Utkast: Juni 4, 2011

"Så du menar att när man som par skaffar barn tar kärleken slut?"

"Japp!"

Såhär inleddes min och Puffs säkert 1,5 timmars diskussion igår eftermiddag.  Den ledde egentligen ingenstans kom vi fram till igår men idag har jag tänkt en del på allt vi sa och även om vi inte får med oss den andra på allt man tycker och tänker så öppnar det nya vinklar och vissa saker man inte tänkt på.

Jag är den som tror att kärleken dör. Det trodde ni inte va? Optimisten själv som vill tro att kärleken alltid segrar. Men det är inte så att jag VILL ha rätt, motbevisa mig gärna men det känns som alla man pratar med som har barn pratar om sina förhållanden som praktiska ting, om de nu stannat i det vill säga.

Jag frågar hoppfullt, "Men är ni kära fortfarande?"
Nej inte direkt blir ofta svaret.
Okej det köper jag, man kan inte vara superförälskad för alltid. Det vore dock ganska nice..
Jag omformulerar min fråga, nästan som en journalist försöker jag få de svaren jag vill ha på pappret så min story blir intressant för läsarna.

"Men om du tittar på honom så känner du väl i alla fall att han gör dej hel, lycklig och får dig att känna dig speciell och att du inte vill vakna hos någon annan varje morgon även om du då och då tvivlar?"

"Haha.. nej men han är ju bra med barnen, man måste tänka på barnen"

Det var ungefär här, vid femte mäniskan jag hört samma från som jag gav upp.
Okej, ni vinner. Barnet kommer och kärleken dör.

När de ser hur den lilla chansen till att jag vill skaffa barn bara försvinner blir det fart på dom, då ska de övertala mig istället.
"Men barn är det bästa, såfort du fått det skiter du i resten"

Men hallå! Jag VILL inte ens känna så juh!!

Jag vill inte romantisera, det är klart det är tufft i början, kärleken kanske får tåla en viss väntan men går det väcka gnistan igen? Jag undrar jag..

Fram tills nu var mitt och Puffs samtal ganska kul. Men här någonstans blev jag faktiskt lite ledsen, eller upprörd för jag fick känslan av att hon tyckte att jag trodde allt handlade om utseendet.

Det gjorde mig lite stött för jag vill verkligen säga att jag inte är utseendefixerad på något sätt förutom när det gäller mig själv i förhållande till hur jag ställer mig till viktökning, men det är bara min personliga vikt det gäller, INGEN annans nu och har aldrig varit.

Viktigt för mig att understryka det.

DÄREMOT, kalla mig gärna ytlig då om ni tycker så men jag tror ändå att vårt yttre spelar roll. Man blir kär i en person. I personligheten, humorn, hjärtat, kroppen och utseendet.

Har jag rätt?
Okej, anta att jag faktiskt har rätt nu.
Din pojvän eller flickvän tycker ju såklart om dig för den du är men inte minst för att du är vacker och har en kropp han/hon gillar.

Men hur mycket han/hon gillar det hon ser kommer det alltid finnas snyggare eller sexigare människor därute. Det är sant och helt okej för när du går hem och lägger dig i sängen har du precis det du vill ha och när du ser den snygging på krogen vet du att du har en egen snygging hemma, den enda du vill ha.

Men om du slutar känna att den som ligger i sängen är den du vill ha, när personen inte attraherar dig på samma sätt längre.. ja då tror jag att hjulet börjar snurra lite.. inte mycket men kanske tillräckligt för att inte riktigt kunna sluta?

Då tror jag det kan bidra stort och leda till att man går skilda vägar, för vi har så sjukt många valmöjligheter nuförtiden och inget är riktigt konstigt längre.

Det finns de som är tillsammans livet ut.
Min mormor och morfar för att ta ett par. Tror inte de är kär-kära men de har hittat en djup kärlek som är given men kravlös.

För man skilde sig inte när de var unga och vi kanske skulle klara mer än vi tror idag.
samtidigt har vi de som stannar och mår dåligt men stannar för barnens skull. GALET!!

Vi får aldrig glömma oss själva. ALDRIG
Men allt ska kanske inte vara enkelt eller svart eller vitt.

Puff frågade en äldre bekant som träffat sin man vid 13, barn vid 18 o gifta vid 20. Fortfarande gifta när de nu passerat 60.
"Är du fortfarande kär i din man?"

Svaret fick mig att lugna ner min förlorade tro på kärleken.
"Varje dag han skjutsat mig till jobbet och jag ser hans bil åka så saknar jag honom"

Kär eller inte fick vi inte veta rakt av men det kändes helt plötsligt som värdelös information.

Jag är kanske mest rädd att det jag slitit mig loss från kommit ifatt mig, fortfarande påverkar och är livrädd att jag ska få rätt. Blir jag någonsin lämnad eller lämnar själv för att jag hatar den jag är har jag haft rätt i mina fel hela tiden och det skulle vara fruktansvärt.

Kan inte riktigt förklara som jag menar känner jag, kände likadant igår. Frustrerande.

Det komiska är att om det aldrig inträffar, om jag hade fel i det jag intalde mig. Om någon faktiskt skulle stanna när man är så jäkla urspårad man bara kan så har jag sparkat på mig själv i onödan. Det är ju inte ens någon annans sparkar. Bara en sån sak.

Älska sig själv va? Fucking perfect.. Yeah right!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0