Fån en annan synvinkel
De gjorde det igen.
Fjärde gången gillt och de tog oss med storm, fullständigt.
Om det är något band i världen som verkligen vet hur man kör en
bra livespelning så är det Coldplay. Alla kategorier.
Väntan innan är sådär, det finns mycket roligare saker jag skulle kunna
hitta på än att sitta och hålla min plats i två timmar, minst.
Fast när de väl kommer ut och drar igång har jag redan glömt allt det jobbiga.
De spelade massa bra låtar och det kändes härligt i magen.
Åkte hem till Linnéa efter konserten. Satt på tunnelbanan, lyssnade på musik och
kikade ut i den svarta augustinatten.
Blicken for över min ryggsäck på sätet mittimot. Min älskade, hatade, slitna ryggsäck.
Den har varit med mig överallt. Verkligen överallt.
Nya Zealand, Australien, runt i Asien, Mexico, Belize, Honduras,Costa rica, Nicaragua, Guatemala, New York, Frankrike, Namibia, Sydafrika, Tunisen, Indien och för att inte tala om hur jag konkat runt på den här i Sthlm.
Oftast så är det helt okej med mig att jag kör det, jag är ett med min ryggsäck.
Egentligen trivs jag med att vara "påväg".
Det är väl bara det att när saker och ting inte är självvalda blir de automatiskt
inte lika nice.
Jag kände mig som ett skilsmässobarn när jag satt där på tåget.
Lite rotlöst flängande hit och dit.
Ringer samtal varje vecka känns det som,
"kan jag komma och sova hos dig?"
Det är underbart att jag kan det.
Mina vänner är det bästa som finns, det är inte där det sitter.
Det är bara jag som är så otroligt jävla less på att vara rotlös.
Jag kunde inte låta bli att tänka en bitter tanke.
"Inte nog med att man blir lämnad och kännt sig kass över det, man blir även den enda som tvingas fara runt kung och fosterland för att bo hos olika vänner.
Det kändes orättvist just då.
Inatt tog jag nattbussen till Ingrind (ja i vår klass heter hon just så)
och som alla nattbussar går de via Örebro. Inget ont om Örebro men det var drygt att åka så länge när jag bara ville hem och sova några timmar eftersom jag skulle jobba natten efter.
Det var ett himla sjå innan allt löste sig kändes det som men jag hade en kul kväll trots mina bittra glimtar. Tur att grabbgänget lätt blåser bort alla bittra miner. När jag väl dunsade i säng var kl 05.00 och jag somnade med en blandad känsla av glädje och vemod.
Konstigt.
När jag vaknade och precis lokaliserat vart jag befann mig kom Julia in i rummet, hon hade sovit hos Ingrind även hon och hon var verkligen glad att se mig. Skattandes hoppade hon upp i sängen så låg vi och pratade om våra äventyr medan jag fick chansen att morna mig lite, innan det var dags att gå upp och dricka kaffe och äta frukost.
Ingrind hade gjort gröt och jag kände mig bortskämd.
När Julia åkt tillbaka till skolan stack jag ut och sprang i skogen kring Näsbypark. Kom ihåg bra saker med att luffa runt i Sthlm. Jag får se nya platser och lära mig nya saker. Det är ju sånt jag gillar.
Egentligen.
När jag sprang där tänkte jag på hur glad Julia var att se mig imorse. Vi sågs ändå i skolan i torsdags.
Det är underbart att ha människor som tycker om en runt sig och jag har turen att ha de allra bästa.
Jag vet inte men det kändes som min vemodiga känsla lämnade mig alltmer, trots det galna regnandet. Jag hatar när jag känner mig bitter. När jag inte bara tycker att allt är svinkul hela tiden.
Jag tycker inte om mig själv när jag är sån.
Tidigare inatt när fina killen skulle sova pratade jag och hans mamma om något och så skrattade jag till. Hon tittade på mig en stund och så bara sa hon,
"Alltså, Annie. Du blir bara vackrare hela tiden."
Jag log och tittade på henne, funderade på om hon drev med mig eller inte.
"Nej, det är säkert. Du passar i sådär starka färger och du är så vacker."
Okej, tack... tror jag..
"Det lyser om dig, ett tag kändes du ledsen"
Ja kanske för att halva livet rasade under fötterna på mig...
"Nej innan. Jag vet inte varför eller så men du är gladare nu."
Va? Är jag?
"Jag säger bara vad jag ser."
Har funderat lite över det inatt. Jag kanske inte bara är bitter på att mitt liv är upponer och överallt. Jag kanske mår såpass bra att det faktiskt glimmar till därmellan mina bittra moln.
Jag känner mycket saker hela tiden men glad är verkligen en återkommande känsla. Skönt att den syns.
Det kommer bli en lång söndag i Sthlms tecken.
//Annie
Kommentarer
Trackback
