Lite västkust och sånt
Sitter med Henke och tittar på "It´s always sunny in Philadelphia".
En för mig helt ny upptäckt, en sjuk och rolig sådan. :)
Det var skönt att rulla in på Centralen idag.
Västkustbesöket var en välbehövlig paus från...
ja inget speciellt egentligen men saknaden efter nära och kära gör ibland att jag får svårt att uppskatta livet jag älskar här och då behöver jag åka till västkusten och vara med min fina retsamma familj och sjuka MEN underbara vänner!
Pappa och Milli har blivit sambos så nu bor Milli på Torseröd. Jättemysigt! De har fått det jättefint verkligen.
De har liksom gjort det till sitt men utan att ta bort det som gör att huset fortfarande känns som hem.
Juldagen blev som jag önskade, det och lite mer.
Var på förfest med lite blandat folk och sen åkte Pippi,Sandra, Rasim och jag till Strömstad och "Cod".
Vaknade dagen efter och började skratta direkt när vi började prata om kvällen.
Jag vet inte hur det går till men när Pippi, Sandra och jag går ut och festar händer det ALLTID
massa konstiga saker.
Galna men roliga saker.
Mitt huvud bankade när vi gick ner och åt frukost med pappa och Milli.
Milli har bara hört om våra tidigare utekvällar och nu fick hon se/höra att det är precis så illa som pappa har berättat =)
Vi skrattade så jag fick ont i huvudet och träningsvärk i magen. Vi tog en halkig promenad till pannberget och drack kaffe. Jag försökte verkligen att sluta skratta för det gjorde för ont i skallen men det var omöjligt. Omöjligt att inte ha svinroligt när jag är med dom.
Jag log hela tågresan hem.
Åkte direkt till klättringen, Martina var där så det var nice. Klarade en ny svart! Yeey!
Sen trillade jag på balansväggen. Slog i knäet ordentligt och skrapade mig MEEEEN jag klarade nästan en till svart.
Lätt värt det! :)
"
Livet är inte dagarna som passerar utan stunderna vi minns"
Hos Pippi
Lukten i det här huset är densamma som den var när vi var små och lekte här hemma hos Pippi.
När vi spelade spel, lekte med my little pony i badkaret eller var nere vid bryggan och badade.
Vi växte, blev äldre och förmodligen inte så mycket klokare.
Lekarna blev lite allvarligare, samtalen ändrade fokus men vänskapen växte sig starkare.
Lekarna i havet bestod nu av att åka ring, surfingbräda eller wakeboard efter båten.
Vi har haft mycket roligt härute. JAG har många av mina bästa barndomsminnen tillsammans med Pippi. När jag blev äldre och sjuk fanns hon stadigt vid min sida och har aldrig lämnat sedan dess.
Vi drog på en galen och mysig två veckors semester till Island.
"Vad tusan ska ni göra på Island så länge!?" frågade alla
"Tjaaaaa.... Dansa, chilla, umgås, se och upptäcka...
Vad ska ni göra hemma för coolt i två veckor?"
Nu bor vi på tok för långt ifrån varandra men när vi ses... ja då är allt precis som det ska,
inga konstigheter, bara okomplicerad vänskap.
Nu sitter jag här i hennes rum, det som var hennes brorsas rum när vi var små och tittar på när Pippi plattar håret. Mys.
Sitter och pratar om allt vi vill prata om.
Laddar för utgång.
Ska möta upp Sandra sen. Det kommer bli grymt.
Jag säger ifrån mig allt ansvar gällande kvällens utgång. Lika bra att göra det nu. =)
Kul ska vi ha ialla fall.
Puss
//Annie
Somna inte, dö inte. De får aldrig se mig tjock.
Vägen till skuggornas famn och vägen tillbaka.
I måndags när jag vaknade hade jag en konstig känsla i magen.Jag var inte nervös direkt, inte speciellt förväntansfull heller. Det var snarare en känsla av oro över att jag inte skulle klara genomföra min föreläsning på det sättet jag ville och hoppades att jag skulle göra.
Jag ville vara personlig utan att bli för känslomässigt berörd, vara nära men ändå hålla ett avstånd.
Jag hade försökt att förbereda mig på alla sätt och bestämt mig för att det bästa sättet att kunna genomföra det här utan att krascha skulle vara att "gå ur" mig själv och "stänga av".
Det gick väl sådär..
Gick och simmade för att släppa tankarna en stund.
När jag åkte till skolan ringde mamma för att önska mig lycka till.
Jag hörde att hon var nervös för min skull, rädd att jag inte skulle fixa föreläsningen. Inte för att det skulle göra henne något så men hon vet hur besviken jag skulle bli på mig själv om jag inte klarade det.
I slutet på samtalet hörde jag hur hon blev ledsen.
"Mamma, förstår du nu varför du inte kan vara med ikväll?"
"Ja.. jag vet, det skulle inte gå att ha mig där. Jag skulle bara bli jätteledsen."
Fina mamman...
På bussen kom tårarna.
Men vad tusan. Om det ska kännas såhär kommer ju detta aldrig att gå, tänkte jag.
Lugnade ner mig.
Fokuserade på hur bra det kunde bli om jag bara var "Annie".
Fick ett sms av Amanda.
"Hej bäääjb, hur känns det?"
"Jo nog känns det alltid" tänkte jag
"En himla massa, jag ska förmedla sju års sjukdom på mindre en två timmar"
Men så kom jag till skolan, förberedde salen, powerpointen (en framsida)
och fixade så allt var klart.
Tog en promenad med Pao för att tänka på något annat en stund.
Så blev klockan 17.15
Salen började fyllas, alla läste på powerpointen.
"Nu vet dom" tänkte jag
Nu är det upp till mig att få alla att förstå.
Förstå vad som händer i en familj när anorexin flyttar in och den glada dottern flyttar ut.
Jag berättade i 1.5 timme om hur jag drabbades av Anorexia nervosa och hur jag med hjälp av familj, vänner, sjukhuspersonal och en stark vilja tog mig ur det.
Det blev precis som jag önskade.
Jag fick med allt jag ville, jag fick till den röda tråden, kunde prata helt utan mina stöd anteckningar på datorn.
Jag lyckades hålla mig samlad och fokuserad trots att vissa blev ledsna. Jag var rädd att jag skulle bli ledsen av att se andra bli ledsna men jag lyckades hålla mitt space.
I pausen fick jag fin feedback och jag kände mig helt lugn.
Så himla skönt.
"Jag fixar ju att prata om detta, jag kan hålla föreläsningar om det här."
Det var en grym känsla.
Efteråt stannade många kvar och kramades, berömde och pratade.
Det var en väldigt fin kväll.
Jag hade önskat att Pippi, mamma och Agneta kunde varit med.
Kanske nästa gång.
För nu när jag gjort detta en gång vet jag att jag klarar det, jag vet att jag är bra på det jag gör och kan jag hjälpa vänner och anhöriga att förstå sig på den här sjukdomen finns det ingen orsak att låta bli.
Jag önskar faktiskt att min familj hade fått gå på en liknande föreläsning när jag var sjuk.
Jag önskar en massa saker.
Just nu önskar jag alla fina människor en riktigt GOD JUL
Kärlek
Annie
Meningen med livet
Jag vet inte om det är något speciellt för 2012 eller om jag bara har varit mer observant än vad jag brukar men vart jag än vänder mig pratar människor om "meningen med livet".
Hur små vi är, hur liten roll allt vi gör spelar när allt kommer omkring och hur menlöst allt känns.
Hurra, vilka ljusa tankar!
Jag kan vara som en rumpnisse. Jag som många andra frågar gärna HUR, NÄR och VARFÖR?
Sen vänder jag på en 5-öring och släpper allt.
So what?
Behöver inte ha några svar, utan gillar läget.
Idag hade jag samtal med en "klient" och vi pratade om massa saker men fokus låg på mål och motivation. Samtalet närmade sig sitt slut och han hade skrivit en gedigen lista på vad han ville göra och vad nästa steg var.
"Känns detta bra, är du nöjd med vad du kommit fram till idag?" frågade jag
"Ja absolut, detta ser jättebra ut. Men det kommer kännas lika oviktigt imorgon."
"Hur menar du då?" sa jag med ett leende eftersom jag inte helt kopplade.
Då kom vi in på detta med livets mening, hur liten betydelse allt har för världen mm.
Som jag skrev innan så har jag tänkt likadant. Jag undrar också en massa saker och visst är allt jag gör lite i det stora hela men nu börjar jag få lite nog känner jag.
Jag kan inte berätta för någon om livets mening och även om jag skulle ge mig på ett försök så skulle jag garanterat bli sågad för jag tror egentligen inte att någon vill ha ett svar. Jag tror aldrig vi kan få ett svar som känns 100% men det är ganska bra att gömma sig bakom frågan.
Allvarligt talat,
visst det jag gör har liten eller noll betydelse för världen i stort men om jag skulle vara 10000 gånger viktigare och mina beslut likaså skulle det ändå vara lite med mina nya perspektiv.
För ju högre jag klättrar på stegen desto längre blir den.
För vi blir aldrig nöjda, vi kommer aldrig fram ändå.
Om jag tänker efter så är jag ganska nöjd med den lilla påverkan mina misstag har på allmänheten.
Mina misstag drabbar mig och tyvärr ibland mina närmst sörjande eller kanske en stackars vän som råkar vara inom räckhåll när jag säger en groda eller klantar mig.
Jag kanske sårar någon jag bryr mig om och det räcker så för mig, det är illa nog. Vill inte ens tänka på hur dåligt jag skulle må om jag gjorde ett misstag som påverkade en hel stad, då skulle jag gå runt och må dåligt över det istället.
Ja, så det här tramset
"Världen är så stor och hur jag lever spelar ingen roll, det känns ändå meningslöst"
Skitsnack!
Min mening med livet är mitt val att bestämma.
Jag har fått ett helt liv att göra vad fan jag vill med så vill jag deppa eller skylla på hur liten jag är så absolut, mitt beslut men det om något känns meningslöst.
Om jag följer mitt hjärta och gör det som gör mig lycklig får mitt liv en mening och ingen har rätt att ifrågasätta mina val. Om jag jobbar med något jag känner är meningslöst kommer det synas även om det räddar liv eller vadsomhelst, om jag åker till Afrika och lär barnen engelska för det känns meningsfullt kommer barnen känna det också. Känns det menigsfullt att bara ligga i hängmattan på en strand så är det meningsfullt för mig.
Ni börjar fatta min poäng här va?
Sen har vi det där jobbiga. Känslor.
Jag-liten, absolut. Det gör ju inte att saker och ting känns mindre för det. Det måste jag väl ändå ta på allvar? Att jag som är så liten på jorden kan känna så mycket.
Det tycker jag är coolt.
Läste en artikel om Anja Pärson. Hon har varit min idol så länge jag kan minnas. Jag tycker alltid hon är klok och fantastisk oavsett hur hon har presterat eller inte. Min beundran för henne sitter inte i hennes medaljer eller prestationer även om jag blev glad när det gick bra och jag hoppade alltid i soffan när hon åkte. Mamma blundade av nervositet när Anja åkte eller sprang ut i köket om det blev för spännande.
Mamma behöver träna på att behålla lugnet i skarpa lägen... :)
Läste en artikel med Anja idag på tåget från stan.
Hon säger att man ska sätta ett drömmål, ett realistiskt mål och flera delmål.
Mitt drömmål är att vara lycklig varje dag.
Där blir det fail var och annan vecka.
Mitt realistiska mål är att ha fler glada dagar än ledsna och mer skratt än tårar i livet.
Där går det bättre! =)
Där ligger mitt fokus.
Japp, frågar ni mig vad meningen med livet är kommer det bli mitt svar.
Min mening med livet är att ta hand om mig själv och göra mig själv så lycklig jag bara kan, inte på bekostnad på någon annans känslor såklart och sist men ABSOLUT INTE minst, inte ta mig själv på så stort allvar.
Hitta din mening.
Ingen annan än du vet.
KÄRLEK
//Annie
Lika som bär
Förra helgen tog jag tåget till Göteborg.
Det var tredje gången jag satt på det tåget sedan i Juni. Det har hänt mycket sedan dess. Tittade ut på det snötäckta landskapet och kände just så, "mycket har hänt". Jag är väldigt närvarande i stunden, väldigt spontan och lite ostrukturerad kanske..
Trots att jag är så "i nuet" hade jag ändå inte riktigt fattat att vintern har kommit. När jag var på jobbet och de sa att det skulle komma snö tänkte jag att det var ett "höstsnöfall" bara och att se alla som hade satt ljusstakar i sina fönster fick mig bara att tänka att de var väldigt tidiga i år. När jag kom till Kungsbacka och min kära faster bjöd hon på glögg.
Redan???
"Ja, det är ju advent Annie"
Jösses... Det hade jag nog missat helt. Shit det är december, vinter och snön är här för att stanna, för det är ju vinter!!! Julklappar...??
Oj, har visst en del att göra.
En SPA helg var det som behövdes då.
Vi hade en mysig släktmiddag på fredag kväll och när jag tassade ner i köket på lördag morgon stod en vaken och springsugen faster ombytt och redo för att möta morgonen i skogen.
Det var frost och kallt. Rosa himmel och helt ljuvligt väder att springa i. Jag vill att alla människor ska testa att gå ut och springa en morgon som denna, det finns inget bättre.
Efter frukost åkte vi till Lundsbrunn spa och klev i våra morgonrockar för att lämna dem endast vid bad eller bastu. Det var så härligt att kunna sitta och prata utan att bli störda av telefoner, tider eller några måsten. Jag är lik båda mina föräldrar på många sett men det mesta har jag nog fått från min faster. Det blir tydligare varje gång vi träffas. Jag älskar att sitta med henne och prata om farmor, livet, kärlek och allt annat som känns relevant.
Sen kan vi bara tystna, sitta och tänka lite och bara njuta av tystnaden. Den är inte obekväm när den kommer utan snarare behövlig.
Helgen gick snabbt och på tåget hem kändes allt lite sorgligt. Vi hann bearbeta mycket saker men inget kändes jobbigt då men på tåget kom det ikapp litegrann.
Jag tänkte lite på julkonserten vi var på i kapellet intill SPA anläggningen på lördag kväll. Två killar i min ålder klev fram och framförde några klassiska jullåtar för oss.
En av killarna spelade jättefint på piano och den andre sjöng fantastiskt bra. De såg sådär varma och snälla ut.
Min farmor var världens varmaste och finaste enligt mig. Jag blir varm av att tänka på henne och om jag blundar ser jag hur jag sitter i hennes knä, tittar på hennes fina halsband som vilar på hennes bröst, täckt av fräknar. Jag hör hennes röst men jag minns inte hennes doft. Det gör lite ont att glömma..
Jag tror jag är lik henne till mycket, men jag kan inte se henne stöta bort människor eller förvandlas från varm till kall när hon blir sårad. Jag tror hon lät sig såras och sa att det inte gjorde något..
Där är vi inte lika...
Jag minns farmor som en kvinna med mycket känslor, där är vi lika.
Vi hanterar dem bara olika, eller hanterade. Jag tycker fortfarande att det är svårt att skriva om henne som att hon inte finns, trots att det gått så många år.
Jag låter mig såras, uppenbarligen.
Jag får skylla mig själv när jag lägger över ansvaret över mina känslor på andra istället för att lita på magkänslan, stupid mistake.
Där släppte farmor och lät det vara, jag blir förbannad och vill uttrycka mig. Det leder bara till att allt blir mycket värre.
Ett fånigt exempel var i höstas när Jocke och jag råkade få en liten utskällning efter att vi tagit kaffe vid helt fel tidpunkt i skolan. Jag blev irriterad över att det var så oacceptabelt att komma 20 min för tidigt och få skäll för det medan Jocke bara lät det rinna av.
"Hur kan du vara så lugn!? Jag blir skitförbannad!" sa jag
"Jaaa, fast det hjälper väl inte" sa Jocke lungt
Han hade rätt. Inget blir bättre för att jag eldar upp mig och prompt vill att rätt ska vara rätt hela tiden.
Ska bli bättre på att släppa saker. För min egen skull.
Tack för resten!
Roomless
"Ja ska bara gå upp och byta om!"
Nej fan, hahaha jag har ju inte kvar mitt rum. Idag lämnade jag mitt rum på skolan, det kändes väldigt lite just då. Kanske för att jag både flyttade ut grejerna och städade under galen stress?
Förmodligen därför.
Nu efter middagen visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen.. Gick till klassrummet, där är ju ingen nu eftersom de är på sina rum. Jag kommer ju sova kvar på skolan när det blir för jobbigt att pendla eller som idag, när vi är totalt insnöade på skolan!!!
Skönt att slippa vara en del av SL-kaoset en dag som denna.
Nu ska jag gå och byta om för att gymma. Tror att träningskläderna ligger hos Pao och Jullan. Skorna ligger nog hos Jessica...
Tur att vardagsmotion inte är farligt! ;)
Puss
Nej fan, hahaha jag har ju inte kvar mitt rum. Idag lämnade jag mitt rum på skolan, det kändes väldigt lite just då. Kanske för att jag både flyttade ut grejerna och städade under galen stress?
Förmodligen därför.
Nu efter middagen visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen.. Gick till klassrummet, där är ju ingen nu eftersom de är på sina rum. Jag kommer ju sova kvar på skolan när det blir för jobbigt att pendla eller som idag, när vi är totalt insnöade på skolan!!!
Skönt att slippa vara en del av SL-kaoset en dag som denna.
Nu ska jag gå och byta om för att gymma. Tror att träningskläderna ligger hos Pao och Jullan. Skorna ligger nog hos Jessica...
Tur att vardagsmotion inte är farligt! ;)
Puss
