.

Varför är jag så korkad ibland?

Jag undrar faktiskt hur man, ETT. Kan veta en sak. TVÅ. Sedan tycka att det som man tror sig veta helt logiskt är sant. För att sedan, TRE. Agera precis tvärtom?

Det gör jag, hela tiden.
Faccinerande.

10 poäng för den självinsikten. Undrar just vad jag ska göra med de poängen?
Eller den insikten.

Klappa lite på den kanske, vara tacksam att den ändå finns där i mig någonstans. Eller frustrerad över att jag ändå inte ändrar mig.

Får en chans att göra något jag verkligen älskar men aldrig egentligen pratar om att jag faktiskt tycker om.
Att skriva.
Skriva på bloggen är ofarligt. Här kan jag skriva vadsomhelst och jag behöver aldrig prestera. Skulle jag eventuellt vilja prestera och sedan misslyckas behöver ju aldrig någon få veta att jag faktiskt ansträngt mig.
Nu har jag fått chansen att göra något jag verkligen vill.

Ett tillfälle att anstränga mig och prestera. Då blir jag livrädd. För helt plötsligt ska det vara på allvar och jag accepterar ju inte ett misslyckande. Inte innerst inne.

För att nämna några exempel på min dumhet.
Jag kan ju absolut inte börja dansa igen som jag gjorde på gymnasiet. Jag kommer ju ändå aldrig prestera på samma nivå igen.

Det vore svinkul att börja lira handboll eller basket igen men nehej du ALDRIG För du, TÄNK OM jag inte är snabbast i laget längre?
KATASTROF

Nej tack, pass på den!

Jag borde då rakt inte söka in på en skola jag är intresserad av att gå. Tänk om jag inte kommer in! Nej då låter vi allt hellre bli.

Det sjuka är att jag ser allt detta, jag står helt för mina helt befängda påhitt men jag anser inte att det bottnar i dåligt självförtroende utan snarare att jag bygger upp så stora förväntningar på mig själv att jag bara kan bli besviken.

Bäst eller inte alls. Sjukt onödigt.

Jag bryr mig faktiskt väldigt lite om vad andra tycker. Inte om allt givetvis men jag gör det jag vill även om jag är medveten om att jag är den enda på jorden som tycker att vad jag nu tänkt hitta på är en vettig idé. Jag har nästan alltid och kör fortfarande mitt eget race. Gillar ni inte det ni får så är det trist men inte avgörande. Mig kvittar det. Jag kan bara vara mig själv. Jag har nog inte ändrat mig så mycket genom åren men jag har blivit fegare. Eller mer bekväm kanske.

För några år sedan vågade jag allt, trodde stenhårt på varenda idé, hur mkt mottugg man än fick så genomförde jag allt jag ville och jag lyckades. Med jobb, plugg, resor och äventyr men nu. Nu när alla peppar som tusan om man brinner för något så står jag ändå där som en kyckling vid kanten. Precis livrädd!

Nu ser man inte bara möjligheter utan även risker. Man är livrädd att misslyckas. Dels lite för det klassiska "vad ska alla andra säga?"
Men allra mest för mig själv för jag sänker mig själv när något går i stöpet. 
Det suger lite.
Jag vill vara kvar i det där härliga odödliga stadiet och bara köra utan att se mig för.

oansvarigt? A kanske det men ändå helt underbart!

Jag skulle bara vilja samla ihop alla mina hemska demoner i en burk som aldrig går att öppna igen. Sedan vill jag bara satsa. För min egen skull.  

"It´s easier to please the world than it is to please my self"

Trevlig och solig lördag alla!

//TröttisAntz