.

Somna inte, dö inte. De får aldrig se mig tjock.

 

 

 

Vägen till skuggornas famn och vägen tillbaka. 

I måndags när jag vaknade hade jag en konstig känsla i magen.

Jag var inte nervös direkt, inte speciellt förväntansfull heller. Det var snarare en känsla av oro över att jag inte skulle klara genomföra min föreläsning på det sättet jag ville och hoppades att jag skulle göra.

 

Jag ville vara personlig utan att bli för känslomässigt berörd, vara nära men ändå hålla ett avstånd.

 

Jag hade försökt att förbereda mig på alla sätt och bestämt mig för att det bästa sättet att kunna genomföra det här utan att krascha skulle vara att "gå ur" mig själv och "stänga av". 

Det gick väl sådär..

 

Gick och simmade för att släppa tankarna en stund.

 

När jag åkte till skolan ringde mamma för att önska mig lycka till.

 

Jag hörde att hon var nervös för min skull, rädd att jag inte skulle fixa föreläsningen. Inte för att det skulle göra henne något så men hon vet hur besviken jag skulle bli på mig själv om jag inte klarade det.

 

I slutet på samtalet hörde jag hur hon blev ledsen.

"Mamma, förstår du nu varför du inte kan vara med ikväll?"

"Ja.. jag vet, det skulle inte gå att ha mig där. Jag skulle bara bli jätteledsen."

 

Fina mamman...

 

På bussen kom tårarna.

Men vad tusan. Om det ska kännas såhär kommer ju detta aldrig att gå, tänkte jag.

 

Lugnade ner mig.

Fokuserade på hur bra det kunde bli om jag bara var "Annie".

Fick ett sms av Amanda.

 

"Hej bäääjb, hur känns det?"

 

"Jo nog känns det alltid" tänkte jag

"En himla massa, jag ska förmedla sju års sjukdom på mindre en två timmar"

 

Men så kom jag till skolan, förberedde salen, powerpointen (en framsida)

och fixade så allt var klart.

Tog en promenad med Pao för att tänka på något annat en stund.

 

Så blev klockan 17.15

Salen började fyllas, alla läste på powerpointen.

"Nu vet dom" tänkte jag

Nu är det upp till mig att få alla att förstå.

 

Förstå vad som händer i en familj när anorexin flyttar in och den glada dottern flyttar ut.

 

Jag berättade i 1.5 timme om hur jag drabbades av Anorexia nervosa och hur jag med hjälp av familj, vänner, sjukhuspersonal och en stark vilja tog mig ur det.

 

Det blev precis som jag önskade.

Jag fick med allt jag ville, jag fick till den röda tråden, kunde prata helt utan mina stöd anteckningar på datorn.

 

Jag lyckades hålla mig samlad och fokuserad trots att vissa blev ledsna. Jag var rädd att jag skulle bli ledsen av att se andra bli ledsna men jag lyckades hålla mitt space.

 

I pausen fick jag fin feedback och jag kände mig helt lugn.

Så himla skönt.

 

"Jag fixar ju att prata om detta, jag kan hålla föreläsningar om det här."

Det var en grym känsla.

 

Efteråt stannade många kvar och kramades, berömde och pratade.

 

Det var en väldigt fin kväll.

Jag hade önskat att Pippi, mamma och Agneta kunde varit med. 

Kanske nästa gång.

 

För nu när jag gjort detta en gång vet jag att jag klarar det, jag vet att jag är bra på det jag gör och kan jag hjälpa vänner och anhöriga att förstå sig på den här sjukdomen finns det ingen orsak att låta bli.

 

 

Jag önskar faktiskt att min familj hade fått gå på en liknande föreläsning när jag var sjuk.

 

Jag önskar en massa saker.

Just nu önskar jag alla fina människor en riktigt GOD JUL

 

Kärlek

Annie

Halkade in här via din länk på facebook och kände att jag måste lämna en liten kommentar.
Grymt starkt jobbat tycker jag!
Jag vet att vi inte känner varandra särskilt väl alls, men du ska veta att det är motiverande att läsa att du tagit dig ur den här himla sjukdomen. Då känns det mer som att jag också kan klara det!
Kram till dig

Svar:
:) Kram!