.

Jag tror att min kropp vet att det är dags att åka till västkusten. Jag är bra på att anpassa min längtan efter när jag ska dit. Jag har lärt mig styra det på något vänster, till en viss del ialla fall.

Efter vår Qigong kurs har vi tränat qigong varje dag i skolan och när jag tänker mig stå i naturen för att samla kraft hamnar jag alltid på pannberget.

Imorn kväll går tåget och det ska bli underbart.

Jag behöver springa till havet, behöver känna nakna fötter mot släta klippor och salta stänk mot kinden.
Undrar om mamma förstod vilka starka band jag knytit till det där jäkla berget och badplatsen efter alla sommrar, höstar, vårar och vintrar vi varit där?

Som liten minns jag mest sommrarna. Hela dagen i vattnet, mer blå än röd om läpparna men så fantastiskt lycklig över att få bada.

Jag växte och blev äldre. Nu var det inte bara bad och glada dagar där utan även roliga fester hela nätterna med alla vänner kring elden. Det är speciella minnen även de...

Efter 18 var det häftigare att vara på krogen i Grebbestad än att frysa på pannberget men då behövde jag berget för att samla kraft till annat. Då kunde jag sitta där i timmar och se solen gå ner över havet och filura för mig själv. Gråta om jag behövde det, tänka om jag behövde det eller bara vara för mig själv en liten stund.

Har ni tänkt på alla jobbiga, trista och helt fruktansvärda saker våra föräldrar utsatte oss för som barn? Allt det där vi hatade då men man bara ÄLSKAR nu.

Jag har ett par sköna exempel.

Den 13:e december varje år (ja precis, lucia) väckte mamma mig och brorsan tidigt, före luciacermonin började på tv. Jag minns det som tortyr.
 Hon fick ner oss till tv rummet där varm choklad och lussekatter väntade. Jag tyckte inte ens om lussekatter. Så skulle man ligga där framför mamma i soffan och titta på tv och hålla sig vaken.
Hemskt.

I April när vårblåsten härjade som värst och solen smått börjat värma så skulle mamma till varje pris ta med oss till pannberget för att fika. Vi gick runt i blåsten och krigade för lä att sitta i. Tillslut hittade vi hyfsat skydd bakom en klippa så vi kunde fika och snarast möjligt åka hem igen.

Det här är saker jag vet att jag suckade över men som jag idag fullständigt älskar.

Nu vill jag JÄMT fika ute, gärna vid vattnet. Vart som helst bara jag kan se lite vatten. Kallt, blött, blåsigt eller varmt spelar inte så stor roll. Fikas ute ska det göras.

Den 13e dec stiger jag upp tidigt numera och tar fram lussekatter (hembakta) och varm choklad. Springer gör jag inte fören jag sett klart på lucia. (BARA EN SÅDAN SAK)
Nu är jag den hemska lucia fanatikern och väcker Viktor och drar med både honom och täcket till tv:n för att titta.

Det är hur mysigt som helst.

På lördag ska jag ta med mig fika till pannberget. Jag ska välkomna våren och sommaren med kaffe och kanske ett bad.

/Annie

När jag började få "flytta hemifrån" prylar istället för leksaker och kläder tyckte jag det var spännande. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ha dessa glas och lyktor till men jag tyckte paketen var fina och glasen var sköna att hålla i.

Personen som gett presenten log och sa lite käckt "-Det är kanske ingen kul present nu men den kommer till användning den dagen du flyttar hemifrån."

Jag log tillbaka och nickade men egentligen kunde jag inte alls förstå hur dom menade. Jag blev jätteglad för glasen och ville verkligen ha dom men jag kunde inte alls se mig själv mitt i en egen lägenhet, försiktigt packa upp dom för att sedan placera dom i ett fint gammalt vitrinskåp någonstans norr om Stockholm.

Jag växte upp och blev 19. Nu hade jag ganska mycket glas och fint porslin men ingenstans att ha det så det glömdes lite bort i någon gammal flyttlåda på vinden.
I väntan på ett hem.
Mitt hem var fortfarande på Torseröd hos pappa eller hos mamma och Pålsson i Lane och där fanns varken plats eller behov av mina presenter. 
Jag behövde komma bort och åkte till Storlien. Snowboard och massa kläder var allt jag tog med mig till mitt nya... hem(?)
Jag och min roomie, Jenny rotade runt i ett gammalt förråd och fick ihop till lite möbler, ett tyg med clownmönster fick duga som badrumsmatta och en stor gräslig pläd blev sovrummets gardin.

"Det blir vad man gör det till"

Detta var tillfälligt. Jag gjorde ingen ansträngning för att göra mig hemmastadd här. Det var ju bara en säsong. Jag la min energi på jobbet istället. Det kändes mer värt då.

Efter Storlien och Ghana åkte jag till Stockholm. Inneboende hos Leif och Lena i Skogås. Ett rum i deras radhus söder om stan. Kläder med. Check.
Inga foton, inga minnen, bara jag.
Tillfälligt.

Jag trivdes jättebra hemma hos dom. I DERAS hem.
Det var bara ett tillfälligt jobb i Stockholm så jag behövde inget. Jag kunde sitta i deras soffa och titta på alla prylar de hade. Prylar de köpt och ställt där de passade och där de ville ha dom eftersom de bor där.
Jag såg fram emot att ha ett eget hem en dag. 
Efter ett tag flyttade jag till Rågsved. Inneboende i en trea med en annan tjej och hennes sambo som delvis jobbade borta och bodde hemma. 
Eget rum. Jag fick låna en säng, ett skrivnord och en matta. Jag tog med mina kläder och fyllde garderoben. Jag spridde mina grejer i rummet för att få en känsla av att vara hemma hos mig.
Det gick sådär. När jag gick till köket var inget där mitt, förutom frukten i kylen.
I vardagsrummet kände jag mig i vägen, femte hjulet ni vet...

Sommaren kom och jag flyttade hem till pappa. Sommaren gick och jag fick ett nytt jobberbjudande i Stockholm.

Tillbaka till mitt lilla rum och fina säng i Skogås. Tills jag hittade något eget. Jag älskar Lena och Leif men jag ville vara självständig och inte vara en belastning för dom.

Jag hittade efter ett par månader en två i Hökarängen.
Andrahandskontrakt på några månader. TAGET!

Tjejen som bott där skulle bli sambo med sin kille och behövde någon som bodde där tills kontraktet gick ut så den var delvis möblerad. Ett stort sovrum med en liten säng i mitten. Eko.

En fåtöj och litet bord i tv rummet, ännu mer eko.
Köket. herregud. schackrutigt golv och två pinnstolar till ett litet bord. Deprimerande.

Men det var MITT så jag var nöjd. Denna julen köpte jag mitt första julpynt.
En porslintomte med värmeljus.

"En dag ska jag inreda mitt hem, köpa möbler jag vill ha och se till att jag vill spendera tid hemma" Nu ville jag gå hemifrån direkt jag vaknat och bara gå hem för att sova.

Jag ska inte tråka ut er med fler detaljer men såhär höll det på och jag han flytta minst fyra gånger till innan jag hamnade i Sköndal.

FÖRSTAHANDSKONTRAKT
Jättefin lägenhet och nu började alla grejer komma till Stockholm men känslan av HEM ville ändå inte riktigt infinna sig. Jag trivdes, hade mina saker men jag kände inte att jag kunde åka till Ikea eller Mio och handla möbler jag skulle ha och inreda mitt hem med. Jag började tänka att det aldrig kommer bli så. 

Allt det där skulle ju komma "sen". När jag bor där eller där och gör det eller det. DÅ kommer jag bo på riktigt. Som när jag var liten. 
Jag vet inte vad jag begärde. Nu hade jag ju en egen lägenhet men jag kunde inte se mig själv bo i den på riktigt. 

Idag kom jag tillbaka till Väddö. Måndag och jag vill inte vara här nu. Jag älskar min skola och mina vänner men det hjälper inte idag. Hela min kropp skriker nej!

På fikat sa jag det bara. "-Jag vill hem." Inget speciellt för någon annan, ett konstaterande för dom.
En helt annan känsla för mig.

Jag bor i Kalhäll. "Vi" bor där. Jag bor där med Viktor för att jag är kär i honom och för att han gör mig lycklig.
Detta kanske ni alla redan visste och jag med men det blev så tydligt idag.

Jag vill hem. Jag har ett hem med riktiga möbler, köpta för att passa oss. Ingen annan bara oss. Vi har en uteplats att inreda i vår. 
Mina glas står i ett vitrinskåp vi själva köpte på blocket. 

Jag har ett riktigt hem. 

Jag tycker det är läskigt att skriva det och säga det högt. Precis som att det ska försvinna om jag gör det. 

/Annie

  

 

Jag vet inte vad jag hade väntat mig.
Det är sex år sedan jag jobbade på Flamman och mina känslor för den tiden är väldigt splittrade. Första tiden var fruktansvärd. Jag kände mig otillräcklig på jobbet, oavsett hur mycket jag ansträngde mig.
Vädret var hemskt, storm, snö och kallt mer eller mindre hela tiden och jag hade inte så mycket vänner i början. 

Men envis som jag var höll jag ut vecka efter vecka och en dag fick jag veta hur nöjd chefen faktiskt var med mig, jag trotsade vädret, fick några fina vänner och någon att vila ögonen på för ett tag. Det var väl ungefär det jag hade hoppats på när jag gav mig av till Storlien den där dagen i Januari för sex år sedan.

Nu har vår klass varit där under en 10 dagars vinterutbildning där allt mellan himmel och jord har hunnits med.
Vi kom upp till slaskväder och vår pröva på tur med turskidorna slutade vid ett stup med massa träd och en bäck. Vi byggde och sov i bivack, testade telemark och körde järnet med brädan. Jag har aldrig tidigare haft så kul med brädan, nu var vi flera som åkte och då blev jag mycket modigare och galnare så vi körde bästa offpisten ever! Jag testade att hoppa och utvecklades rätt mycket för den lilla tiden vi var i backen.

Jag har kommit flera i klassen närmre. Det är så härligt hur man kan slås ihop med ett gäng dårar som några månader senare är några av ens bästa vänner.

En sak jag har reflekterat över är hur mina klasskompisar tar fram det bästa av mig vid flera tillfällen.
Jag blir inte arg när saker blir jobbiga, när vädret suger peppar jag upp mig själv till tusen, jag försöker se lösningar istället för problem och det kommer automatiskt. Hade det varit en fjällsemester med min familj hade humöret säkert nått botten vid ett flertal tillfällen. Med klassen är jag mer eller mindre alltid ett vandrande leende. Det är inte jag som är på ett fantastisk humör jämt utan min klass förmåga att ta fram det bästa ur mig och jag är så galet tacksam för att de finns.

Vi kan ha en dålig dag och vi kan omge oss med fel människor.
Vi kan välja ett jobb vi inte vill jobba med, vi kan bo någonstans där själen inte trivs och vi kan mata oss själva med hat tills vi inte längre känner till något annat.  

Vi kan även vända på det. Vi kan fortfarande ha en dålig dag, en riktig skitdag men vi kan omge oss med människor som gör oss lyckliga och vill oss väl. Vi kan anstränga oss för att få jobba med något vi brinner för och flytta någonstans där vi kan andas och leva. Vi kan kämpa för vår egen skull, för att älska oss själva för exakt den vi är.

Vi har ansvar för våra liv och jag är så nöjd att jag är där jag är idag, med alla plus och minus det innebär.

Hoppas ni har en fin påsk.