.

Jag tror att min kropp vet att det är dags att åka till västkusten. Jag är bra på att anpassa min längtan efter när jag ska dit. Jag har lärt mig styra det på något vänster, till en viss del ialla fall.

Efter vår Qigong kurs har vi tränat qigong varje dag i skolan och när jag tänker mig stå i naturen för att samla kraft hamnar jag alltid på pannberget.

Imorn kväll går tåget och det ska bli underbart.

Jag behöver springa till havet, behöver känna nakna fötter mot släta klippor och salta stänk mot kinden.
Undrar om mamma förstod vilka starka band jag knytit till det där jäkla berget och badplatsen efter alla sommrar, höstar, vårar och vintrar vi varit där?

Som liten minns jag mest sommrarna. Hela dagen i vattnet, mer blå än röd om läpparna men så fantastiskt lycklig över att få bada.

Jag växte och blev äldre. Nu var det inte bara bad och glada dagar där utan även roliga fester hela nätterna med alla vänner kring elden. Det är speciella minnen även de...

Efter 18 var det häftigare att vara på krogen i Grebbestad än att frysa på pannberget men då behövde jag berget för att samla kraft till annat. Då kunde jag sitta där i timmar och se solen gå ner över havet och filura för mig själv. Gråta om jag behövde det, tänka om jag behövde det eller bara vara för mig själv en liten stund.

Har ni tänkt på alla jobbiga, trista och helt fruktansvärda saker våra föräldrar utsatte oss för som barn? Allt det där vi hatade då men man bara ÄLSKAR nu.

Jag har ett par sköna exempel.

Den 13:e december varje år (ja precis, lucia) väckte mamma mig och brorsan tidigt, före luciacermonin började på tv. Jag minns det som tortyr.
 Hon fick ner oss till tv rummet där varm choklad och lussekatter väntade. Jag tyckte inte ens om lussekatter. Så skulle man ligga där framför mamma i soffan och titta på tv och hålla sig vaken.
Hemskt.

I April när vårblåsten härjade som värst och solen smått börjat värma så skulle mamma till varje pris ta med oss till pannberget för att fika. Vi gick runt i blåsten och krigade för lä att sitta i. Tillslut hittade vi hyfsat skydd bakom en klippa så vi kunde fika och snarast möjligt åka hem igen.

Det här är saker jag vet att jag suckade över men som jag idag fullständigt älskar.

Nu vill jag JÄMT fika ute, gärna vid vattnet. Vart som helst bara jag kan se lite vatten. Kallt, blött, blåsigt eller varmt spelar inte så stor roll. Fikas ute ska det göras.

Den 13e dec stiger jag upp tidigt numera och tar fram lussekatter (hembakta) och varm choklad. Springer gör jag inte fören jag sett klart på lucia. (BARA EN SÅDAN SAK)
Nu är jag den hemska lucia fanatikern och väcker Viktor och drar med både honom och täcket till tv:n för att titta.

Det är hur mysigt som helst.

På lördag ska jag ta med mig fika till pannberget. Jag ska välkomna våren och sommaren med kaffe och kanske ett bad.

/Annie