.

Vaknade ihopkurad till en boll.
Glömmer alltid hur kallt det blir i lägenheten i Sköndal såfort sommarens vindar ersätts av höstens.

Jag spenderade veckan före lovet i Glasgow och under lovet bodde jag först hos Ingrind, sen en sväng i Gnesta hos Julia och helgen spenderade jag i Sköndal hos Konrad.

Vaknade lördag morgon. Frusen och ihopkrupen, så liten jag bara kunde för att försöka behålla lite värme. Gick upp, tog på mig träningskläderna och tassade runt för att inte väcka Konke.

Sprang ner till sjön och fortsatte längs sjön mot skogen. Solen höll på att gå upp och det låg ett dis över sjön som var så otroligt vackert.
Min badbrygga låg öde men ändå välkomnande.
Med Matt Nathansons "car crash" i öronen kände jag mig fri när jag sprang på den där välbekanta grusstigen.

Fri och stark men ändå inte 100 procent.
Vet inte vad det var som saknades.

Med alla våra samtalsövningar, KASAM, du bestämmer mm i skolan försöker jag alltid fokusera på det som är bra i mitt liv. vad som fungerar o gör mig lycklig. Det är bra att göra det men nu funderade jag på vad som skulle kunna göra mig hel.
Vilken bit det är som inte är 100%.

Funderade på ensamhet och tvåsamhet.
Mitt mående ska inte avgöras på hurvida jag är själv eller med andra. Mitt sociala liv påverkar givetvis hur jag mår men jag måste ha en grund att stå på. En grund där ingen kan knuffa omkull mig eller komma åt mig och mitt innersta.

Det kommer stunder jag får för mig att jag vill vara med någon och det är då jag inser att jag behöver vara själv.
Jag ska inte behöva någon, utan isåfall VILJA ha någon.

Jag funderar på vem jag var förr. Jag flyttade till Stockholm för att rädda mig själv. Från allas åsikter eller från mig själv?

Var det rädsla eller mod som fick mig att flytta?
Förmodligen en blandning.
Vi behöver olika människor i våra liv som lär oss olika saker när vi är mottagliga för det. Jag vet bara hur jag flydde från kärlek eller hur jag sårade de som försökte komma nära.

Jag tittade på bilder från min och brorsans resa i Centralamerica. Jag ser ut att vara Glad och stark. Jag VAR glad och stark.

Idag såg jag bilder på Helenas blogg från en kort campingsemester i början av juni i år. En bild när jag borstar mina tänder.
Bilden jag la upp idag.

Försöker se vem jag var då.
Glad och med hjärtat öppnat.
Fritt fram att krossa.
Jag öppnade hjärtat för att jag var redo för det och då går det inte hejda. Även om jag önskar att jag hade kunnat.

Jag känner igen mig mer och mer för varje dag som går och jag gör bara saker för min egen skull och det är som det ska.
Jag är precis som jag vill vara och bara tanken på att någon kan göra att jag tvivlar på det gör mig förbannad.

Hur kunde jag gå med på det?
Tur att jag lär mig. Lär mig av livet, av mina vänner och mina egna känslor.

Igår tog jag bussen från Skanstull till solna och klättringen. Den bussen tar nästan 40 minuter, nästan så den går via Örebro...
Det som gör att jag ibland tycker det är värt tiden att ta den är alla broar vi åker över. Jag älskar broar.
Jag blev förälskad i Brooklyn bridge i NY och jag älskar både Galtöbron och Resöbron hemma hos pappa.
Så det är inte storleken som avgör. Jag vet inte varför jag älskar broar och vatten så mycket.
Det bara är så.

Tur att det finns mycket vatten i världen, speciellt i Stockholm.
Vatten och broar.
Broar is the shit.

/Annie