.

Förra helgen tog jag tåget till Göteborg.

Det var tredje gången jag satt på det tåget sedan i Juni. Det har hänt mycket sedan dess. Tittade ut på det snötäckta landskapet och kände just så, "mycket har hänt". Jag är väldigt närvarande i stunden, väldigt spontan och lite ostrukturerad kanske..

 

Trots att jag är så "i nuet" hade jag ändå inte riktigt fattat att vintern har kommit. När jag var på jobbet och de sa att det skulle komma snö tänkte jag att det var ett "höstsnöfall" bara och att se alla som hade satt ljusstakar i sina fönster fick mig bara att tänka att de var väldigt tidiga i år. När jag kom till Kungsbacka och min kära faster bjöd hon på glögg.

 

Redan???

"Ja, det är ju advent Annie"

Jösses... Det hade jag nog missat helt. Shit det är december, vinter och snön är här för att stanna, för det är ju vinter!!! Julklappar...??

Oj, har visst en del att göra.

 

En SPA helg var det som behövdes då.

Vi hade en mysig släktmiddag på fredag kväll och när jag tassade ner i köket på lördag morgon stod en vaken och springsugen faster ombytt och redo för att möta morgonen i skogen.

 

Det var frost och kallt. Rosa himmel och helt ljuvligt väder att springa i. Jag vill att alla människor ska testa att gå ut och springa en morgon som denna, det finns inget bättre.

 

Efter frukost åkte vi till Lundsbrunn spa och klev i våra morgonrockar för att lämna dem endast vid bad eller bastu. Det var så härligt att kunna sitta och prata utan att bli störda av telefoner, tider eller några måsten. Jag är lik båda mina föräldrar på många sett men det mesta har jag nog fått från min faster. Det blir tydligare varje gång vi träffas. Jag älskar att sitta med henne och prata om farmor, livet, kärlek och allt annat som känns relevant.

Sen kan vi bara tystna, sitta och tänka lite och bara njuta av tystnaden. Den är inte obekväm när den kommer utan snarare behövlig.

 

Helgen gick snabbt och på tåget hem kändes allt lite sorgligt. Vi hann bearbeta mycket saker men inget kändes jobbigt då men på tåget kom det ikapp litegrann.

 

Jag tänkte lite på julkonserten vi var på i kapellet intill SPA anläggningen på lördag kväll. Två killar i min ålder klev fram och framförde några klassiska jullåtar för oss.

En av  killarna spelade jättefint på piano och den andre sjöng fantastiskt bra. De såg sådär varma och snälla ut.

 

Min farmor var världens varmaste och finaste enligt mig. Jag blir varm av att tänka på henne och om jag blundar ser jag hur jag sitter i hennes knä, tittar på hennes fina halsband som vilar på hennes bröst, täckt av fräknar. Jag hör hennes röst men jag minns inte hennes doft. Det gör lite ont att glömma..

Jag tror jag är lik henne till mycket, men jag kan inte se henne stöta bort människor eller förvandlas från varm till kall när hon blir sårad. Jag tror hon lät sig såras och sa att det inte gjorde något..

 

Där är vi inte lika...

Jag minns farmor som en kvinna med mycket känslor, där är vi lika.

Vi hanterar dem bara olika, eller hanterade. Jag tycker fortfarande att det är svårt att skriva om henne som att hon inte finns, trots att det gått så många år.

Jag låter mig såras, uppenbarligen.

Jag får skylla mig själv när jag lägger över ansvaret över mina känslor på andra istället för att lita på magkänslan, stupid mistake. 

Där släppte farmor och lät det vara, jag blir förbannad och vill uttrycka mig. Det leder bara till att allt blir mycket värre. 

Ett fånigt exempel var i höstas när Jocke och jag råkade få en liten utskällning efter att vi tagit kaffe vid helt fel tidpunkt i skolan. Jag blev irriterad över att det var så oacceptabelt att komma 20 min för tidigt och få skäll för det medan Jocke bara lät det rinna av.

 

"Hur kan du vara så lugn!? Jag blir skitförbannad!" sa jag

"Jaaa, fast det hjälper väl inte" sa Jocke lungt

Han hade rätt. Inget blir bättre för att jag eldar upp mig och prompt vill att rätt ska vara rätt hela tiden.

 

Ska bli bättre på att släppa saker. För min egen skull.

Tack för resten!