Aa just dee

Igår kväll var jag på spinning. Det är något jag inte varit så förtjust i förr men nu har jag mer "fattat grejen" och tycker det är härligt att försvinna in i musiken, trampa ur mig allt så svetten bara rinner.

Mindre tankar än när jag springer, mindre natur och mer "bara kör".
Ett bra komplement.

Efter passet satt jag i omklädningsrummet och åt min banan. Tittade lite på de andra deltagarna och fastnade vid en mor och dotter.

Jag är en person som är beroende av nära och starka relationer. Tycker ytliga relationer med kindpussar tar mer energi än det ger. Jag vill känna och veta att jag är omtyckt av de jag spenderar min tid med.
Hata mig gärna men då vill jag inte ha dig i mitt liv.
Jag är fysisk med mina vänner och jag kramas mycket med min familj när jag väl träffar dem.
Jag älskar spontana kramar, de säger mer än påtvingade vardags konsversationer.

Hursomhelst gjorde synen av mamman och dottern mig påmind om min "mammalängtan". Jag vill också kunna möta upp min mamma på gymmet för att träna, basta och sedan äta något tillsammans. Jag vill kunna ringa min pappa och åka med honom och äta lunch en torsdag när det passar oss båda.

Jag ska inte gnälla. Det är ingen som har bett mig att bo så långt ifrån dem eller tvingat mig att köpa en lägenhet i Kallhäll. Det är mitt val och oftast känns det valet rätt men ibland tvivlar jag på det, precis som jag kan tvivla på andra saker i mitt liv.

När jag väl är på besök gör jag allt detta som jag saknar och då går jag stolt i ryggen och ler när jag äter lunch med min pappa för han är just min pappa och jag har lyxen att få äta lunch med honom en helt vanlig veckodag.

Det är vardagslyx, guldkant i vardagen.
Jag vill att alla som har sin familj nära ska tänka på det och ta till vara på det. Det är ingen självklarhet.

Kom tillbaka till mitt rum efter spinningen och då hade jag fått det finaste smsét jag fått på länge. Det var från Linnéa. Som är ännu längre bort. Hon skrev sånt som gjorde att jag bara ville dra till Arlanda och åka för att krama henne.

Tidigare under dagen, när jag BORDE ha pluggat började jag sortera bilderna från vår Amsterdamtripp och sätta i album så det var komiskt att hon skickade just igår. Tårarna trillade när jag skulle skriva tillbaka för då insåg jag hur ont det gör att hon är så fruktansvärt utom räckhåll för mig nu.

Samtidigt är det så underbart att ha en vän som betyder så mycket och som känner mig bättre än vad jag gör själv. Hon sätter alltid ord på mina känslor. Hon kan få mig att gråta bara av att se på mig men inom loppet av fem minuter när jag ligger i hennes knä och gråter säger hon något som får gråten att förvandlas till skratt. Snart skakar jag av skratt istället och alla moln är som bortblåsta.

"Aa juste deee" på benet är för alltid i hjärtat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0