.

Molnigt idag. Mitten av augusti och sommaren börjar närma sig slutet.
Alla har klagat över allt regn men jag vet inte vart de har varit för jag har varit på västkusten, Sthlm, Gotland och Amsterdam och jag har sett en hel del av solen.

Moln har det dock funnits gott om men de är fina att se på som tur är. Det får vara trösten när man ligger under filten på stranden och svär över molnen som stjäl värmen av solen.

Igår ringde min mäklare och berättade att jag vunnit budgivningen på lägenheten jag vill ha. Den är inte svaret på mina drömmar. Den jag kikade på vid badet för ett tag sedan var underbar men inte för det priset.

Jag tror att jag kan bli lycklig i min nya lägenhet. Jag är lycklig redan nu. En del av mig. En del av mig håller tilllbaka. Den vill inget hellre än skina och vara "Annie" men det går inte ännu. Det skulle bara vara att lura mig själv om jag låtsades som att allt är över och att allt är som vanligt.

Allt har ett pris och jag betalar lite varje dag. Vissa dagar, faktiskt de flesta i veckan mår jag riktigt bra. Jag är glad, jag har energi och lust att drömma och leva mitt liv.

Den här sista veckan innan skolan drar igång har jag många järn i elden. Jag träffar vänner, jobbar några timmar, simmar, springer och klättrar. Allt jag vill egentligen. Jag har flyttpackat de mesta av mina prylar. Det har gått över förväntan. Med musiken på hög volym har jag fokuserat och packat ner mittb liv i kartonger. Jag kände mig nästan hemsk för att det gick så bra det gjorde.

Lägenheten är inte längre mitt hem och då vill jag inte ha mitt liv där heller.
Igår var jag på middag hos två av de finaste människorna jag haft äran att ha i mitt liv de senaste åren i mitt liv och jag var faktiskt lite nervös innan jag ringde och frågade om jag fick komma förbi. En sekund in i samtalet gick det över och det var bara roligt att höra rösten.

Det var underbart att se dem. Det är inte bara kärleken som gör ont att tappa.
Att tappa de andra runt omkring gör nästan mer ont på något vis. Det är så omotiverat och onödigt.

Nu känns den biten bättre, efter igår vet jag att jag inte har förlorat alla även om jag de inte har samma plats i mitt liv längre.
Igår kväll när jag klev av tåget i farsta strand kom tårarna. De kommer utan förvarning och det gör så ont. Jag insåg att jag ska bo i en ny lägenhet och även om det känns rätt och skönt är det en besvikelse. Det var inte såhär jag trodde allt skulle bli. Besvikelse gör ont.

Jag är inte kär och jag älskar inte som jag gjorde innan men en viktig person i mitt liv har ändå fått en helt ny plats och betydelse. Känslan att jag ska klara mig utan den personens omtanke i mitt liv gör ont. Oavsett om det är rätt eller inte.
Allt har ett pris.

Jag läser en bok nu där någon förlorar en person hon älskar och han skriver i ett brev till henne att hon kommer klara sig utan honom för att hon är stark. Det går inte jämföra för han dör ifrån henne och hon vill inget hellre än att vara med honom som innan.
Jag skulle aldrig kunna leva ett liv med någon jag inte hyser "kärlekskänslor" för så jag kan därför känna att jag inte har något annat val än att klara mig ensam nu.
Fast det onda i att det slutade som det gjorde gör att tårarna fortfarande överraskar mig närsomhelst.

Han skriver ialla fall att han bara varit ett kapitel i en bok som är hennes liv och att boken inte slutar bara för att han dör men att hon måste fortsätta boken utan honom och det gäller även mig.

Min bok har kapitel skrivna sedan dagen jag föddes, vår tid tillsammans är ett annat kapitel som vi nu satt punkt för. Nu ska jag fortsätta boken. Kapitel efter kapitel kommer fylla tomma blad och med vad kan jag inte veta nu men det kommer bli en härlig, fin och rolig bok. Förra kapitlet var underbart. Tack vare en fin person som alltid kommer få ha en speciell plats hos mig. För att jag vill och för att han förtjänar det.

Tårarna och smärtan som kom efter att kapitlet tog slut kommer gå över och det är en del i processen. Saker som betytt måste få kännas.

Som sagt. Allt har ett pris.

Kärlek.
Annie