.

Vissa dagar är jag som i en stor bubbla. Det är absolut inte något dåligt,men det är en speciell känsla.

Det yttre är där men jag är inte riktigt en del av det.
Jag vaknade och log. Även om inte Sköndal är platsen jag vill bo på längre så blir jag alltid lycklig av att vakna i det där sovrummet. Med träden utanför fönstret och lugnet, ja allt.

Tänkte på att jag bara ett fåtal timmar tidigare varit på en endagarsfestival vid koloniområdet inte långt härifrån. Det kändes väldigt komiskt och konstigt. Tog bussen jag ser ibland när jag springer där och alltid tänker att "shit,den bussen går verkligen ut till ingenting" DÄR vid sjön har de byggt upp scener, dj scen, tunnor med eldar, ljusslingor ÖVERALLT och det luktar korv och en blandning av festival och nöjesfält.

Som sagt, jätteroligt.
Lätt att jag ska gå nästa år.

Jag gick upp och tog en skön promenad, gick hem för att äta och skriva gårdagens inlägg.
I min bubbla blir tid inte så viktigt så jag gick till farsta och tåg t-banan för att få åka lite längre och dricka min kaffe.

Körde ett intervallpass, tabata pass och simmade sist en timme.
Hela tiden kvar i min bubbla.
Skönt.

Solen tittade fram och jag la mig i gräset för att soltorka och låta pulsen sjunka lite.
Då spelade de en gammal klassiker jag inte minns namnet på radion.
Ett helt bildspel från alla discon i B-hallen dök upp framför ögonen på mig.

Helt plötsligt såg jag framför mig när jag och flinta dansade tryckare. Det var samma kväll som han frågade chans på mig.
I 6:an.

Flinta <3

Först högg det till av saknad i magen. Strax efter fick jag dåligt samvete. Eller kände mig lite dum.
Jag har inte rätt att sakna honom eftersom vi inte sågs mer än då och då när jag var hemma på besök eller när vi hördes på facebook. De som såg honom varje dag eller pratade med honom i telefon varje dag.
De får sakna honom, de har en sorg jag inte ens kan tänka mig känslan att bära.

När jag skriver och läser hur jag tänker inser jag hur knäppt det är.
Ingen kan styra över sina känslor.
Jag vaknade en natt i höstas på skolan, hade en dröm där jag träffade flinta och han mådde bra. Jag pratade med honom som vilken dag i veckan som helst. Plötsligt pussade han mig snabbt på kinden och försvann.

DÅ kom jag ihåg.

Fredrik finns ju inte här hos oss på samma sätt längre.. Hur kunde jag träffa honom? Han måste ha kommit tillbaka, allt var ett missförstånd.
Jag måste hinna ikapp honom och berätta det för honom så han kan ringa hem så de slipper vara ledsna.
Han hade försvunnit bland alla krogarna i Grebbestad och jag kunde inte hitta honom. Så vaknade jag och kinderna var fuktiga.

Jag var inte så nära honom de sista åren. Inte som på högstadiet men det berör ändå.
Han har haft betydelse i mitt liv. Det har jag alltid vetat men efter den drömmen kände jag det tydligt.

Sedan jag låg där i solen igår har han varit hos mig.
Nu känner jag det lite mindre.

Jag tror att han gör så med oss alla. Både de som var närmre och de som var längre ifrån.
Hälsar på för att checka läget. Kollar så vi mår bra, ger oss lite styrka och ser till att vi inte glömmer.

Det skulle vi aldrig göra.
Fina människor stannar för evigt.


Annie