.

Innan ni himlar, suckar och stonkar vill jag bara få säga detta.
Jag är precis påväg att åter igen prata "skaffa barn eller inte skaffa barn" och jag VET att ni som läser min blogg mer än väl har fattat vart jag står i den här frågan, det är inte där det sitter idag.

Jag har alltid, alltid velat adoptera ett barn. Jag har tänkt att jag på så vis gör något gott i världen. Jag hjälper en redan född varelse till ett bättre liv än vad han eller hon redan har.
Jag har trott att det bara handlar om mig, mina känslor och mina värderingar. Hurvida jag kommer kunna älska barnet som mitt eget eller hur jag kommer behandla barnet som jag skulle gjort med ett biologiskt barn.
När jag har känt mig säker på att jag visst kommer älska barnet precis lika mycket som ett biologiskt, ja då har jag trott att det andra löser sig.

"Klart barnet kommer trivas i Sverige, klart barnet kommer känna sig utvald och älskad. Givetvis kommer detta vara en jävla solskenshistoria!" Såfort JAG har hanterat hela situationen...

Jag ser mig inte som korkad, kanske an aning naiv i sånt fall.

Jag har lagt ansvaret på mig som adoptivmamma och trott att jag kan styra barnets känslor efter hur jag beter mig. Givetvis kan jag det, till en viss del men hur vet jag vad just mitt barn kommer behöva?

I tisdags var vi i skogen med klassen. Vi hade kost och friluftsliv. Jättekul!
Vi gick till en eko gård för att handla grönsaker, klättrade uppför ett berg där vi fikade och kikade ut över skogen. Nice.
Vi plockade massa svamp och lingon som vi gjorde rårörda lingon av hemma. Vi gjorde äppelmos, torkade äppelringar, torkade svamp och nypon mm mm mm

Ja ni förstår att vi hade en heldag. =)

Hursomhelst, jag jobbade tillsammans med en klasskompis. Jag har inte pratat så mycket med honom, bara lite då och då. Jag försökte få igång ett samtal med det gick lite trögt...

Efter en stund frågade jag om hans liv som adopterad. Började försiktigt med att fråga om han var adopterad, vart han kom ifrån mm och då, PANG så lossnade det. Han öppnade sig och vi pratade massor. Jag fick fråga allt jag ville och han ville gärna berätta från barnets sida. "Det räddade barnet"

Barnet vi räddar behöver inte känna sig priviligerad, barnet vet att han är älskad men det hjälper inte, utanförskapet finns där ändå. Inuti och hela tiden.
När vi pratat en stund tystnade jag.
Hör och häpna! =)

Nej, men jag fick en tankeställare. Jag förstod hur han kände och vad han menade men samtidigt förstod jag exakt hur hans familj har tänkt och varför de gjort som de gjort. Tror jag utan att egentligen alls veta..
Hur ska man veta vad som är rätt?
Det blir så skört när det inte är blodsband.
Rädslan att göra fel blir större och utrymmet för att spåra ur tajtas till.
Förlåter man varandra lika mycket när man inte måste och kommer känslan att "jag är köpt" alltid göra sig påmind?

"Du kommer aldrig adoptera nu va? Jag har skrämt upp dig."
Jag vaknade ur min dagdröm och skrattade till. 
"Nej absolut inte men det är bra att höra alla olika sidor och scenarion."

Faktum är.
Ja, han skrämde mig lite. Min vilja att göra gott kändes plötsligt patetisk.
Patetisk och ego.

Nä fan.
De blir inget med något.


Torsdag, en vecka till har snart gått i skolan. Det går så sjukt fort och jag mår så jädrans bra =)
Det är helt underbart.

Nu är huvudet fyllt med latinska namn efter några timmar anatomi. Det har varit svinkul!
Nu ska jag springa och byta om för badminton med Paulina, sedan ska jag göra en konditionstest för en tjej i 2:an, innan jympa och yoga passet! =) Kalaskväll helt enkelt!!

puss puss puss