Det jag inte säger
Lugnet bara infinner sig när man går in i den här skolan, lugnet och glädjen. Inte att jag inte är glad annars, men lugn?
Ja, jag vet att jag inte alltid gör det så lätt för mig. Jag får skylla mig själv till en viss del när allt blir så fel.
Fel för att jag vill göra mycket på kort tid och att allt ska bli 100%.
Det är väl inte fel att vilja? Det känns så härligt när kroppen bara vill mer! Tänker på åren när jag inte ville alls. Inte något, inte ens lite. Hur allt kul bara kändes jobbigt och fel.
Jag är som ett nyfiket barn, jag vill bara leva.
Det är dock svårt att på helgen hinna träna, träffa alla man vill, jobba OCH på ett lugnt och harmoniskt sätt få egentid.
Typ omöjligt.
(Lägg även till att jag fick för mig att hinna göra äppelmos) SUCK
Här i skolan är det max 3 minuter till allt. Inga bussar att passa, inga strikta tider på samma sätt som hemma. Jag har mig själv och det är lagom.
Idag, Måndag morgon kommer jag inrusande och blinkar lite med ögonen till kökspersonalen för jag missade frukosten för att hinna med sångmeditationen.
Det är typiskt jag.
De dagarna jag inte sovit på skolan kommer jag så att jag precis på stående fot kan kasta i mig gröt o kaffe. Förra veckan stod jag vid Paulinas bord och slevade i mig medan jag frågade hur hon mådde.
"Men sätt dig ner."
"Nä, jag ska gå"
"Ska du stressa iväg för att meditera? skrattade hon"
"japp! =) "
"Men Annie, för fan du är hopplös, sätt dig ner nu!"
Sedan rusar jag iväg och hinner med allt på något magiskt sätt.
Samma idag fast i omvänd ordning...
Med knäckemackor i ena handen och ett kokt ägg i den andra rusar jag leende in till min klass, går ett varv och kramar de som är närmast. Rufsig i håret, mat i händerna och energiladdad till max, fast jag inte sovit så mycket i helgen gör det liksom inget för jag gör precis det som känns rätt nu.
Jag är nästan lite övermänsklig när jag är här. Det är ingen fasad, ingen spelad sanning, det bara är. Hela miljön här gör mig gott.
Innan jag började här sa jag till alla att jag hoppades med hela hjärtat att dessa två åren förutom att ge mig en grym utbildning skulle vara en investering i mig själv, FÖR mig själv och det är det. Det och mer än så.
Detta tar ingen som helst energi från mig. Lektionerna ger energi, klassen gör mig glad, träningen ger mig gåshud och gör mig tårögd. Nördig som man är...
Men, alltid ett men.
Det finns ett liv utanför Väddö.
Jag bor inte på Väddö.
Jag älskar klassen, skolan, mitt rum och allt runtomkring men jag bor inte här, detta är inte hela mitt liv, inte allt jag är. Allt annat utanför skolan som fortsätter existera när jag är här betyder massor för att jag ska kunna släppa och må så bra här. Utan allt det hemma skulle jag vara halv.
Jag är dålig på att uppskatta det ibland.
Lördag kväll hos min fina gjorde mig glad, det gjorde mig även ledsen för jag träffar honom så sällan nu att skillnaden i våra liv gör sig påmind. Stod och pratade med honom när han vilade och tårarna började trilla, bara sådär. För det gjorde mig ont att vara så lycklig när han är begränsad. Sedan gick det bättre och hans närhet ger mig energi, kvällen med tjejerna kostade mig några timmars sömn men gav mig massa energi, att se och krama min älskling gav mig en känsla av trygghet och jag älskar att vakna och ha honom där.
Allt detta tillsammans gör mitt liv underbart. Detta och mycket mer men jag bara kör på. Hoppas och tror att de fattar ändå. För det gör väl människor va? De lyssnar inte på vad jag säger utan hör vad jag tänker när de inte är med?
Jag ska bli en bättre helgmänniska.
Ja, jag vet att jag inte alltid gör det så lätt för mig. Jag får skylla mig själv till en viss del när allt blir så fel.
Fel för att jag vill göra mycket på kort tid och att allt ska bli 100%.
Det är väl inte fel att vilja? Det känns så härligt när kroppen bara vill mer! Tänker på åren när jag inte ville alls. Inte något, inte ens lite. Hur allt kul bara kändes jobbigt och fel.
Jag är som ett nyfiket barn, jag vill bara leva.
Det är dock svårt att på helgen hinna träna, träffa alla man vill, jobba OCH på ett lugnt och harmoniskt sätt få egentid.
Typ omöjligt.
(Lägg även till att jag fick för mig att hinna göra äppelmos) SUCK
Här i skolan är det max 3 minuter till allt. Inga bussar att passa, inga strikta tider på samma sätt som hemma. Jag har mig själv och det är lagom.
Idag, Måndag morgon kommer jag inrusande och blinkar lite med ögonen till kökspersonalen för jag missade frukosten för att hinna med sångmeditationen.
Det är typiskt jag.
De dagarna jag inte sovit på skolan kommer jag så att jag precis på stående fot kan kasta i mig gröt o kaffe. Förra veckan stod jag vid Paulinas bord och slevade i mig medan jag frågade hur hon mådde.
"Men sätt dig ner."
"Nä, jag ska gå"
"Ska du stressa iväg för att meditera? skrattade hon"
"japp! =) "
"Men Annie, för fan du är hopplös, sätt dig ner nu!"
Sedan rusar jag iväg och hinner med allt på något magiskt sätt.
Samma idag fast i omvänd ordning...
Med knäckemackor i ena handen och ett kokt ägg i den andra rusar jag leende in till min klass, går ett varv och kramar de som är närmast. Rufsig i håret, mat i händerna och energiladdad till max, fast jag inte sovit så mycket i helgen gör det liksom inget för jag gör precis det som känns rätt nu.
Jag är nästan lite övermänsklig när jag är här. Det är ingen fasad, ingen spelad sanning, det bara är. Hela miljön här gör mig gott.
Innan jag började här sa jag till alla att jag hoppades med hela hjärtat att dessa två åren förutom att ge mig en grym utbildning skulle vara en investering i mig själv, FÖR mig själv och det är det. Det och mer än så.
Detta tar ingen som helst energi från mig. Lektionerna ger energi, klassen gör mig glad, träningen ger mig gåshud och gör mig tårögd. Nördig som man är...
Men, alltid ett men.
Det finns ett liv utanför Väddö.
Jag bor inte på Väddö.
Jag älskar klassen, skolan, mitt rum och allt runtomkring men jag bor inte här, detta är inte hela mitt liv, inte allt jag är. Allt annat utanför skolan som fortsätter existera när jag är här betyder massor för att jag ska kunna släppa och må så bra här. Utan allt det hemma skulle jag vara halv.
Jag är dålig på att uppskatta det ibland.
Lördag kväll hos min fina gjorde mig glad, det gjorde mig även ledsen för jag träffar honom så sällan nu att skillnaden i våra liv gör sig påmind. Stod och pratade med honom när han vilade och tårarna började trilla, bara sådär. För det gjorde mig ont att vara så lycklig när han är begränsad. Sedan gick det bättre och hans närhet ger mig energi, kvällen med tjejerna kostade mig några timmars sömn men gav mig massa energi, att se och krama min älskling gav mig en känsla av trygghet och jag älskar att vakna och ha honom där.
Allt detta tillsammans gör mitt liv underbart. Detta och mycket mer men jag bara kör på. Hoppas och tror att de fattar ändå. För det gör väl människor va? De lyssnar inte på vad jag säger utan hör vad jag tänker när de inte är med?
Jag ska bli en bättre helgmänniska.
Kommentarer
Trackback
