.

För några år sedan satt jag i köket med min mamma. Vi pratade om lite allt möjligt,
ditt och datt.
Vi kom in på något en utav oss hade hört. Jag minns inte om det var hon eller jag som hade hört något eller ens VAD vi hade hört. Det var något "dåligt" ialla fall det minns jag.

För dåliga saker hör man bara om, det pratar ingen högt om. Speciellt inte när man bor i en småstad eller på landet. Det är lite extra viktigt att hålla fasaden skinande när man bor där alla känner alla.

Man kan dock inte dölja allt och har ett hjul börjat snurra får det lätt en jädra fart och bromsen har lixom gått sönder eller så känner sig ingen manad att bromsa, gasen är mer lockande än bromsen så att säga.

Jag vill inte tro att människor är elaka eller vill varandra illa men ibland känns det bra att veta att man inte är ensam med att ha problem.
Jag kunde inte riktigt tro på det mamma sa då, när vi pratade om den här perfekta familjen som tydligen inte var så perfekt som jag alltid trott.

Mamma tittade mig och så sa hon enkelt: "Du ser, det är något i varje hus"
Det är väl inget positivt så.. Att alla har något mproblem är väl inte kul men det är skönt att veta att det är vanligt och inte konstigt.

Har tänkt lite på detta i förhållande till min klass.
Alla är hungriga på att utbilda sig, alla är positiva och alla känns lyckliga!
Jag hoppas verkligen att jag har rätt i det, att alla är lyckliga.
Jag tror dock inte på att alla levt perfekta liv fram till nu och nu hittat meningen med livet och allt annat vackert herrejösses.

Alla bär sin egen ryggsäck med sina upplevelser och minnen i.
Jag blir varm när jag umgås med någon i klassen som öppnar sin väska lite, öppnar dragkedjan på sina väskor för att släppa in mig i deras värld och verklighet. 

Det ger en känsla av samhörhet, trygghet och medkänsla utan att tycka synd om. Man bryr sig och försöker sätta sig in men man bär inte med sig det tunga i väskan. Man lär sig bara lite mer om livet.