.

Livet är upp och ner, toppar och dalar.
"Det måste vara dåligt ibland för att kunna bli riktigt bra sedan"
Detta är något vi alla vet, jag också. Jag säger det själv till andra med jämna mellanrum.
Jag predikar i saker jag vet är sunt och logiskt tänkande. När jag mår bra.

Jag orkar tro att "dåliga dagar" är nyttigt och att vara ledsen gör mig stark, när jag är inne i en bra period. Det är hur lätt som helst. När sedan den där "nere-perioden" kommer är det inte lika självklart längre och helt plötsligt är allt jävligt jobbigt.
Må dåligt är bara negativt.

När känslor man känner igen kommer på återbesök känns det lite som att sätta en skiva på repeat, been here done this. På gott och ont, det positiva är ju att jag vet att det går över. Det negativa får väl bli vetskapen att det kommer tillbaka, trots att det går över varje gång.

Idag kom jag till en ny insikt, eller en ny tanke föddes. Går det verkligen över varje gång?
Är det kanske så att jag bara inte orkar vara ledsen mer så jag lägger en filt över det onda och blir "som vanligt igen" efter ett tag?

Det känns inte så kul att tänka så när jag tänker efter. Samtidigt så kanske det inte spelar någon roll om det går över varje gång eller läggs undan för ett tag. Inte så länge jag mår bra därimellan. 
Skulle jag dela in året i bra och dåliga dagar är det kanske bara 12 dagar som är dåliga. Det kan man väl stå ut med va?

Det jag vill säga med detta inlägget är att vi inte ska ignorera våra känslor när de kommer på besök. Vi ska notera problemet, känna efter och ta oss igenom det. Stort eller smått.
Jag tror att alla har vi våra hjärnspöken och det är inte synd om mig när mina kommer på besök. Det är bara det att jag blir så besviken, varje gång samma visa.

Igår pratade vi om beroende i klassen. Någon hade läst att snusa var bättre än att röka. Då diskuterade vi om det och framför allt pratade vi om poängen med att ersätta ett beroende med ett annat. Bra eller dåligt?

Det finns givetvis bättre och sämre beroende och bättre och sämre val att göra men just DET, att vi själva måste göra ett aktivt val vare sig det handlar om att sluta upp med ett beteende eller byta ut ett beroende till ett annat. Skulle jag kunna ändra mitt tänkande för att stoppa mina hjärnspöken eller är det bara såhär. Precis som en rökare påstår att de inte KAN sluta röka när de i själva verket kanske inte VILL sluta.

Har jag en strategi för att göra en förändring eller vill jag ens? Är jag rädd för att byta ut ett dåligt mående mot ett annat som jag kanske inte kan hantera för att jag inte känner igen det?
Det är tryggt att bara acceptera. Då blir det ialla fall inte värre.

Ikväll är det Afro i Norrtälje. En av veckans bästa. <3