Banditer har också känslor

Jag vet att man kan dra rättvisans innebörd hur långt som helst.
 
Om vi ska dela lika, jag tar tre och du får en är det inte rättvist.
En kompis hade förlorat båda sina föräldrar när vi fyllde 20.
Det är inte rättvist.
 
Jag vet inte vad som är rättvist...
Att det som jag gör mot andra kommer tillbaka till mig?
Är det "rätt åt mig" då?
Oavsett om det är bra eller dåliga handlingar.
 
Jag är envis.
Tycker även om att säga emot, ibland bara för att.
Stod i kön för att köpa mat på grönan med Marcos i söndags när jag sa emot allt han sa.
Tillslut kom det
"Du är så envis! haha"
"Nej"
"Jo"
"Nej"
Inte envis va?
 
Jag försöker att inte vara långsint. För det stjäl så mycket energi och det gör mig inte till en lyckligare person.
Däremot inser jag att vissa saker aldrig kommer förändras oavsett hur lång tid som går.
Jag kommer få betala för evigt för vissa saker.
 
Försöker glömma och gå vidare.
Lärde mig något och tycker att bestraffningen kan sluta.
 
Det är svårt när det titt som tätt kommer tillbaka och biter mig.
En påminnelse om att inget är glömt och absolut inte förlåtet.
Det bästa är att det inte kommer raka vägen.
Närmar oss 30 och raka puckar är tydligen fortfarande läskigt.
 
Skitsnack och elaka kommentarer är fortfarande modernt. 
 
Bestraffningen fortsätter.
 
För beslut som jag inte ens tog ensam.
Två om ett beslut. En person som betalar.
En person som gör alltid gör fel.
Fantastiskt.
Mamma lärde mig en gång att det aldrig bara är ens fel när man är två om något.
 
Det var fel.
En gång banditen, alltid banditen.
 
Försöker skaka av mig känslan som satt i mig hela dagen igår.
Borde kanske se det komiska i hela grejen.
 
Det är inte så lätt.
Banditer har också känslor.
Även jag.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0