.

När jag står i kassan i klädaffären har jag ca två sekunder på mig innan jag måste svara.
"Kort eller kontant?"
En snabb blick i plånboken, tom. "Kort."

Uteslutningsmetoden eller ett snabbt val.

Kan inte valen i livet vara lika enkla eller obetydelsefulla?

Jag och Thomas gick ner på bryggan i den soliga julikvällen efter en härlig minigolfrunda som jag vann! Galet att jag kunde spela SÅ bra. Aldrig hänt innan tror jag. Men det är inte mycket som är som det "brukar" just nu så allt följer väl ett mönster. Jag är inte rädd när jag åker bil just nu heller.
Kroppen orkar väl inte bry sig om allt samtidigt.

När vi kom ner mot bryggan utbrister Thomas "Sånt här har ni då fan inte i Stockholm" så pekar han ut över havet med hela armen.

Nej, det har vi verkligen inte. Jag kan sakna sönder mig efter de där klipporna. Det är sant. Jag satt ute vid pannberget häromkvällen och tänkte att jag kanske bara ska flytta tillbaka.
Skaffa ett hus och allt sånt. Men sedan då? Tänk om jag sitter där och blir bitter och tråkig med mina klippor.

Då skulle jag längta hjäl mig efter Stockholm istället. Till Västkusten återvänder jag alltid automatiskt. Det finns för mycket här som jag inte kan leva utan. Jag kan leva utan Stockholm. Jag kommer då aktivt behöva anstränga mig för att ta mig dit för att träffa alla och det kommer jag inte göra lika ofta som jag åker till västkusten så då kommer jag ha en tom del i hjärtat som bara Stockholm kan fylla och den förblir då tom.

Jag tycker om att gå in på Hedemyrs och handla och att det tar en halvtimme extra för man känner alltid minst fem man ska prata med. Jag gillar att alla känner alla och vinkar på varandra. Jag gillar att Larse och alla är hos Thomas när jag kommer dit och han kommer ut med fem kaffekoppar och en kanna. Så sitter vi där i solen på en vagn och pratar om att vi måste fixa fest snart. Jag gillar att man kan svänga in på en kopp kaffe när man ändå passerar förbi.

Ibland.

Jag tycker om att gå in på coop och ingen bryr sig om mig, vem jag är, hur jag eller pappa mår eller vad jag har på mig. Jag tycker om att kunna gråta på tunnelbanan utan att en jävel vet vem jag är. Jag gillar att det finns 1000 caféer att sitta på. Jag gillar att jag kan ta med mig spaceracern på krogen med vetskapen att allt jag gör ikväll är historia imorgon.

Alltid.
Vill jag ha det andra åker jag hem till pappa och sticker ner till mina klippor och sitter där och stirrar, gråtandes, leende eller ingetdera tills jag inser att jag fryser eller är hungrig och då går jag hem igen.

Jag är inte rädd för att vara ensam, ovan ja.
Orolig? Ja kanske lite.
Ledsen? Ja till och från ganska mycket faktiskt.
Arg och besviken? Mest är jag nog ändå det. Inte för att bli lämnad ensam. Det är något man alltid måste räkna med att man kan bli och det måste få göra ont. Det som gör ondast, det som är tyngst att bära på är hur någon kan spela så bra och få mig att tro på något som aldrig funnits och sedan lämna det med en axelryckning.
Lämna gärna, gör det. Men var lite ledsen ialla fall!

Är det verkligen för mycket begärt? Ska 2,5 år bara kännas för mig? Det är förjävligt.

Första gången jag fick ett sms av honom där det stod "Jag älskar dig" var jag i Göteborg och skulle precis ta en promenad till tågot med Emelie. Jag blev livrädd. Kunde jag skriva tillbaka att jag älskade honom också? Nej, inte än, det var för tidigt. Jag hade inte ens tänkt så långt ännu. Jag måste vara säker då.

När han kom från jobbet ibland hade han med blommor till mig.
Det hände att han skickade ett sms när han kommit hem utan att jag var där och skrev att det var tomt hemma och att han saknade mig.

Stod jag med en kniv mot hans strupe vid alla dessa tillfällen och tvingade fram alla de här orden och gesterna? Tror inte det.
Jag bad inte om en massa lögner. 
Jag tog emot och till mig allt detta, trodde på det med allt jag var och lärde mig att våga ge tillbaka.
Nu känns allt som ett skämt. En stor lögn och det är DET som gör så satans jävla ont nu. 

Jag är färdig med en hel del. Jag har en del att jobba på för att läka mig själv och bli den jag en gång var igen. En sak vet jag ialla fall. Jag är inte färdig med Stockholm. Min kärlek till Stockholm är för stor för att jag tänker dra nu.

Roger.