
Jag har blivit bättre på det. Att säga nej. Förr var jag sämst på det. Verkligen sämst. Hade jag en dag fullspäckad med planer och jobbet ringer. "Kan du jobba?"
Så givetvis gjorde jag det. Jag kunde bara säga ja, nej i skallen blev "ja" ur munnen. Konstigt.
Jag säger inte att jag alltid offrar mig för andra. Jag värnar om min egentid och har saker jag måste få göra för att fungera som människa. Det ruckar jag inte på men jag ger gärna av mig själv till andra.
Inte alltid men ibland hoppas jag att man ska få något tillbaka, vilket man också får då och då men långt ifrån så mycket som man ger. Det gör väl egentligen inte så mycket. Få saker är väl härligare än att göra andra människor glada?
Men när det tar stopp då? När allt man offrar och allt slit man lägger ner slutar uppskattas eller kännas värt. Då börjar det ta emot att alltid säga "ja". Jag kom till en gräns där jag slutade säga ja hela tiden. Ovant, men välbehövligt. Men då, istället kom ju då detta underbara dåliga samvetet och ringde på dörren efter varje gång man gjort någon besviken.
Det är nästan värre än att säga ja.
Jag har haft en härlig vår. Roliga fester och resor har avlöst varann men även en längtan efter ro har gjort sig påmind.
Jag tänker mycket hela tiden. Lite för mycket ibland som de flesta av er kanske vet.
Jag tänker på mitt liv, min lycka, min frihet och vad jag vill få ut av mitt liv, mina vänner, mitt jobb och f*n och hans moster.
Kom fram till att jag var less på att ha dåligt samvete för ingenting!! Dåligt samvete för att jag träffar puff för sällan kan jag ta. Dåligt samvete för att jag är på tok för sällan på västkusten, befogat. Dåligt samvete för att ni där nere hälsar på mig för sällan, det kan ni ha!! =)
Men jag vill inte känna mig som en dålig människa för att jag vill vara ledig i sommar.
Mitt beslut, min tid och mina pengar!
Vill jag vara fattig i höst så är väl det min ensak?
Visst påverkas man av nära och kära när de tipsar och råder men jag är envis och bestämmer själv hur jag vill leva mitt liv, tack så mycket!
Min mamma har inte bestämt åt mig, jag gör det inte för Viktors skull. Det handlar inte om den underbara kille jag jobbar med, det handlar inte om Reinfeldt eller Herren Jesus själv.
Det handlar om att jag aldrig haft sommarsemester, det handlar om att jag behöver ett break för min egen skull. Det handlar om att jag vill prioritera mig själv och ingen annan ska bli sur för det. Det handlar om att jag kommer plugga och jobba i höst o totalt ha 5 dagar i månaden som jag är ledig och ska hinna vara med mina nära och kära, träna, plugga o åka till västkusten ibland!
Så jag har gett mig själv onödigt mycket ledigt i sommar av helt egoistiska skäl och det känns underbart!
Over and out!
puss
Kommentarer
Trackback
