Väskorna vi bär
För några år sedan satt jag i köket med min mamma. Vi pratade om lite allt möjligt,
ditt och datt.
Vi kom in på något en utav oss hade hört. Jag minns inte om det var hon eller jag som hade hört något eller ens VAD vi hade hört. Det var något "dåligt" ialla fall det minns jag.
För dåliga saker hör man bara om, det pratar ingen högt om. Speciellt inte när man bor i en småstad eller på landet. Det är lite extra viktigt att hålla fasaden skinande när man bor där alla känner alla.
Man kan dock inte dölja allt och har ett hjul börjat snurra får det lätt en jädra fart och bromsen har lixom gått sönder eller så känner sig ingen manad att bromsa, gasen är mer lockande än bromsen så att säga.
Jag vill inte tro att människor är elaka eller vill varandra illa men ibland känns det bra att veta att man inte är ensam med att ha problem.
Jag kunde inte riktigt tro på det mamma sa då, när vi pratade om den här perfekta familjen som tydligen inte var så perfekt som jag alltid trott.
Mamma tittade mig och så sa hon enkelt: "Du ser, det är något i varje hus"
Det är väl inget positivt så.. Att alla har något mproblem är väl inte kul men det är skönt att veta att det är vanligt och inte konstigt.
Har tänkt lite på detta i förhållande till min klass.
Alla är hungriga på att utbilda sig, alla är positiva och alla känns lyckliga!
Jag hoppas verkligen att jag har rätt i det, att alla är lyckliga.
Jag tror dock inte på att alla levt perfekta liv fram till nu och nu hittat meningen med livet och allt annat vackert herrejösses.
Alla bär sin egen ryggsäck med sina upplevelser och minnen i.
Jag blir varm när jag umgås med någon i klassen som öppnar sin väska lite, öppnar dragkedjan på sina väskor för att släppa in mig i deras värld och verklighet.
Det ger en känsla av samhörhet, trygghet och medkänsla utan att tycka synd om. Man bryr sig och försöker sätta sig in men man bär inte med sig det tunga i väskan. Man lär sig bara lite mer om livet.
ditt och datt.
Vi kom in på något en utav oss hade hört. Jag minns inte om det var hon eller jag som hade hört något eller ens VAD vi hade hört. Det var något "dåligt" ialla fall det minns jag.
För dåliga saker hör man bara om, det pratar ingen högt om. Speciellt inte när man bor i en småstad eller på landet. Det är lite extra viktigt att hålla fasaden skinande när man bor där alla känner alla.
Man kan dock inte dölja allt och har ett hjul börjat snurra får det lätt en jädra fart och bromsen har lixom gått sönder eller så känner sig ingen manad att bromsa, gasen är mer lockande än bromsen så att säga.
Jag vill inte tro att människor är elaka eller vill varandra illa men ibland känns det bra att veta att man inte är ensam med att ha problem.
Jag kunde inte riktigt tro på det mamma sa då, när vi pratade om den här perfekta familjen som tydligen inte var så perfekt som jag alltid trott.
Mamma tittade mig och så sa hon enkelt: "Du ser, det är något i varje hus"
Det är väl inget positivt så.. Att alla har något mproblem är väl inte kul men det är skönt att veta att det är vanligt och inte konstigt.
Har tänkt lite på detta i förhållande till min klass.
Alla är hungriga på att utbilda sig, alla är positiva och alla känns lyckliga!
Jag hoppas verkligen att jag har rätt i det, att alla är lyckliga.
Jag tror dock inte på att alla levt perfekta liv fram till nu och nu hittat meningen med livet och allt annat vackert herrejösses.
Alla bär sin egen ryggsäck med sina upplevelser och minnen i.
Jag blir varm när jag umgås med någon i klassen som öppnar sin väska lite, öppnar dragkedjan på sina väskor för att släppa in mig i deras värld och verklighet.
Det ger en känsla av samhörhet, trygghet och medkänsla utan att tycka synd om. Man bryr sig och försöker sätta sig in men man bär inte med sig det tunga i väskan. Man lär sig bara lite mer om livet.
Det jag inte säger
Lugnet bara infinner sig när man går in i den här skolan, lugnet och glädjen. Inte att jag inte är glad annars, men lugn?
Ja, jag vet att jag inte alltid gör det så lätt för mig. Jag får skylla mig själv till en viss del när allt blir så fel.
Fel för att jag vill göra mycket på kort tid och att allt ska bli 100%.
Det är väl inte fel att vilja? Det känns så härligt när kroppen bara vill mer! Tänker på åren när jag inte ville alls. Inte något, inte ens lite. Hur allt kul bara kändes jobbigt och fel.
Jag är som ett nyfiket barn, jag vill bara leva.
Det är dock svårt att på helgen hinna träna, träffa alla man vill, jobba OCH på ett lugnt och harmoniskt sätt få egentid.
Typ omöjligt.
(Lägg även till att jag fick för mig att hinna göra äppelmos) SUCK
Här i skolan är det max 3 minuter till allt. Inga bussar att passa, inga strikta tider på samma sätt som hemma. Jag har mig själv och det är lagom.
Idag, Måndag morgon kommer jag inrusande och blinkar lite med ögonen till kökspersonalen för jag missade frukosten för att hinna med sångmeditationen.
Det är typiskt jag.
De dagarna jag inte sovit på skolan kommer jag så att jag precis på stående fot kan kasta i mig gröt o kaffe. Förra veckan stod jag vid Paulinas bord och slevade i mig medan jag frågade hur hon mådde.
"Men sätt dig ner."
"Nä, jag ska gå"
"Ska du stressa iväg för att meditera? skrattade hon"
"japp! =) "
"Men Annie, för fan du är hopplös, sätt dig ner nu!"
Sedan rusar jag iväg och hinner med allt på något magiskt sätt.
Samma idag fast i omvänd ordning...
Med knäckemackor i ena handen och ett kokt ägg i den andra rusar jag leende in till min klass, går ett varv och kramar de som är närmast. Rufsig i håret, mat i händerna och energiladdad till max, fast jag inte sovit så mycket i helgen gör det liksom inget för jag gör precis det som känns rätt nu.
Jag är nästan lite övermänsklig när jag är här. Det är ingen fasad, ingen spelad sanning, det bara är. Hela miljön här gör mig gott.
Innan jag började här sa jag till alla att jag hoppades med hela hjärtat att dessa två åren förutom att ge mig en grym utbildning skulle vara en investering i mig själv, FÖR mig själv och det är det. Det och mer än så.
Detta tar ingen som helst energi från mig. Lektionerna ger energi, klassen gör mig glad, träningen ger mig gåshud och gör mig tårögd. Nördig som man är...
Men, alltid ett men.
Det finns ett liv utanför Väddö.
Jag bor inte på Väddö.
Jag älskar klassen, skolan, mitt rum och allt runtomkring men jag bor inte här, detta är inte hela mitt liv, inte allt jag är. Allt annat utanför skolan som fortsätter existera när jag är här betyder massor för att jag ska kunna släppa och må så bra här. Utan allt det hemma skulle jag vara halv.
Jag är dålig på att uppskatta det ibland.
Lördag kväll hos min fina gjorde mig glad, det gjorde mig även ledsen för jag träffar honom så sällan nu att skillnaden i våra liv gör sig påmind. Stod och pratade med honom när han vilade och tårarna började trilla, bara sådär. För det gjorde mig ont att vara så lycklig när han är begränsad. Sedan gick det bättre och hans närhet ger mig energi, kvällen med tjejerna kostade mig några timmars sömn men gav mig massa energi, att se och krama min älskling gav mig en känsla av trygghet och jag älskar att vakna och ha honom där.
Allt detta tillsammans gör mitt liv underbart. Detta och mycket mer men jag bara kör på. Hoppas och tror att de fattar ändå. För det gör väl människor va? De lyssnar inte på vad jag säger utan hör vad jag tänker när de inte är med?
Jag ska bli en bättre helgmänniska.
Ja, jag vet att jag inte alltid gör det så lätt för mig. Jag får skylla mig själv till en viss del när allt blir så fel.
Fel för att jag vill göra mycket på kort tid och att allt ska bli 100%.
Det är väl inte fel att vilja? Det känns så härligt när kroppen bara vill mer! Tänker på åren när jag inte ville alls. Inte något, inte ens lite. Hur allt kul bara kändes jobbigt och fel.
Jag är som ett nyfiket barn, jag vill bara leva.
Det är dock svårt att på helgen hinna träna, träffa alla man vill, jobba OCH på ett lugnt och harmoniskt sätt få egentid.
Typ omöjligt.
(Lägg även till att jag fick för mig att hinna göra äppelmos) SUCK
Här i skolan är det max 3 minuter till allt. Inga bussar att passa, inga strikta tider på samma sätt som hemma. Jag har mig själv och det är lagom.
Idag, Måndag morgon kommer jag inrusande och blinkar lite med ögonen till kökspersonalen för jag missade frukosten för att hinna med sångmeditationen.
Det är typiskt jag.
De dagarna jag inte sovit på skolan kommer jag så att jag precis på stående fot kan kasta i mig gröt o kaffe. Förra veckan stod jag vid Paulinas bord och slevade i mig medan jag frågade hur hon mådde.
"Men sätt dig ner."
"Nä, jag ska gå"
"Ska du stressa iväg för att meditera? skrattade hon"
"japp! =) "
"Men Annie, för fan du är hopplös, sätt dig ner nu!"
Sedan rusar jag iväg och hinner med allt på något magiskt sätt.
Samma idag fast i omvänd ordning...
Med knäckemackor i ena handen och ett kokt ägg i den andra rusar jag leende in till min klass, går ett varv och kramar de som är närmast. Rufsig i håret, mat i händerna och energiladdad till max, fast jag inte sovit så mycket i helgen gör det liksom inget för jag gör precis det som känns rätt nu.
Jag är nästan lite övermänsklig när jag är här. Det är ingen fasad, ingen spelad sanning, det bara är. Hela miljön här gör mig gott.
Innan jag började här sa jag till alla att jag hoppades med hela hjärtat att dessa två åren förutom att ge mig en grym utbildning skulle vara en investering i mig själv, FÖR mig själv och det är det. Det och mer än så.
Detta tar ingen som helst energi från mig. Lektionerna ger energi, klassen gör mig glad, träningen ger mig gåshud och gör mig tårögd. Nördig som man är...
Men, alltid ett men.
Det finns ett liv utanför Väddö.
Jag bor inte på Väddö.
Jag älskar klassen, skolan, mitt rum och allt runtomkring men jag bor inte här, detta är inte hela mitt liv, inte allt jag är. Allt annat utanför skolan som fortsätter existera när jag är här betyder massor för att jag ska kunna släppa och må så bra här. Utan allt det hemma skulle jag vara halv.
Jag är dålig på att uppskatta det ibland.
Lördag kväll hos min fina gjorde mig glad, det gjorde mig även ledsen för jag träffar honom så sällan nu att skillnaden i våra liv gör sig påmind. Stod och pratade med honom när han vilade och tårarna började trilla, bara sådär. För det gjorde mig ont att vara så lycklig när han är begränsad. Sedan gick det bättre och hans närhet ger mig energi, kvällen med tjejerna kostade mig några timmars sömn men gav mig massa energi, att se och krama min älskling gav mig en känsla av trygghet och jag älskar att vakna och ha honom där.
Allt detta tillsammans gör mitt liv underbart. Detta och mycket mer men jag bara kör på. Hoppas och tror att de fattar ändå. För det gör väl människor va? De lyssnar inte på vad jag säger utan hör vad jag tänker när de inte är med?
Jag ska bli en bättre helgmänniska.
wake up call
Innan ni himlar, suckar och stonkar vill jag bara få säga detta.
Jag är precis påväg att åter igen prata "skaffa barn eller inte skaffa barn" och jag VET att ni som läser min blogg mer än väl har fattat vart jag står i den här frågan, det är inte där det sitter idag.
Jag har alltid, alltid velat adoptera ett barn. Jag har tänkt att jag på så vis gör något gott i världen. Jag hjälper en redan född varelse till ett bättre liv än vad han eller hon redan har.
Jag har trott att det bara handlar om mig, mina känslor och mina värderingar. Hurvida jag kommer kunna älska barnet som mitt eget eller hur jag kommer behandla barnet som jag skulle gjort med ett biologiskt barn.
När jag har känt mig säker på att jag visst kommer älska barnet precis lika mycket som ett biologiskt, ja då har jag trott att det andra löser sig.
"Klart barnet kommer trivas i Sverige, klart barnet kommer känna sig utvald och älskad. Givetvis kommer detta vara en jävla solskenshistoria!" Såfort JAG har hanterat hela situationen...
Jag ser mig inte som korkad, kanske an aning naiv i sånt fall.
Jag har lagt ansvaret på mig som adoptivmamma och trott att jag kan styra barnets känslor efter hur jag beter mig. Givetvis kan jag det, till en viss del men hur vet jag vad just mitt barn kommer behöva?
I tisdags var vi i skogen med klassen. Vi hade kost och friluftsliv. Jättekul!
Vi gick till en eko gård för att handla grönsaker, klättrade uppför ett berg där vi fikade och kikade ut över skogen. Nice.
Vi plockade massa svamp och lingon som vi gjorde rårörda lingon av hemma. Vi gjorde äppelmos, torkade äppelringar, torkade svamp och nypon mm mm mm
Ja ni förstår att vi hade en heldag. =)
Hursomhelst, jag jobbade tillsammans med en klasskompis. Jag har inte pratat så mycket med honom, bara lite då och då. Jag försökte få igång ett samtal med det gick lite trögt...
Efter en stund frågade jag om hans liv som adopterad. Började försiktigt med att fråga om han var adopterad, vart han kom ifrån mm och då, PANG så lossnade det. Han öppnade sig och vi pratade massor. Jag fick fråga allt jag ville och han ville gärna berätta från barnets sida. "Det räddade barnet"
Barnet vi räddar behöver inte känna sig priviligerad, barnet vet att han är älskad men det hjälper inte, utanförskapet finns där ändå. Inuti och hela tiden.
När vi pratat en stund tystnade jag.
Hör och häpna! =)
Nej, men jag fick en tankeställare. Jag förstod hur han kände och vad han menade men samtidigt förstod jag exakt hur hans familj har tänkt och varför de gjort som de gjort. Tror jag utan att egentligen alls veta..
Hur ska man veta vad som är rätt?
Det blir så skört när det inte är blodsband.
Rädslan att göra fel blir större och utrymmet för att spåra ur tajtas till.
Förlåter man varandra lika mycket när man inte måste och kommer känslan att "jag är köpt" alltid göra sig påmind?
"Du kommer aldrig adoptera nu va? Jag har skrämt upp dig."
Jag vaknade ur min dagdröm och skrattade till.
"Nej absolut inte men det är bra att höra alla olika sidor och scenarion."
Faktum är.
Ja, han skrämde mig lite. Min vilja att göra gott kändes plötsligt patetisk.
Patetisk och ego.
Nä fan.
De blir inget med något.
Torsdag, en vecka till har snart gått i skolan. Det går så sjukt fort och jag mår så jädrans bra =)
Det är helt underbart.
Nu är huvudet fyllt med latinska namn efter några timmar anatomi. Det har varit svinkul!
Nu ska jag springa och byta om för badminton med Paulina, sedan ska jag göra en konditionstest för en tjej i 2:an, innan jympa och yoga passet! =) Kalaskväll helt enkelt!!
puss puss puss
Jag är precis påväg att åter igen prata "skaffa barn eller inte skaffa barn" och jag VET att ni som läser min blogg mer än väl har fattat vart jag står i den här frågan, det är inte där det sitter idag.
Jag har alltid, alltid velat adoptera ett barn. Jag har tänkt att jag på så vis gör något gott i världen. Jag hjälper en redan född varelse till ett bättre liv än vad han eller hon redan har.
Jag har trott att det bara handlar om mig, mina känslor och mina värderingar. Hurvida jag kommer kunna älska barnet som mitt eget eller hur jag kommer behandla barnet som jag skulle gjort med ett biologiskt barn.
När jag har känt mig säker på att jag visst kommer älska barnet precis lika mycket som ett biologiskt, ja då har jag trott att det andra löser sig.
"Klart barnet kommer trivas i Sverige, klart barnet kommer känna sig utvald och älskad. Givetvis kommer detta vara en jävla solskenshistoria!" Såfort JAG har hanterat hela situationen...
Jag ser mig inte som korkad, kanske an aning naiv i sånt fall.
Jag har lagt ansvaret på mig som adoptivmamma och trott att jag kan styra barnets känslor efter hur jag beter mig. Givetvis kan jag det, till en viss del men hur vet jag vad just mitt barn kommer behöva?
I tisdags var vi i skogen med klassen. Vi hade kost och friluftsliv. Jättekul!
Vi gick till en eko gård för att handla grönsaker, klättrade uppför ett berg där vi fikade och kikade ut över skogen. Nice.
Vi plockade massa svamp och lingon som vi gjorde rårörda lingon av hemma. Vi gjorde äppelmos, torkade äppelringar, torkade svamp och nypon mm mm mm
Ja ni förstår att vi hade en heldag. =)
Hursomhelst, jag jobbade tillsammans med en klasskompis. Jag har inte pratat så mycket med honom, bara lite då och då. Jag försökte få igång ett samtal med det gick lite trögt...
Efter en stund frågade jag om hans liv som adopterad. Började försiktigt med att fråga om han var adopterad, vart han kom ifrån mm och då, PANG så lossnade det. Han öppnade sig och vi pratade massor. Jag fick fråga allt jag ville och han ville gärna berätta från barnets sida. "Det räddade barnet"
Barnet vi räddar behöver inte känna sig priviligerad, barnet vet att han är älskad men det hjälper inte, utanförskapet finns där ändå. Inuti och hela tiden.
När vi pratat en stund tystnade jag.
Hör och häpna! =)
Nej, men jag fick en tankeställare. Jag förstod hur han kände och vad han menade men samtidigt förstod jag exakt hur hans familj har tänkt och varför de gjort som de gjort. Tror jag utan att egentligen alls veta..
Hur ska man veta vad som är rätt?
Det blir så skört när det inte är blodsband.
Rädslan att göra fel blir större och utrymmet för att spåra ur tajtas till.
Förlåter man varandra lika mycket när man inte måste och kommer känslan att "jag är köpt" alltid göra sig påmind?
"Du kommer aldrig adoptera nu va? Jag har skrämt upp dig."
Jag vaknade ur min dagdröm och skrattade till.
"Nej absolut inte men det är bra att höra alla olika sidor och scenarion."
Faktum är.
Ja, han skrämde mig lite. Min vilja att göra gott kändes plötsligt patetisk.
Patetisk och ego.
Nä fan.
De blir inget med något.
Torsdag, en vecka till har snart gått i skolan. Det går så sjukt fort och jag mår så jädrans bra =)
Det är helt underbart.
Nu är huvudet fyllt med latinska namn efter några timmar anatomi. Det har varit svinkul!
Nu ska jag springa och byta om för badminton med Paulina, sedan ska jag göra en konditionstest för en tjej i 2:an, innan jympa och yoga passet! =) Kalaskväll helt enkelt!!
puss puss puss
Pilbågar och stekt strömming
Klockan är 21:45 och jag sitter i vårt klassrum. Lyssnar på en feeling good låt med Avril Lavigne och tycker livet är nice!
Imorse när jag sprang regnade det satan. Neej, vi som ska ut och ha oss i skogen hela dagen.. Men, det slutade regna och vi fick en kanondag i skogen. Vi har haft kost och frilufsliv. Vi gick ut med råvaror till lunh men utan verktyg. Vi skulle gå tillbaka till stenåldern. Både i mat och friluftssyfte.
Detta innebar att vi fick fixa ved och annat som brann trots att det regnat så mycket, vi gjorde te på naturens goda, plockade svamp, stekte strömming direkt på heta stenar och gjorde egna pilbågar.
Det har varit en rolig dag och ganska lärorik måsta jag säga. Teet blev godare en väntat och man är mer påhittig än vad man tror..
Pilbågen blev mer fin än bra. Men som jag och Paulina sa "Det är fan bara utsidan som räknas" Detta just för att vi hade smyckat våra genom att behålla rönnbladen på! =)
Tillbaka på skolan spelade vi badminton innan middagen. Vi satt ute i solen så länge det bara gick efter maten. Man vill insupa sista sommarvärmen medan man kan.
Nu ikväll skulle jag fixa en massa saker hade jag tänkt, börja med en uppgift vi fått i träningsläran tex... Men,,,
jag och Paulina mötte Hanna och Signe på gräset utanför huset och då kom vi på att vi skulle göra en meditation jag inte minns namnet på. Vi gick ner med datorn och musiken till klassrummet. Vi drog ner gardinerna, släckte ljuset och sedan skakade vi loss järnet i 15 minuter. man skakar kroppen hur man vill och sedan byts musiken och man dansar i 15 minuter. Samma där, man dansar precis hur man vill. Därefter ligger man stilla på golvet och lyssnar på musik och sist så ligger man bara still på golvet i tystnad. Sjukt nice!!
Det är dock därför jag sitter kvar här nu.. Jag har börjat med min uppgift och fixat det jag skulle. Nu väntar sängen..
Puss puss puss
Imorse när jag sprang regnade det satan. Neej, vi som ska ut och ha oss i skogen hela dagen.. Men, det slutade regna och vi fick en kanondag i skogen. Vi har haft kost och frilufsliv. Vi gick ut med råvaror till lunh men utan verktyg. Vi skulle gå tillbaka till stenåldern. Både i mat och friluftssyfte.
Detta innebar att vi fick fixa ved och annat som brann trots att det regnat så mycket, vi gjorde te på naturens goda, plockade svamp, stekte strömming direkt på heta stenar och gjorde egna pilbågar.
Det har varit en rolig dag och ganska lärorik måsta jag säga. Teet blev godare en väntat och man är mer påhittig än vad man tror..
Pilbågen blev mer fin än bra. Men som jag och Paulina sa "Det är fan bara utsidan som räknas" Detta just för att vi hade smyckat våra genom att behålla rönnbladen på! =)
Tillbaka på skolan spelade vi badminton innan middagen. Vi satt ute i solen så länge det bara gick efter maten. Man vill insupa sista sommarvärmen medan man kan.
Nu ikväll skulle jag fixa en massa saker hade jag tänkt, börja med en uppgift vi fått i träningsläran tex... Men,,,
jag och Paulina mötte Hanna och Signe på gräset utanför huset och då kom vi på att vi skulle göra en meditation jag inte minns namnet på. Vi gick ner med datorn och musiken till klassrummet. Vi drog ner gardinerna, släckte ljuset och sedan skakade vi loss järnet i 15 minuter. man skakar kroppen hur man vill och sedan byts musiken och man dansar i 15 minuter. Samma där, man dansar precis hur man vill. Därefter ligger man stilla på golvet och lyssnar på musik och sist så ligger man bara still på golvet i tystnad. Sjukt nice!!
Det är dock därför jag sitter kvar här nu.. Jag har börjat med min uppgift och fixat det jag skulle. Nu väntar sängen..
Puss puss puss
