06,56
Faaan... stängde av larmet av somnade tydligen om och vaknade 06.56
"Nu hinner jag inte springa" var min första tanke.
"Det gör ingenting" var min andra.
Jag har sovit på tok för lite det senaste och hjärnan känns överbelastat med all möjlig junk som tar massa energi så för en gångs skull kändes det lika skönt att ligga kvar i sängen som att springa. Det är inte ofta jag inte vill springa. Mina vilodagar från löpningen känns ibland som en bestraffning och jag måste verkligen påminna mig om att det är för min kropps bästa jag har de där vilodagarna.
Hur mycket som än rör runt där uppe, hur glad, ledsen eller stressad jag än är så hjälper det alltid att springa. Springa ifrån allt skulle många som inte alls fattar säga.
Springa för något känner jag. Jag springer för att känna mig fri och stark. När jag springer känns det som att ingen kan komma åt mig. Inte för att jag springer så himla snabbt utan för att... jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan men jag känner mig...
"untouchable"
Det var det enda ordet som kom upp.
Det är mycket som går bra nu.
Jag har fått praktikplats på Eriksdalsbadet, precis vad jag helst ville!
Det går bra på jobben och i skolan.
Pappa och brorsan var uppe i början av veckan och vi målade, rivde och byggde i min lägenhet. Det blev jättefint, verkligen jättefint!
När jag stod och målade kom en känsla av "bitterhet". Varför lägger vi massa energi på det här? Det är ju bara en lägenhet. Det finns ingen garanti för att jag ska få må bra eller känna mig trygg för att min lägenhet blir fin. Det är bara ett objekt. Tryggheten och lyckan sitter i mig. Den måste känna sig hemma och bo i mig.
Sen tänkte jag på Linnéa och hur kul vi ska ha i den här lägenheten och att den faktiskt är min.
Ingen kommer att låta mig ge allt för att sedan bli utkastad som en sommarkatt igen. Allt jag gör nu gör jag för min skull.
Det är en skön känsla.
Jag fick ett mail där det stod "Vad ska du göra på nyår?"
hahaha NYÅR!?
Vem fan vet vad de ska göra på nyår? jag vet inte ens vad jag ska göra efter skolan idag...
Folk borde tagga ner lite känner jag...
Trevlig snöig torsdag!
Vi har massa massa snö här på skolan! =)
//Annie
"Nu hinner jag inte springa" var min första tanke.
"Det gör ingenting" var min andra.
Jag har sovit på tok för lite det senaste och hjärnan känns överbelastat med all möjlig junk som tar massa energi så för en gångs skull kändes det lika skönt att ligga kvar i sängen som att springa. Det är inte ofta jag inte vill springa. Mina vilodagar från löpningen känns ibland som en bestraffning och jag måste verkligen påminna mig om att det är för min kropps bästa jag har de där vilodagarna.
Hur mycket som än rör runt där uppe, hur glad, ledsen eller stressad jag än är så hjälper det alltid att springa. Springa ifrån allt skulle många som inte alls fattar säga.
Springa för något känner jag. Jag springer för att känna mig fri och stark. När jag springer känns det som att ingen kan komma åt mig. Inte för att jag springer så himla snabbt utan för att... jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan men jag känner mig...
"untouchable"
Det var det enda ordet som kom upp.
Det är mycket som går bra nu.
Jag har fått praktikplats på Eriksdalsbadet, precis vad jag helst ville!
Det går bra på jobben och i skolan.
Pappa och brorsan var uppe i början av veckan och vi målade, rivde och byggde i min lägenhet. Det blev jättefint, verkligen jättefint!
När jag stod och målade kom en känsla av "bitterhet". Varför lägger vi massa energi på det här? Det är ju bara en lägenhet. Det finns ingen garanti för att jag ska få må bra eller känna mig trygg för att min lägenhet blir fin. Det är bara ett objekt. Tryggheten och lyckan sitter i mig. Den måste känna sig hemma och bo i mig.
Sen tänkte jag på Linnéa och hur kul vi ska ha i den här lägenheten och att den faktiskt är min.
Ingen kommer att låta mig ge allt för att sedan bli utkastad som en sommarkatt igen. Allt jag gör nu gör jag för min skull.
Det är en skön känsla.
Jag fick ett mail där det stod "Vad ska du göra på nyår?"
hahaha NYÅR!?
Vem fan vet vad de ska göra på nyår? jag vet inte ens vad jag ska göra efter skolan idag...
Folk borde tagga ner lite känner jag...
Trevlig snöig torsdag!
Vi har massa massa snö här på skolan! =)
//Annie
Energimassage
Klockan tio imorse när vi fikade kände jag mig halvt väck och helt knockad!
"Skulle inte detta vara ENERGIMASSAGE?" Jag vill bara lägga mig ner och absolut inte resa mig igen.
Lunchrast nu men vi ska snart börja massera igen. Det är så nice att ha massagekurs. Bara strosa runt i myskläder och känna sig mosig. Mitt hår är lika ruffsigt som vanligt så för mig är det ingen skillnad men idag sticker jag inte ut lika mycket eftersom alla ser lika ruffsiga ut, okej inte riktigt kanske.
Mitt rufs är svårslaget men ialla fall! =)
Eftersom hela klassen är här ska vi äta på Älmstas innekrog imorn ;) Tyvärr hade den grekiska stängt, de har en gigantisk giraff utanför som "prydnad" eller något och den vill jag och Jennifer klättra upp på men vi ska nog göra det ändå!
Som någon sa till mig igår:
"Bus hittar man inte på, ibland råkar det bara bli så."
Fantastiskt!
Tillbaka till massagestolen!
//Annie
"Skulle inte detta vara ENERGIMASSAGE?" Jag vill bara lägga mig ner och absolut inte resa mig igen.
Lunchrast nu men vi ska snart börja massera igen. Det är så nice att ha massagekurs. Bara strosa runt i myskläder och känna sig mosig. Mitt hår är lika ruffsigt som vanligt så för mig är det ingen skillnad men idag sticker jag inte ut lika mycket eftersom alla ser lika ruffsiga ut, okej inte riktigt kanske.
Mitt rufs är svårslaget men ialla fall! =)
Eftersom hela klassen är här ska vi äta på Älmstas innekrog imorn ;) Tyvärr hade den grekiska stängt, de har en gigantisk giraff utanför som "prydnad" eller något och den vill jag och Jennifer klättra upp på men vi ska nog göra det ändå!
Som någon sa till mig igår:
"Bus hittar man inte på, ibland råkar det bara bli så."
Fantastiskt!
Tillbaka till massagestolen!
//Annie
Det andra ser i mig
Efter två dagars föreläsningar om missbruk, beroende, funktionella och dysfunktionella familjer hade vi idag stresshantering och mental träning.
Första övningen var att skriva om sig själv, hur man såg på sig själv fysiskt, psykiskt, socialt och andligt. Efter det skulle jag skriva på samma sätt om två i klassen. Hur jag såg på dem mm.
När det var klart fick vi sitta och berätta för varandra hur vi uppfattade varandra.
Det var en jättebra övning, dels på att sätta ord på hur jag uppfattar andra och hur jag uppfattas av andra.
Jag minns inte allt som sas men det som båda hade skrivit om mig på FYSISKT var lite komiskt, det rödlätta håret som är "här, där o överallt", ostrukturerad, spontan, ALLTID glad "myror i brallan" och vältränad var mycket Annie för dem. Jag började skratta eftersom mitt hår är väldigt mycket mig även för mig och det är verkligen ÖVERALLT.
Jag tänker att jag borde vara vältränad eftersom jag tränar mycket men jag kan ändå inte tro att det är något andra ser. Känns konstigt att höra. Sportig är jag bekväm med, det är mer en livsstil jag alltid haft men "vältränad"??
Det är mer ett utseende som jag inte riktigt identifierar mig med. Fast jag blev glad. =)
På psykiskt tyckte de att jag har mina känslor på utsidan. Att jag vågar visa hur jag känner och det stämmer bra. Att jag till 80-90% är glittrande glad men om jag inte är det så syns det direkt. Inget pokerface där inte.. Sen sa Jeanette en sak som fastnade.
"Du har ju ingen struktur, du bara gör det du känner och du kan komma på saker på ett ögonblick och sen kör du. MEN du är alltid påväg, du stannar aldrig. Kan det vara en saknad av trygghet? Det vet du bäst själv..."
Det är inget jag tänkt över. Trygg i mig själv, otrygg med andra eller trygg med andra men rädd att vara ensam eller en blandning? Kanske ingetdera..
Det är så himla bra att göra såna här övningar för jag lär mig massor om mig själv och om andra. I tre terminer har vi gått i samma klass, väldigt tätt inpå varandra och ändå lär vi om varandra hela tiden och även om det ibland känns som vi kväver varandra är det så himla härligt att dela så mycket känslor och historier med varandra.
Tacksam.
Kärlek
//Annie
Första övningen var att skriva om sig själv, hur man såg på sig själv fysiskt, psykiskt, socialt och andligt. Efter det skulle jag skriva på samma sätt om två i klassen. Hur jag såg på dem mm.
När det var klart fick vi sitta och berätta för varandra hur vi uppfattade varandra.
Det var en jättebra övning, dels på att sätta ord på hur jag uppfattar andra och hur jag uppfattas av andra.
Jag minns inte allt som sas men det som båda hade skrivit om mig på FYSISKT var lite komiskt, det rödlätta håret som är "här, där o överallt", ostrukturerad, spontan, ALLTID glad "myror i brallan" och vältränad var mycket Annie för dem. Jag började skratta eftersom mitt hår är väldigt mycket mig även för mig och det är verkligen ÖVERALLT.
Jag tänker att jag borde vara vältränad eftersom jag tränar mycket men jag kan ändå inte tro att det är något andra ser. Känns konstigt att höra. Sportig är jag bekväm med, det är mer en livsstil jag alltid haft men "vältränad"??
Det är mer ett utseende som jag inte riktigt identifierar mig med. Fast jag blev glad. =)
På psykiskt tyckte de att jag har mina känslor på utsidan. Att jag vågar visa hur jag känner och det stämmer bra. Att jag till 80-90% är glittrande glad men om jag inte är det så syns det direkt. Inget pokerface där inte.. Sen sa Jeanette en sak som fastnade.
"Du har ju ingen struktur, du bara gör det du känner och du kan komma på saker på ett ögonblick och sen kör du. MEN du är alltid påväg, du stannar aldrig. Kan det vara en saknad av trygghet? Det vet du bäst själv..."
Det är inget jag tänkt över. Trygg i mig själv, otrygg med andra eller trygg med andra men rädd att vara ensam eller en blandning? Kanske ingetdera..
Det är så himla bra att göra såna här övningar för jag lär mig massor om mig själv och om andra. I tre terminer har vi gått i samma klass, väldigt tätt inpå varandra och ändå lär vi om varandra hela tiden och även om det ibland känns som vi kväver varandra är det så himla härligt att dela så mycket känslor och historier med varandra.
Tacksam.
Kärlek
//Annie
Fläckar lär oss livet
Igår satt jag på bussen från skolan till Solna för att klättra.
Från ingenstans kom en dialog från serien "Ally McBeal" upp i skallen.
Ally frågar Renee hur hon alltid kan vara så glad.
"Det är jag inte. Jag spelar glad.
Jag spelar glad och då tror människor att jag är glad, sen ser man sig själv genom deras ögon och blir just det.
Glad."
Jag kommer ihåg den dialogen fast det var MÅNGA år sedan jag såg det avsnittet. Jag minns exakt hur hon såg ut när hon sa det.
Jag vet inte om jag tycker det är tragiskt eller briljant.
Fast jag kan väl absolut säga att metoden är väl beprövad.
CHECK.
Sen hände något, jag vet inte vad. Jag var kanske trött eller något men en tår letade sig nerför kinden där jag satt med min kaffe och tänkte på allt och inget speciellt.
Är jag ledsen nu igen tänkte jag? Jag känner ju ingenting.
Må dåligt förknippar jag med att ha ont i magen, en klump som sitter fast och ständigt gör sig påmind. Gör att jag varken kan äta eller knappast andas. Maten ger mättnadkänsla och den känslan ovanpå den där klumpen gör att jag inte får ner en bit. Max lite fil.
Varje andetag känns. Känns väldigt mycket och inte på ett bra sätt. Så kände jag inte igår.
Är jag glad då? Glada tårar? Nej inte direkt.
Där slutade jag analysera. Jag känner något men inte direkt något dåligt så då är det väl inte hela världen att det kommer en och annan tår? En timme senare skrattade jag massor på klättringen med Pearli och senare kollade jag roliga klipp på nätet med Marcos och Ricki och då skrattade jag så jag kiknade och fick huvudvärk.
Skrattet analyserar jag aldrig. Det ska bara vara där, som en självklarhet i mitt roliga liv. Den roliga, glada Annie ska fan alltid skratta. Enligt mig. När jag känner något annat måste det betyda att något är riktigt fel. Att allt rasar.
Eller?
Nej, jag måste börja avdramatisera min "dippar", acceptera att de är en del av livet.
Vad säger de på reklamen för tvättmedel?
"Fläckar lär oss livet"
Sant.
Precis som
"Misstag lär oss livet" och "Tårar följs av skratt"
Relax.
Kärlek.
//Annie
Från ingenstans kom en dialog från serien "Ally McBeal" upp i skallen.
Ally frågar Renee hur hon alltid kan vara så glad.
"Det är jag inte. Jag spelar glad.
Jag spelar glad och då tror människor att jag är glad, sen ser man sig själv genom deras ögon och blir just det.
Glad."
Jag kommer ihåg den dialogen fast det var MÅNGA år sedan jag såg det avsnittet. Jag minns exakt hur hon såg ut när hon sa det.
Jag vet inte om jag tycker det är tragiskt eller briljant.
Fast jag kan väl absolut säga att metoden är väl beprövad.
CHECK.
Sen hände något, jag vet inte vad. Jag var kanske trött eller något men en tår letade sig nerför kinden där jag satt med min kaffe och tänkte på allt och inget speciellt.
Är jag ledsen nu igen tänkte jag? Jag känner ju ingenting.
Må dåligt förknippar jag med att ha ont i magen, en klump som sitter fast och ständigt gör sig påmind. Gör att jag varken kan äta eller knappast andas. Maten ger mättnadkänsla och den känslan ovanpå den där klumpen gör att jag inte får ner en bit. Max lite fil.
Varje andetag känns. Känns väldigt mycket och inte på ett bra sätt. Så kände jag inte igår.
Är jag glad då? Glada tårar? Nej inte direkt.
Där slutade jag analysera. Jag känner något men inte direkt något dåligt så då är det väl inte hela världen att det kommer en och annan tår? En timme senare skrattade jag massor på klättringen med Pearli och senare kollade jag roliga klipp på nätet med Marcos och Ricki och då skrattade jag så jag kiknade och fick huvudvärk.
Skrattet analyserar jag aldrig. Det ska bara vara där, som en självklarhet i mitt roliga liv. Den roliga, glada Annie ska fan alltid skratta. Enligt mig. När jag känner något annat måste det betyda att något är riktigt fel. Att allt rasar.
Eller?
Nej, jag måste börja avdramatisera min "dippar", acceptera att de är en del av livet.
Vad säger de på reklamen för tvättmedel?
"Fläckar lär oss livet"
Sant.
Precis som
"Misstag lär oss livet" och "Tårar följs av skratt"
Relax.
Kärlek.
//Annie
Ungdomsfylla
Varför dricker ungdomar?
Det var en av de första frågorna vi fick igår utav vår föreläsare i onsdags. Håkan Fransson, drogförebyggare från Öckerö kom på besök och höll en föreläning om alkohol, droger, ungdomar och deras föräldrar. Han höll på hela dagen och när klockan var fyra var jag lika pigg som halv nio när han började.
Sjukt bra föreläsare.
När vi pratade om varför ungdomar dricker, kom det upp alla möjliga förslag på varför. Det vanliga med "grupptryck", "att det är förbjudet", testa gränser etc etc etc
Då ger han den mest logiska förklaringen man kan tänka sig men som aldrig slagit mig. "För att vuxna tillåter det."
Han gav ett bra exempel.
Det var en av de första frågorna vi fick igår utav vår föreläsare i onsdags. Håkan Fransson, drogförebyggare från Öckerö kom på besök och höll en föreläning om alkohol, droger, ungdomar och deras föräldrar. Han höll på hela dagen och när klockan var fyra var jag lika pigg som halv nio när han började.
Sjukt bra föreläsare.
När vi pratade om varför ungdomar dricker, kom det upp alla möjliga förslag på varför. Det vanliga med "grupptryck", "att det är förbjudet", testa gränser etc etc etc
Då ger han den mest logiska förklaringen man kan tänka sig men som aldrig slagit mig. "För att vuxna tillåter det."
Han gav ett bra exempel.
Om jag ser en 15-åring köra bil så kommer jag garanterat att stoppa honom/henne.
Föräldrar låser inte in sina bilnycklar varje dag för att hindra sin 16 åring från att ta bilen.
Mina föräldrar har aldrig stått framför mig och predikat om att jag minsann inte får ta deras bilar när de inte är hemma. Jag tänkte aldrig tanken heller.. "Fan, pappa är inte hemma, kanske ska jag ta hans bil till skolan istället för bussen....?" Nej det hände aldrig, just för att det är så självklart NEJ.
Hela befolkningen är överens om detta. Inte 18-INGEN bilkörning.
As simple as that.
Det är på samma vis vi borde jobba med ungdomar och alkohol. Noll tolerans.
Han visade att det faktiskt är möjligt.
Jag har aldrig tänkt tanken på att jobba med ungdomar och alkohol. Just för att det känns omöjligt men jag blev riktigt taggad!
Fantastiskt hur en person kan ge så mycket på bara några timmar.
Nej nu blir det en lunchpromenad innan solen går ner.
Väddö är vackert som tusan nu med lite frost, sol, hagar med kossor i och inga människor.
Nice
//Annie
Aa just dee
Igår kväll var jag på spinning. Det är något jag inte varit så förtjust i förr men nu har jag mer "fattat grejen" och tycker det är härligt att försvinna in i musiken, trampa ur mig allt så svetten bara rinner.
Mindre tankar än när jag springer, mindre natur och mer "bara kör".
Ett bra komplement.
Efter passet satt jag i omklädningsrummet och åt min banan. Tittade lite på de andra deltagarna och fastnade vid en mor och dotter.
Jag är en person som är beroende av nära och starka relationer. Tycker ytliga relationer med kindpussar tar mer energi än det ger. Jag vill känna och veta att jag är omtyckt av de jag spenderar min tid med.
Hata mig gärna men då vill jag inte ha dig i mitt liv.
Jag är fysisk med mina vänner och jag kramas mycket med min familj när jag väl träffar dem.
Jag älskar spontana kramar, de säger mer än påtvingade vardags konsversationer.
Hursomhelst gjorde synen av mamman och dottern mig påmind om min "mammalängtan". Jag vill också kunna möta upp min mamma på gymmet för att träna, basta och sedan äta något tillsammans. Jag vill kunna ringa min pappa och åka med honom och äta lunch en torsdag när det passar oss båda.
Jag ska inte gnälla. Det är ingen som har bett mig att bo så långt ifrån dem eller tvingat mig att köpa en lägenhet i Kallhäll. Det är mitt val och oftast känns det valet rätt men ibland tvivlar jag på det, precis som jag kan tvivla på andra saker i mitt liv.
När jag väl är på besök gör jag allt detta som jag saknar och då går jag stolt i ryggen och ler när jag äter lunch med min pappa för han är just min pappa och jag har lyxen att få äta lunch med honom en helt vanlig veckodag.
Det är vardagslyx, guldkant i vardagen.
Jag vill att alla som har sin familj nära ska tänka på det och ta till vara på det. Det är ingen självklarhet.
Kom tillbaka till mitt rum efter spinningen och då hade jag fått det finaste smsét jag fått på länge. Det var från Linnéa. Som är ännu längre bort. Hon skrev sånt som gjorde att jag bara ville dra till Arlanda och åka för att krama henne.
Tidigare under dagen, när jag BORDE ha pluggat började jag sortera bilderna från vår Amsterdamtripp och sätta i album så det var komiskt att hon skickade just igår. Tårarna trillade när jag skulle skriva tillbaka för då insåg jag hur ont det gör att hon är så fruktansvärt utom räckhåll för mig nu.
Samtidigt är det så underbart att ha en vän som betyder så mycket och som känner mig bättre än vad jag gör själv. Hon sätter alltid ord på mina känslor. Hon kan få mig att gråta bara av att se på mig men inom loppet av fem minuter när jag ligger i hennes knä och gråter säger hon något som får gråten att förvandlas till skratt. Snart skakar jag av skratt istället och alla moln är som bortblåsta.
"Aa juste deee" på benet är för alltid i hjärtat.
Mindre tankar än när jag springer, mindre natur och mer "bara kör".
Ett bra komplement.
Efter passet satt jag i omklädningsrummet och åt min banan. Tittade lite på de andra deltagarna och fastnade vid en mor och dotter.
Jag är en person som är beroende av nära och starka relationer. Tycker ytliga relationer med kindpussar tar mer energi än det ger. Jag vill känna och veta att jag är omtyckt av de jag spenderar min tid med.
Hata mig gärna men då vill jag inte ha dig i mitt liv.
Jag är fysisk med mina vänner och jag kramas mycket med min familj när jag väl träffar dem.
Jag älskar spontana kramar, de säger mer än påtvingade vardags konsversationer.
Hursomhelst gjorde synen av mamman och dottern mig påmind om min "mammalängtan". Jag vill också kunna möta upp min mamma på gymmet för att träna, basta och sedan äta något tillsammans. Jag vill kunna ringa min pappa och åka med honom och äta lunch en torsdag när det passar oss båda.
Jag ska inte gnälla. Det är ingen som har bett mig att bo så långt ifrån dem eller tvingat mig att köpa en lägenhet i Kallhäll. Det är mitt val och oftast känns det valet rätt men ibland tvivlar jag på det, precis som jag kan tvivla på andra saker i mitt liv.
När jag väl är på besök gör jag allt detta som jag saknar och då går jag stolt i ryggen och ler när jag äter lunch med min pappa för han är just min pappa och jag har lyxen att få äta lunch med honom en helt vanlig veckodag.
Det är vardagslyx, guldkant i vardagen.
Jag vill att alla som har sin familj nära ska tänka på det och ta till vara på det. Det är ingen självklarhet.
Kom tillbaka till mitt rum efter spinningen och då hade jag fått det finaste smsét jag fått på länge. Det var från Linnéa. Som är ännu längre bort. Hon skrev sånt som gjorde att jag bara ville dra till Arlanda och åka för att krama henne.
Tidigare under dagen, när jag BORDE ha pluggat började jag sortera bilderna från vår Amsterdamtripp och sätta i album så det var komiskt att hon skickade just igår. Tårarna trillade när jag skulle skriva tillbaka för då insåg jag hur ont det gör att hon är så fruktansvärt utom räckhåll för mig nu.
Samtidigt är det så underbart att ha en vän som betyder så mycket och som känner mig bättre än vad jag gör själv. Hon sätter alltid ord på mina känslor. Hon kan få mig att gråta bara av att se på mig men inom loppet av fem minuter när jag ligger i hennes knä och gråter säger hon något som får gråten att förvandlas till skratt. Snart skakar jag av skratt istället och alla moln är som bortblåsta.
"Aa juste deee" på benet är för alltid i hjärtat.
Vatten och Broar
Glömmer alltid hur kallt det blir i lägenheten i Sköndal såfort sommarens vindar ersätts av höstens.
Jag spenderade veckan före lovet i Glasgow och under lovet bodde jag först hos Ingrind, sen en sväng i Gnesta hos Julia och helgen spenderade jag i Sköndal hos Konrad.
Vaknade lördag morgon. Frusen och ihopkrupen, så liten jag bara kunde för att försöka behålla lite värme. Gick upp, tog på mig träningskläderna och tassade runt för att inte väcka Konke.
Sprang ner till sjön och fortsatte längs sjön mot skogen. Solen höll på att gå upp och det låg ett dis över sjön som var så otroligt vackert.
Min badbrygga låg öde men ändå välkomnande.
Med Matt Nathansons "car crash" i öronen kände jag mig fri när jag sprang på den där välbekanta grusstigen.
Fri och stark men ändå inte 100 procent.
Vet inte vad det var som saknades.
Med alla våra samtalsövningar, KASAM, du bestämmer mm i skolan försöker jag alltid fokusera på det som är bra i mitt liv. vad som fungerar o gör mig lycklig. Det är bra att göra det men nu funderade jag på vad som skulle kunna göra mig hel.
Vilken bit det är som inte är 100%.
Funderade på ensamhet och tvåsamhet.
Mitt mående ska inte avgöras på hurvida jag är själv eller med andra. Mitt sociala liv påverkar givetvis hur jag mår men jag måste ha en grund att stå på. En grund där ingen kan knuffa omkull mig eller komma åt mig och mitt innersta.
Det kommer stunder jag får för mig att jag vill vara med någon och det är då jag inser att jag behöver vara själv.
Jag ska inte behöva någon, utan isåfall VILJA ha någon.
Jag funderar på vem jag var förr. Jag flyttade till Stockholm för att rädda mig själv. Från allas åsikter eller från mig själv?
Var det rädsla eller mod som fick mig att flytta?
Förmodligen en blandning.
Vi behöver olika människor i våra liv som lär oss olika saker när vi är mottagliga för det. Jag vet bara hur jag flydde från kärlek eller hur jag sårade de som försökte komma nära.
Jag tittade på bilder från min och brorsans resa i Centralamerica. Jag ser ut att vara Glad och stark. Jag VAR glad och stark.
Idag såg jag bilder på Helenas blogg från en kort campingsemester i början av juni i år. En bild när jag borstar mina tänder.
Bilden jag la upp idag.
Försöker se vem jag var då.
Glad och med hjärtat öppnat.
Fritt fram att krossa.
Jag öppnade hjärtat för att jag var redo för det och då går det inte hejda. Även om jag önskar att jag hade kunnat.
Jag känner igen mig mer och mer för varje dag som går och jag gör bara saker för min egen skull och det är som det ska.
Jag är precis som jag vill vara och bara tanken på att någon kan göra att jag tvivlar på det gör mig förbannad.
Hur kunde jag gå med på det?
Tur att jag lär mig. Lär mig av livet, av mina vänner och mina egna känslor.
Igår tog jag bussen från Skanstull till solna och klättringen. Den bussen tar nästan 40 minuter, nästan så den går via Örebro...
Det som gör att jag ibland tycker det är värt tiden att ta den är alla broar vi åker över. Jag älskar broar.
Jag blev förälskad i Brooklyn bridge i NY och jag älskar både Galtöbron och Resöbron hemma hos pappa.
Så det är inte storleken som avgör. Jag vet inte varför jag älskar broar och vatten så mycket.
Det bara är så.
Tur att det finns mycket vatten i världen, speciellt i Stockholm.
Vatten och broar.
Broar is the shit.
/Annie
