.

Ibland har jag kunnat känna mig imum mot nyheter omkring mig. Att man inte reflekterar över katastrofer när de inträffar osv.

Det är kanske så vi alla fungerar för att kunna orka reagera på det vi själva tycker är viktigt för oss eller så påverkas vi helt enkelt av olika saker.

Jag har verkligen älskat mitt jobb under dessa två åren jag varit där. Visst har det varit toppar och dalar men så är det ju med det mesta. Däremot är det omöjligt att inte bli personlig. I alla fall för mig, jag hade inte kunnat göra mitt jobb till 120% från hjärtat om jag inte vore personlig. Däremot kan det tära på psyket att vara personlig och att ta till sig en hel familj så som jag har gjort.

Jag har blivit precis livrädd för att åka bil sedan jag började jobba med killen. Det går bra att köra själv men när någon annan kör bli jag lite kallsvettig och jag tycker oftast om inte alltid att det går alldeles för fort!
Jag kommer på mig själv med att sitta intill den som kör och bromsa hårt med foten, som att jag på vis påverkar farten..

Vissa gånger går det bättre än andra. Jag vet inte vad det beror på men har jag en "bra" bildag tänker jag inte så mycket alls på det medan vissa bilturer bara är helt hemska från början till slut.

Åkte bil hem från västkusten efter mitt och Emelies kalas och då sov jag en stund sedan satt jag och höll andan på motorvägen, blundade till och från och önskade att vi var hemma. Varje omkörning gav mig kalla kårar och jag trodde vi skulle krocka minst tio gånger och då var det inte någon slarvkörning eller så, absolut inte det är bara jag som flippar ur.

Jag hatar att tänka på att mina nära och kära kör bil varje dag. Jag kan ringa Martin ibland bara för att höra att allt är bra, få säga kör försiktigt för att efter samtalet känna att klumpen i magen fortfarande sitter kvar, för de ska ju ut i trafiken snart igen. Mamma, pappa, martin och alla andra som jag bryr mig om.

Jag är livrädd för att få det där samtalet som skulle ändra hela mitt liv och jag är livrädd och frustrerad för att jag inte har makten över deras säkerhet.

Kom till jobbet i söndags kväll, skulle jobba natt och familjens kusinbarn och hans kompis hade dött i en bilolycka nu i helgen. Det hade inte gått att identifiera killarna pga av skadorna. De skulle ta studenten om ett par veckor.

Fick se han på facebook. En fin kille med en söt flickvän. 18 år och hungrig på livet, glad att skolan snart är slut och framtiden väntar. Jag visste inte vad jag skulle säga. Tänkte på hans familj och på min egen.

Kom på att jag fått skjuts till jobbet så jag sprang iväg o kastade iväg ett sms.

"Är du hemma än!?"
paniken o oron hann komma innan svaret kom, helt obefogat men omöjlig att kontrollera.

Svaret kom.
"hemma"
Lättnaden gjorde att jag nästan blev yr. För att sedan skaka på huvudet. Detta kommer bli min död. Min rädsla för jag vet vad som kan hända och lever med det som händer efter en olycka så nära mig. Det är inte min familj men det spelar ingen roll.

Det tär ändå och jag hoppas att oron lägger sig. Respekten ska finnas men det här halvt hysteriska måste lämna. Det kanske blir lättare när jag inte jobbar heltid där, men jag undrar det..

Kör försiktigt alla ni som kör, kom hellre fram försent än aldrig.
Det är aldrig värt att ta några risker.

Massa kärlek
//Antz