.

Det är konstigt hur livet bara går. Det kanske är mer konstigt att man inte slutar förvånas över hur fort tiden går. Timmar blir dagar och dagar blir veckor. Ibland är jag väldigt medveten om det och fokuserar på att ta till vara på varje ögonblick hela dagen, ibland känns det som att jag stänger av och låter mig transporteras fram, dag för dag, inte ett dugg tacksam för allt jag har och tiden jag själv bestämmer över.

Det var längesedan jag var inne på Fredriks sida på fb men idag gick jag in där. Det räcker att vara där några sekunder, sedan faller tårarna automatiskt. Jag tänker ofta på honom fast vi inte träffades så ofta sen jag flyttade hit. Det spelar ingen roll, jag slutade inte tycka om honom för att jag flyttade till Sthlm och jag träffade honom nästan varje gång jag var på västkusten på besök om så bara för att kramas hastigt eller snacka lite skit i kiosken. Det är nog inte därför jag gråter. Jag blir så ledsen av allas kommentarer på hans sida, så mycket sorg, saknad och tårar. Så mycket lidande som inte alls är befogat, det gör ont och det är overkligt. Fast det gått över två år är det fortfarande overkligt.

När vi var i Goa och Anjuna tänkte jag på honom. Jag försökte se Flinta där, på stranden, på krogen ja överallt. Han var i tankarna på ett enklare sätt då.

Jag tycker att hans familj och de vänner jag vet stod honom närmast är fantastiskt starka. Jag tänker på dom och hoppas att varje dag blir lite lättare fastän saknaden bara blir större.

Jag hoppas att du har det underbart Flinta. Du kommer aldrig bli bortglömd eller mindre saknad, någonsin.
På återseende, KRAMAR