Hindertimmen
Jag har helt glömt bort att berätta om helgens bragd!
P.A.J.A
(Paulina, Annie, Julia och Amanda)
åkte in till stan förra lördagen och deltog i en trailrunning tävling. "Hindertimmen" heter tävlingen och är en 11 km bana i terräng. Antingen kan man springa hela sträckan ensam och då alltså tävla individuellt eller så kan man göra som vi gjorde och tävla i duoklassen. Då spinger man 5.5 km var (ett varv) var och den sammanlagda tiden är den som räknas.
Jag och Amanda vann duoklassen och Paulina och Julia kom 4:a!
Så jäkla bra!!!
Jag var som alltid innan lopp och tävlingar väldigt opepp. Jag vet inte varför jag är sån. Alltid! Alltid opepp före start men sedan precis innan start händer det något i mig, vinnarskallen vaknar och från ingenstans kommer värlens energi och det bara spritter i benen på mig.
Tur att det är på det hållet så det inte vore så att jag alltid är pepp innan men när jag väl ska starta så rinner det av mig. Det vore trist.
Jag har en häl som bråkar lite med mig. Jag har en spricka som jag måste limma ihop med jämna mellanrum. Såfort den sprickan går upp gör det satan ont i foten bara att gå. Sprickan gick upp under mitt löppass på torsdagens morgon och korkad som jag är fortsatte jag springa så sprickan blev ännu större så jag hade ont på lördag morgon och hoppades att hälen skulle hålla för att springa.
När jag väl startade glömde jag bort hälen och sprang för glatta livet. Banan var jättekul men det var kassa väderförhållanden, blött och väldigt halt ute i skogen på rötter och berg. Det var en tuff bana och jag låg nära min maxpuls i de tuffaste backarna. Jag låg etta av tjejerna större delen av banan men jag hade de tre senaste årens segrare hack i häl eller ibland strax före mig.
Jag var bättre på att springa fort men i branta backar nedför i skogen var hon snabbare. Jämn kamp.
När jag kom i mål efter min sträcka låg jag fyra totalt och etta i damklassen. Då var det inte kul att stanna och lämna över till Amanda. Jag ville bara springa mer för jag insåg att jag hade chans att vinna min klass!
Adrenalinstinna jag ville absolut inte vara färdig men min kloka Paulina som väntade på att Julia skulle komma in fick mig att hejda mig lite. "Du är inte anmäld i damklassen OCH du är skadad i foten"
"Men det har ju gått över!!!! Jag känner ingenting!!!! Jag kan vinna det här ju!"
"Ja, men då får du göra det nästa år istället för nu har du sprungit klart för idag."
När jag lugnat mig något kände jag hur det bultade i foten, fick av mig skon och såg att hela sprickan gått upp igen så det var bara att ta fram limflaskan och halta bort till väskan och byta om till torra kläder. Sjukt att man bara kan "skjuta bort" smärta på det där sättet. Tur att jag inte sprang ett varv till.
Jag och Amanda var första tjejerna som vann duoklassen, trots det dåliga vädret. Det var inga banrekord för någon pga av det dåliga vädret tydligen så vi var väldigt nöjda!
Vi vann varsin suunto pulsklocka och en peak handduk!
yeeey!
Jätteglada lämnade vi hindertimmen och nästa år ska jag jaga seger i damklassen!
Puss
//Annie
P.A.J.A
(Paulina, Annie, Julia och Amanda)
åkte in till stan förra lördagen och deltog i en trailrunning tävling. "Hindertimmen" heter tävlingen och är en 11 km bana i terräng. Antingen kan man springa hela sträckan ensam och då alltså tävla individuellt eller så kan man göra som vi gjorde och tävla i duoklassen. Då spinger man 5.5 km var (ett varv) var och den sammanlagda tiden är den som räknas.
Jag och Amanda vann duoklassen och Paulina och Julia kom 4:a!
Så jäkla bra!!!
Jag var som alltid innan lopp och tävlingar väldigt opepp. Jag vet inte varför jag är sån. Alltid! Alltid opepp före start men sedan precis innan start händer det något i mig, vinnarskallen vaknar och från ingenstans kommer värlens energi och det bara spritter i benen på mig.
Tur att det är på det hållet så det inte vore så att jag alltid är pepp innan men när jag väl ska starta så rinner det av mig. Det vore trist.
Jag har en häl som bråkar lite med mig. Jag har en spricka som jag måste limma ihop med jämna mellanrum. Såfort den sprickan går upp gör det satan ont i foten bara att gå. Sprickan gick upp under mitt löppass på torsdagens morgon och korkad som jag är fortsatte jag springa så sprickan blev ännu större så jag hade ont på lördag morgon och hoppades att hälen skulle hålla för att springa.
När jag väl startade glömde jag bort hälen och sprang för glatta livet. Banan var jättekul men det var kassa väderförhållanden, blött och väldigt halt ute i skogen på rötter och berg. Det var en tuff bana och jag låg nära min maxpuls i de tuffaste backarna. Jag låg etta av tjejerna större delen av banan men jag hade de tre senaste årens segrare hack i häl eller ibland strax före mig.
Jag var bättre på att springa fort men i branta backar nedför i skogen var hon snabbare. Jämn kamp.
När jag kom i mål efter min sträcka låg jag fyra totalt och etta i damklassen. Då var det inte kul att stanna och lämna över till Amanda. Jag ville bara springa mer för jag insåg att jag hade chans att vinna min klass!
Adrenalinstinna jag ville absolut inte vara färdig men min kloka Paulina som väntade på att Julia skulle komma in fick mig att hejda mig lite. "Du är inte anmäld i damklassen OCH du är skadad i foten"
"Men det har ju gått över!!!! Jag känner ingenting!!!! Jag kan vinna det här ju!"
"Ja, men då får du göra det nästa år istället för nu har du sprungit klart för idag."
När jag lugnat mig något kände jag hur det bultade i foten, fick av mig skon och såg att hela sprickan gått upp igen så det var bara att ta fram limflaskan och halta bort till väskan och byta om till torra kläder. Sjukt att man bara kan "skjuta bort" smärta på det där sättet. Tur att jag inte sprang ett varv till.
Jag och Amanda var första tjejerna som vann duoklassen, trots det dåliga vädret. Det var inga banrekord för någon pga av det dåliga vädret tydligen så vi var väldigt nöjda!
Vi vann varsin suunto pulsklocka och en peak handduk!
yeeey!
Jätteglada lämnade vi hindertimmen och nästa år ska jag jaga seger i damklassen!
Puss
//Annie
Kommentarer
Trackback
